Fredag.

Sitter på balkongen med kaffemuggen. Det regnar! Efter en evighet av överhettning. Letade fram Keith Jarret, Kölnkonserten, som jag inte hört på säkert 20 år. Regn-balkong-kaffe-Jarret. En magisk stund. Det funkar liksom ihop.

För många år sedan såg jag KJ på Bervaldhallen. Det var en upplevelse. Inte lika lyckat som i Köln men ändå. Typ 30 min in i konserten hostade någon i den fullsatta lokalen. Jarret slutade genast spela. Dödstyst någon minut när han bara satt och såg ner i klaviaturen. Sen rätade han på sig. Harklade sig och vände sig mot publiken och sade: -Ska ni lyssna eller ska ni väsnas? Ytterligare paus nån minut innan han började treva på tangenterna igen. Ingen vågade andas. Undrar ännu om någon pinkade på sig då konserten blev rätt lång.

Lättstörd är väl inte ens förnamnet. Eller om han hade kört fast och använde tillfället för en nystart. Allt var ju improvisation utgående från ingenting alls. Inte som solon som förhåller sig till något utan helt ur ingenting.

Läste någonstans att han slutat spela pga slaganfall som gör att bara ena handen funkar. Sorgligt!

PS 8/8. Röjde i garaget i helgen. Flera vändor till återvinningen och mycket gammalt återsett. Bl.a. en plånbok från annu dazumal. Fylld med papperslapar, kvitton mm. Och vad ramlar ur den om inte denna biljett. Det var alltså inte Berwaldhallen utan Konserthuset.

Så då fick jag svaret på när den konserten var också. 40 år sedan! Tiden blir ett allt större mysterium för varje år som går. Tiden. Det enda faktiska kapital vi har som inte kan omvandlas eller omförhandlas.

Började dagen i soffan med senaste numret av Konstnären.

Tema: Konstnärlig frihet. Och då vill jag backa till ca 2018. Jag lade ner mina konstnärsambitioner ungefär 25 år tidigare än så, ungefär i mitten av 1990-talet för att koncentrera mig på mitt "andra ben", foto och digital bild (digital bild var något nytt då och såg ut att kunna bli något att livnära sig på). Innan dess hade jag levt mitt liv i konstvärlden både som utövare och konsument och i åtta år som elev i konstskolor. Jag hade kort sagt en ganska så klar bild av hur tankegodset såg ut då och hur man kunde leva och verka i konstvärlden. När jag sedan runt 2016-17 började få vittring på möjligheten att försöka återvända till den världen och så 2018 återigen fick en ateljé att jobba i, påbörjade jag min egen utforskning av samtidens konst för att s.a.s. bana mig väg tillbaka in. Det händer ju mycket på 25 år.

Själva konsten tyckte jag nog inte hade utvecklats nämnvärt (har den egentligen gjort det sedan grottmålningarna?) men tänkandet om och runt konsten och konstnärsrollen, det blev nästan chockartat. Politiken hade tagit över filosofins och psykologins roll. För 25 år sedan var det mesta tillåtet, till och med elakhet, ironi, sarkasm och humor. I konstnärsrollen kunde man komma undan med mycket. Konstnärlig frihet kallades det visst. Medan andra, utanför bubblan, kanske mest såg världsfrånvändhet och lek.

Nu verkade mycket handla om att gravallvarligt undvika att trampa på någon öm tå (och ömma tår fanns det i alla riktningar fattade jag snabbt). Nu förstod jag att det för mig som "återfödd" gällde att lära mig vilket tankegods som är tillåtet om jag t.ex. ville söka ett stipendium. Jag tittade igenom ansökningskriterierna för arbets- och projektbidrag och insåg att numer är dessa stipendier villkorade. Och inte i form av att redovisa ett resultat utan i form av att ha de "rätta" politiska åsikterna avbockade redan på första sidan i ansökan. Och det jag vanligen åstadkommer har verkligen inget alls att göra med de frågor som ställdes i form av "beskriv hur ditt projekt bidrar till bu och bä...". Så ingen idé att försöka. Konstaterar att konstnärer idag har ett avsevärt lägre tak att ducka under och många fler fallgropar att undvika än för 25 år sedan.

