Far for I och II. Olja på duk.

 

Tarkovskijprojektet igen.

Alltså omtag av alla filmerna. I kväll blev det Nostalgia. Jag minns när den gick upp på biograferna. Såg den två eller tre gånger. En "vanlig" film, som har en kronologisk handling, eller i alla fall som är tydlig med orsakssammanhangen kanske kan liknas vid en roman, eller en novell. Men detta var något helt annat. Poesi, för att fortsätta jämförelsen med litteratur. Tarkovskij går inte att se om man förväntar sig en handling i traditionell mening. Det är mer som minnet fungerar. Spridda öar med olika betydelse och olika sanningshalt. Olika tider. En väv. Som ett liv. Eller minnet av ett. Sensation var det i alla fall för mig. Då. Tror det var 1984 eller 1985. När jag ser den nu tycker jag kanske att estetiken är lite väl utmejslad. Varje scen är så perfekt. Ljuset, fotot, allt är så perfekt bildmässigt att det nästan blir för mycket. För min del så föredrar jag nog det lite mer oputsade bildspråket i Stalker och Spegeln. 
Återkommande i filmerna är vattnet. Droppandet och allvaret. Ingen drar ett skämt i en Tarkovskijfilm. Fast just i Nostalgia finns det ett par scener som lättar upp stämningen en aning. Bra eftersom det annars kan bli en slags komik i gravallvaret.

Förlist i västerort.

En av alla dessa anledningar...

...till att fotografera svartvitt och framkalla själv. Bilden här bredvid.

Småbildsfilmen är Ilford HP5 (ISO 400). Mellanformatsfilmen är Fomapan 400.Fotograferade i dag vid samma tid och på samma plats och med samma inställningar förutom EV +1 för Fomapan (som den alltid behöver).

Framkallade i samma dosa med Cinestill Df96. Detta är något jag saknat med mina 20 år som digitalfotograf. Karaktären! Olika filmers (+framkallares) karaktär. Uttryck! Minst lika viktigt som upplösning o.dyl.
Lite som en egenskap/kunskap som förlorats i den digitala tiden. 

Vad är det som händer?

Senaste året, eller kanske de två senaste, har det varit flera diskussioner och grundläggande ifrågasättanden i konstvärlden. Sjukt intressant och roligt är ett sätt att se det utifrån. Mer allvarligt för dem det gäller. Nu är det kuratorernas tur. Och inte konstigt tycker jag som varit undrande om denna "mellanhand" ända sedan första gången jag hörde om fenomenet.

Jag tänker på 80-talet då yrkesgrupperna fritidsledare och fritidspedagog introducerades. Det skrattades mycket åt att man skulle behöva någon som leder ens fritid. Verkade vara ett totalt konstruerat och skapat behov, för vem då? Men nu är de etablerade yrkesgrupper. Ingen undrar längre. Kanske är det så vi gör? Skapar ett behov och sedan tillfredsställer det. Kanske är det det som är utveckling? Jag vet inte. Men i alla fall så verkar fenomenet kurator (inte i avseendet amatörskolpsykolog, som det är för mig) vara en yrkesgrupp som nu står på tur att få på pälsen av konstkollektivet. Kunde det varit lättare om man använt ordet "producent" istället? Läs i alla fall den i vanlig ordning för Kunstkritikk, högintressanta artikeln här.