Myggfritt.

Borde det väl vara i mitten av november? Men det är det inte riktigt. En mygga inar mot fönstret och vill ut och frysa ihjäl. Var kom den ifrån? Uppstånden från de döda? Är det nån frusen mygglarv som följt med någon av katterna in och förvandlats i rumsvärmen? I alla fall så lyckas denna gengångare till mygga stjäla all uppmärksamhet i rummet, så något viktigt verkar den ha att säga. Ett budskap jag inte förstår? Tänker på August Strindberg som såg budskap om lite allt möjligt lite här och där. Minns att han blev åtalad för hädelse pga något han skrivit. Han bodde då i sin självvalda exil i Schweiz och skulle resa till Stockholm för rättegång om detta, och var väldigt nervös för utgången. Men, resan gick delvis med båt, och när han fick se namnet på båten blev han lugn och visste att han skulle bli frikänd. Båten hette August Viktoria. Och han blev frikänd. Så då infinner sig förstås frågan om han hade rätt i att båtnamnet var ett förebud? Och på den kan man ge det omöjliga svaret: bevisa motsatsen! Så nu gäller det att klura ut vad det är denna påstridiga vintermygga vill ha sagt. För bevisläget är dåligt för den som vill påstå att den inte har nåt budskap.

Obligatorisk läsning.

För den som vill veta något om hur det här landet fungerar och varför, är Karin Petterssons bok "Förbannelsen : hur Sverige fastnade i 90- talet och förlorade framtiden".

Saltpapper.

Har nu under ganska lång tid experimenterat med olika toningsmedel vid framställningen av cyanotyper. Inte riktigt nöjd med någon dessvärre. Jag vet inte riktigt vad det är jag är ute efter men kommer att veta när jag ser det. Lite samma process som med måleri. Upptäcksresa liksom. Bilden nedan är väl rätt nära men inte hela vägen. Den är tonad med grönt thé. Något på xtrapris jag fick tag i på Lidl eller var det var. Den bilden kommer, för den som vill se den på riktigt, att vara mitt bidrag till den årliga medlemsutställningen på Centrum för fotografi i Stockholm (21 november – 13 december).

Men nu börjar för mig en ny period då saltpapperstryck ska utforskas. Den teknik som lanserades några månader efter att Daguerre 1839 presenterat sin uppfinning Daguerrotypen som en "gåva till världen" fri för alla att praktisera. Saltpapperstekniken, eller Kalotypin, som Henry Fox Talbot tog fram ungefär samtidigt, kan även praktiseras som en ren tryckteknik med utgångspunkt i vanliga storformatsnegativ, vilket är vad jag nu kommer att leka med framöver. I jakt på den "rätta" tonen. Kul att praktisera något som även den legendariske författaren till "The pencil of nature" gjorde. Skrev förresten något om den boken för fem år sedan här.

Döda själar.

Kommer jag ihåg att en roman av Nikolaj Gogol, som jag en gång hade i bokhyllan, hette. Handlingen minns jag däremot inte. Kan bara se bokryggen framför mig där den stod i bokhyllan. Själv har jag just fått hem några själar i form av ett gäng visitkortsfotografier. En typ av studioporträtt som var omåttligt populära från mitten till slutet av 1800-talet. Jag budade på en nätauktion och vann förstås med mitt bud på 60:- då ingen annan var intresserad. Det är 15 fotografier på lika många personer som, om ingen av dem blivit typ 150 år gammal, nu är döda. Borta. Glömda. Ingen information följde med bilderna och de är från fotoateljéer på olika håll i Sverige. Alltså inte någon släkt eller från någons förfäders album. Utspridda. I fritt fall. Möjliga att använda i vilket sammanhang som helst. Påstå vad som helst om.

Jag sitter och ser på dem och undrar. Försöker tolka ansiktsuttryck. Försöker komma igenom barriären. Av vad? Jag ser den lilla bilden (de är ca 6x9 cm) och tycker att den är en öppning till någons värld och tankar. Den där särskilda magin fotografier bär på. Två av bilderna är på små barn uppklädda och uppallade på stolar. Alla är allvarliga. De här bilderna kommer från tiden innan det blev regel att le på fotografier. Att gå till en fotoateljé och låta avbilda sig var något annat än att ta en körkortsbild idag. Man var uppklädd. Fixad. Och allvarlig. En ung man har på sig en tre nummer för stor kostym. Ärvd? Lånad för tillfället? Jag föreställer mig att han försöker ta sig fram i livet, smälta in bland de rikare och att han har förstått att ha visitkortsfoton att dela ut var en viktig signal. Sådana hade inte vem som helst råd med. Bättre att lägga pengarna på korten än att få kostymen omsydd. Förhoppningsvis uppfattade han inte resultatet. Jag skulle ge mycket för att få höra hans historia genom livet.

