söndag 3 juli 2016

Fotografi.

Ett foto visar något som utan tvekan faktiskt har ägt rum. Just i det ögonblicket, ur den vinkeln, med det utsnittet har fotots representation obestridligen existerat (givet att det finns ett negativ eller en råfil). Detsamma kan aldrig sägas om en bild i någon annan teknik, oavsett detaljrikedom eller grad av naturalism.

När jag ser ett foto känner jag (särskilt om det är gammalt) en spänning. Jag vill föröka se mer, gå in genom ramarna och studera detaljerna. Jag undrar. Undrar vem var fotografen, när togs fotot, varför? Var?
Ser jag en teckning med samma denotationer försvinner den spänningen. Istället övergår jag till att titta på hur den är gjord. Bra eller dålig? Teknik? o.s.v. Den är ett föremål. Inte en öppning till en annan värld.

Detta foto visar min mormor och hennes syskon. De är alla döda sedan länge nu. När jag ser på bilden ser jag två tider. Nutid, nu då jag ser den alltså, och dåtid (1915) när fotografen, kameran såg den.
De fyra barnen har sina framtider för sig. De har säkert olika drömmar och önskningar. Och jag vet hur det gick. När bilden togs hade de t.ex bara något år kvar innan de skulle bli moderlösa. Och jag vet väldigt mycket annat om hur deras liv blev. Minns åtminstone hur tre av dem talade, lät. Rösterna. (underligt nog är den enda jag inte minns min mormors, trots att vi bodde under samma tak fram till hennes död.)

Deras liv har sedan många år passerat nu. För mig blir fotot en tidskapsel som inrymmer fyra hela livstider och alla minnen jag har av dessa personer. Och denna bild togs 44 år innan jag föddes. Nu är det runt 20 år sedan den siste av dem gick bort.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar