Titeln på detta inlägg är rubriken på Patrik Lundbergs artikel i DN i dag (handlar om en diktsamling en kassörska skrivit). Jag måste säga att jag minst sagt blev förvånad av denna rubrik. Självklarheten, säkerheten i uttalandet att kassörskor ses som förlorare. Av vem då?
Tänk så olika vi kan vara ändå. Sådana som i likhet med mig vuxit upp med att ett normalt jobb är just kassörska har aldrig sett dem som förlorare. Jag fick en liten tankeställare där. Är det många som tänker så? Nu efter alla år i huvudstaden känner jag bara en kassörska här, eller kassör i det fallet, men under min uppväxt i en liten by kände jag, åtminstone lite, de flesta kassörskorna i affärerna man handlade i.
Kassörska var ett lyckat jobb givet att man hade skaplig anställningstrygghet. Ett jobb var ett jobb liksom, något man försörjde sig på och kanske hade riktigt kul på med arbetskompisarna. Så var mina första jobb också. Jobbet hade inte något med människovärde att göra. Ingen såg kassörskor som förlorare.
Så var och så är min syn på människor och arbete och så kanske jag trodde att fler såg det. Men möjligen har jag totalt fel där. Åtminstone vad gäller den minimala grupp av befolkningen som syns och hörs i media. Och ja, jag har också sett de där filmerna om töntens återkomst som hjälte, men det betyder inte att jag ser ner på dem som stannade och nu bär upp och håller liv i de mindre samhällena, som just kassörskor eller vårdbiträden eller industriarbetare. Det kanske är där de verkliga hjältarna finns?
Kassörskorna som var min mammas väninnor behövde inte skriva diktsamlingar för att betraktas som lyckade människor. Lyckad var den som inte var sjuk, hade en fast anställning och kunde leva på sin lön.
Och jag undrar om det inte fortfarande är så för de flesta av oss. Och om inte Patrik Lundbergs artikel ger uttryck för en trångsyn som finns hos den genomsnittlige "oberoende liberale" DN-läsaren? Att man tror att ens egen världsbild är den rådande för alla människor. Att ingen kan vara nöjd med sitt liv utan att alla vill ha mer och framför allt att alla har samma syn på vad som är värt något i det här livet. Att det liksom är konstigt eller rent av fult att vara nöjd med sitt liv om man är en kassörska som inte ens skriver poesi...
Den värld han säger sig drömma om finns framför ögonen på honom och levs av åtminstone över två-tre miljoner människor bara i detta land, men inte av den lilla men högljudda grupp han själv tillhör. Och därför ser han inte. Verkligheten. Kontentan blir att artikeln säger mycket om artikelförfattaren men lite om kassörskan. Och att den människosyn man har är ett val man gör. Inget man behöver drömma om.