De här visitkortsfotografierna var borgarklassens signum. De såldes per dussin och på många av dem står det lite finstilt på baksidan "plåten förvaras" (negativet alltså) av fotografen, så att efterbeställningar kunde göras när sista kortet delats ut. Baksidorna hade ofta fotostudions eller fotografens namn stiliserat till logotype. Allt ser ganska exklusivt ut. Långsamt. Sirligt. Allvarligt.

Jazzhistorier.

För den som är intresserad av jazz och tycker det är kul att höra historier bakom, anekdoter och fakta, finns ett utmärkt både informativt och underhållande nyhetsbrev i Matt Fripps "jazzfuel" Denna vecka t.ex. storyn om när John Coltrane fick sparken från Miles Davis band. Låter kanske som en skröna men är sant. Jag tycker att denna typ av historier inte bara är underhållning utan också ger lite av en till dimension till musiken. Man kan få inbilla sig att man känner de inblandade lite. Och nästa gång jag lägger Kind of blue på skivtallriken så kommer den här historien också att finnas med i mixen av tankar, minnen och känslor som framkallas av ljuden dessa två herrar lyckas tuta ut ur sina lurar.

Konspirationsteori.

Eller kanske inspirationsteori. Eva Klasson har pluppat upp igen. Vart tionde år liksom. Denna gång med en utställning på Borås konstmuseum. Och nu läste jag en nygjord intervju där hon sade lite om sina tidiga bilder och nämnde något jag tycker var riktigt intressant. Nämligen att hennes legendariska utställning "Le troisième angle", 1975, besöktes av Christer Strömholm, som lite nonchalant sade att han tyckte att han kände igen henne (hon gick två veckor i hans fotoskola innan hon hoppade av). Och ska man tro EK så åkte han direkt hem och lade sig naken i en tjärn och fotograferade sig själv, inspirerad av EK:s bilder. Min teori sedan då blir ju att Tuja Lindström såg dessa nakenstudier i vatten av CS och inspirerades till "Kvinnorna vid Tjursjön". Det ena leder till det andra liksom :-). Och en till pusselbit till mina gissningar här. Ja ja, inget ont i det om det nu var så (eller inte alls). Alla som jobbar med bilder är påverkade av alla som gjort det tidigare. Så är det bara. Det går inte att undvika historien om man inte är hämtad direkt från Norra Sentinel.

Söndag morgon.

Vilodagen. Dagen då det är syndigt att företa sig något som liknar arbete. Så jag ska bara skriva ner de här tankarna och sedan somna om. 

Min sista (så känns det just nu iaf) utställning med måleri blir i Södertälje på vårvintern. Varför jag kroknat och vill uttrycka mig på annat sätt framöver har jag ju avhandlat många gånger tidigare så det går jag inte in på här nu igen. Det viktiga nu blir att försöka tömma ateljén. Så min tanke är att hitta ett sätt att bli av med allt utan att gå back ekonomiskt. Och just nu ser lösningen på den ekvationen ut så att prissättningen på den utställningen kommer att bli procentuell på köparens disponibla inkomst den månaden. Statistiken säger att vi använder ca 5% av inkomsten till nöjen, kultur o.dyl. Så 5% av din inkomst denna månad tror jag det kommer att stå i titel- och prislistan för varje målning. Jag skulle ju bli glad om besökare som tycker om det de ser också kan köpa utan att behöva vara rika. Även den som tvingas gå på soc eller är fattigpensionär spenderar de där fem procenten om man ska tro på statistiken. Visserligen kanske svårt att locka de kategorierna till en utställning, men vem vet? Det skulle i alla fall bli rättvist. Och ingen skulle behöva redovisa något, utan samvetet och därav följande karma skulle få råda. De flesta vill nog inte ha en bild som påminner om något skamligt på väggen och skulle någon vilja det så är det ju inte min förlust, utan den personens. Så ser jag det iaf. Och så tror jag det får bli om konsthallen går med på det.

Denna dag - ett liv.

Sade farbror Melker. Vi som vuxit upp med Astrid Lindgrens berättelser vet såklart genast vad det gäller. Visserligen kommer detta uttryck ursprungligen från poeten Thomas Thorild, men vem vet det idag? Tiden har sin gång. "Saltkråkan" hette den sedermera filmatiserade historien där farbror Melker hade en av huvudrollerna och uttalade rubriken till detta inlägg. Nu har det gjorts en ny version av den TV-serien. Jag brukar vojna mig över moderniseringar av sådant som hör till min barndom, men icke så den här gången. Såg första avsnitten i går kväll och jag måste säga att jag är imponerad. Det är en väldigt känslig nytolkning som jag är säker på att AL hade varit stolt över. Ursprungsmusiken används t.ex. Och själva moderniseringen känns alldeles naturlig. Så det blir ett grattis till skaparna. Från mig som ser Åke Grönberg och inte Allan Edwall som luffaren i "Rasmus på luffen". Man börjar nog stelna till tidigare än man tror :-().