Om mig

Mitt foto
Fotograf och konstnär.

fredag 10 september 2021

Minnesförluster.

En gång i tiden konfirmerades jag i kyrkan. På den tiden var det nästan obligatoriskt. Man visste ingen som var döpt men inte konfirmerad. Inte där jag bodde i alla fall. Men nu började jag genast med en utsvävning. Det var minnet detta skulle handla om. Alltså: Som avslutning på konfirmationsundervisningen gick hela gruppen på en fjällvandring, om det nu var i ett par dagar eller en vecka minns jag inte. Men jag minns i alla fall en tidig morgon i en ladugård där vi vaknade av att det rök in. Någon bakade tunnbröd i en bakugn i rummet under höskullen där vi sov i våra sovsäckar. Ett svagt fragment av en bild av en mur där rök trängde fram mellan stenarna. Tror det var vid Storrensjön där det fanns en gård i väglöst land. Minns andra fragment, att vi tog paus, fiskade och genast fick fisk, röding, som vi rensade och grillade över öppen eld. Lite sådana  bilder, lite suddiga brutna bilder av lador, sjöar, skog och fjäll. Röklukt. Skavsår på axlarna av min uråldriga ryggsäck. Hösnuva.

Nu när jag gått igenom en massa gamla negativ hittade jag några från denna vandring. Kom då ihåg att jag hade sparat ihop till en begagnad småbildskamera som jag skulle inviga på fjällturen. Det visade sig sedan efteråt när filmerna framkallats, att det var något fel på frammatningen i kameran så de flesta bilderna var överlappande dubbel- och trippelexponeringar. Misslyckat förstås då, men lyckat nu idag. Bilden här under visar lite hur mitt minne av den fjällvandringen ser ut idag. En illustration så god som någon av minnesbilders strukturer och överlagringar. Och en påminnelse om att man ska spara alla bilder. Även de misslyckade. För en dag i ett annat sammanhang kanske de har blivit de lyckade!

De enda ord som behövs.

För min del så använder jag uteslutningsmetoden när jag jobbar med bilder. Prova, nej det var fel, osv ända tills det blir rätt. Och frågan om varför det är rätt eller fel måste lämnas eftersom det är där orden tar slut och bilden tar vid! När jag väl hittar "rätt" tråd att börja dra i så är det den blivande bilden som berättar det för mig. Därefter kommer själva jobbet. Timmarna. Kan vara att fotografera samma bild hundra gånger med små ändringar tills det blir rätt. Kan vara att ta upp duken från golvet eftersom jag nu vet vad som är upp och ner på den. Och jobba vidare därifrån.

Om sedan betraktaren, mottagaren, kan förmå sig att byta ut ordet ”vad” mot ordet ”hur” när hen ser på en bild, så kan det rent av bli kommunikation! Fråga inte vad är det där? Fråga istället hur är det där? Ett enkelt knep för att inte låsa sig när man ser på bilder. Och en ingång till det abstrakta/konkreta.

Och detta var det närmaste ett ”artist statement” (detta töntigt pretentiösa uttryck) jag någonsin kommer att komma. Klart slut.