fredag 10 september 2021

Minnesförluster.

En gång i tiden konfirmerades jag i kyrkan. På den tiden var det nästan obligatoriskt. Man visste ingen som var döpt men inte konfirmerad. Inte där jag bodde i alla fall. Men nu började jag genast med en utsvävning. Det var minnet detta skulle handla om. Alltså: Som avslutning på konfirmationsundervisningen gick hela gruppen på en fjällvandring, om det nu var i ett par dagar eller en vecka minns jag inte. Men jag minns i alla fall en tidig morgon i en ladugård där vi vaknade av att det rök in. Någon bakade tunnbröd i en bakugn i rummet under höskullen där vi sov i våra sovsäckar. Ett svagt fragment av en bild av en mur där rök trängde fram mellan stenarna. Tror det var vid Storrensjön där det fanns en gård i väglöst land. Minns andra fragment, att vi tog paus, fiskade och genast fick fisk, röding, som vi rensade och grillade över öppen eld. Lite sådana  bilder, lite suddiga brutna bilder av lador, sjöar, skog och fjäll. Röklukt. Skavsår på axlarna av min uråldriga ryggsäck. Hösnuva.

Nu när jag gått igenom en massa gamla negativ hittade jag några från denna vandring. Kom då ihåg att jag hade sparat ihop till en begagnad småbildskamera som jag skulle inviga på fjällturen. Det visade sig sedan efteråt när filmerna framkallats, att det var något fel på frammatningen i kameran så de flesta bilderna var överlappande dubbel- och trippelexponeringar. Misslyckat förstås då, men lyckat nu idag. Bilden här under visar lite hur mitt minne av den fjällvandringen ser ut idag. En illustration så god som någon av minnesbilders strukturer och överlagringar. Och en påminnelse om att man ska spara alla bilder. Även de misslyckade. För en dag i ett annat sammanhang kanske de har blivit de lyckade!

Skit in = skit ut.

Intryck:
Måleriet och teckningen, collaget, assemblaget, fotografiet, är för mig uttrycksformer jag använder mig av och som fungerar lite som drömmar gör. In i hjärnan-hjärtat-magen via ögon-öron-näsa brusar alla typer av intyck och information alla dygnets vakna sekunder och blandas med minnen, fantasier och skenbilder.
Allt detta smälter samman och viktas sedan till någon slags obestämd struktur. Lagras någonstans som inte riktigt är detsamma som minnet utan något mer. Jag kallar det för rummen. Och i rummen finns mina bilder.

Uttryck:
För att få åtkomst till rummen gäller sedan att nollställa sig, försätta sig i ett tillstånd av distraktion eller halvsömn, dagdrömmeri. Målet är att undvika den medvetna viljan för att komma förbi alla förutfattade meningar, alla oärligheter och osanningar. Naken är kanske rätt ord för det tillstånd som kan rulla igång processen att arbeta med t.ex. måleri på ett meningsfullt sätt. Och väl igång så brukar en blivande bild gå sin egen väg och lyda sina egna lagar, så då är det bara att hänga med och lyssna och göra vad som krävs. Och det kan göras och görs på många olika sätt.
För min del så använder jag uteslutningsmetoden. Prova, nej det var fel, osv ända tills det blir rätt. Och frågan om varför det är rätt eller fel måste lämnas eftersom det är där orden tar slut och bilden tar vid! När jag väl hittar "rätt" tråd att börja dra i så är det den blivande bilden som berättar det för mig. Därefter kommer själva jobbet. Timmarna.

Om sedan betraktaren, mottagaren, kan förmås sig att byta ut ordet ”vad” mot ordet ”hur” när hen ser på en bild, så kan det rent av bli kommunikation!

Och detta var det närmaste ett ”artist statement” (detta töntigt pretantiösa uttryck) jag någonsin kommer att komma. Klart slut.