Prenumerera på inlägg.

torsdag 23 april 2020

Pappersbrevtiden.

Läser Geoffrey Batchen: "Repetition och skillnad" (ISBN: 978-91-86941-01-7) och tänker på alla mina brev (fast "R o S" handlar om fotografisk reproduktion). I garaget finns en pappkartong där jag stoppat ner alla sparade brev. Alltså pappersbrev från pappersbrevtiden. Snigelpostade handskrivna meddelanden nedtecknade med blyerts- eller kulspetspenna på brevpapper. Stoppade i kuvert som man klistrade igen genom att slicka på en gummerad kant och sedan trycka ihop. Försedda med frimärken man också slickade på för att sedan fästa i övre högra hörnet på kuvertets framsida.

Jag har hundratals eftersom jag aldrig kunde slänga brev utan sparade dem i olika lådor (preterium eftersom de enda pappersbrev jag får numer är räkningar och dem slänger jag förstås :-) och sedan via olika flyttlass har de samlats i samma kartong. Jag vet egentligen inte vad jag ska göra med dem men vill inte slänga dem eftersom de utgör fysiska bevis för den där flyende tiden så många funderat på i konsten och litteraturen.

När fick jag det sista personliga brevet? Jag har ingen aning. När tog det slut? Visst, jag kan ju ta reda på det genom att sätta mig och gå igenom hela den hög jag har, men i en del fall kan det bli svårt att datera. Inte alltid det står något om tid och inte alltid en poststämpel på frimärket kan tydas.
Pappersbrev är inte metadatamärkta. De finns inte på nätet (åtminstone inte mina). De går inte på något enkelt sätt att reproducera annat än som en bild av ett brev. I alla fall inte de som är skrivna med skrivstil. Med andra ord har ett handskrivet brev det som Walter Benjamin kallar "Aura".

Jag tänker mig en bild av mitt brevflöde. En pilform från vänster till höger (eftersom den riktningen i vår kultur representerar framåtrörelse). Glesare i början där jag är ett barn med "brevvänner", men sedan tätare i vuxen ålder och så småningom avsmalnande, för att till sist ta slut med ett enda brev. Det sista. Därefter digitalisering. Pappersbrevets död!

En framåtrörelse i tiden från yngre år till äldre. Fast i detta fall dubbelriktad eftersom det bara för mig som mottagare av breven skulle vara från yngre till äldre. För breven själva skulle det vara från äldre till yngre.

Men den bilden kommer jag nog aldrig att göra. Lite för jobbigt att ordna breven i rätt ordning plus att bilden som sådan skulle bli väldigt stor. Och jag vill egentligen inte ha den heller. Den skulle bli alltför brutal och omedgörlig. Definitiv.

1 kommentar:

  1. Nu ska jag spä på detta med ett inlägg i Enhenna. Tror jag. Minns alla mina brevisar. Pen-friends. Japan, Italien, Australien.... Och annat kul som jag inte nämner här.

    SvaraRadera