På 1960-talet var det förbjudet att inte syssla med politisk konst (fast jag vet inte om projektbidragen var villkorade ens då). För den intresserade har Peter Dahl skrivit en del om hur det var att verka på den tiden. Dogmatik är väl ordet jag tänker på (och kanske tänker på idag igen). Åter till 60-talet alltså, med den högst märkbara och betydelsefulla skillnaden att konstnärerna nu ska tala om sina verk också. Artist statement. Artist talk (viktigt med engelskan också :-).

Men åter till Konstnären. Positivt att frågan om konstens frihet tas upp i ett temanummer i alla fall. Att frågan överhuvudtaget diskuteras får väl ses som ett hopp för framtiden. Det hade nog inte hänt för bara 5 år sedan. Avslutar med att konstatera att det varit väldigt intressant och tankeväckande att helt lämna ett område som varit hela ens liv för att sedan återvända 25 år senare. Hade jag försökt hålla mig kvar i konstvärlden trots ekonomisk katastrof under dessa år så hade jag nog inte sett förändringarna jag ser nu. Jag hade nog sakta men säkert omformats jag med. För det är ju så vi människor fungerar. Det finns det skrämmande historiska bevis för. Och konstnärer är inga undantag. Tvärtom verkar det idag mer som om kampen i fårskocken återigen, som på 60-talet, handlar om vem som kan bräka högst och inte vem som vill vara det svarta fåret. För nu gäller det åter att inte bli utstött.

Efter sommaren.

I augusti deltar jag i utomhusutställningen "Planket" på söder i Stockholm. Sedan i september - januari är jag med på en samlingsutställning på Arbetets museum i Norrköping. Bilderna i Norrköping har utställningsarrangörerna bestämt, men på planket kan jag hänga vad jag vill. Tror det ska få bli något lite kul som motvikt till vår tunga tid och alla allvarliga frågor. Tror kanske jag ska försöka vara riktigt banal och "lågkulturell" :-).

Självupptagen iakttagelse.

Som tidigare nämnts några gånger här så har jag på senare år återgått till att fotografera analogt. Inte i jobbet förstås då utan bara när jag gör mina egna bilder och projekt. Nu är det ju lite trend med analogfoto, särskilt bland de yngre, lite som att vinylskivorna fått en renässans. Och är man inte uppvuxen med analog teknik så blir det ju förstås nyhetens behag också.
Men vi som är uppvuxna med analog teknik då? Ja i mitt fall blir det kanske en flummig förklaring. Jag tänkte på detta idag när jag gick mot tunnelbanan med min Retina på axeln. Laddad med en film som kanske hade 3-4 rutor kvar. Det som händer är att min uppmärksamhet blir skärpt. Jag tar in omgivningen och ser möjliga bilder på ett annat sätt än om jag har med en digitalkamera och vet att jag kan plåta allt 100 gånger. Detta smittar av sig även på andra områden än seendet. Jag får nästan en förhöjd verklighetskänsla. Känner lukter och hör ljud tydligare. Uteslutet att t.ex. lyssna på ljudbok eller musik i lurar i sällskap med en analog kamera. Det är som om alla sinnen måste vara ostörda för att kunna ta in omgivningen. Och då blir omgivningen märkvärdig och intressant även om det bara är en promenad till tunnelbanan.
Detta är för mig en känsla som går tillbaka till barndomen. Till första gången jag förstod vad en kamera och fotografisk bild var. Att kunna ta en bit av verkligheten, tiden, med sig hem för att plocka fram och titta på senare. Och behålla. Sensationen! Måste säga att jag är glad att den känslan faktiskt finns kvar inom mig efter alla års arbete som fotograf och de senaste 20+ som digitalt arbetande sådan.
Men någon form av analog kamera krävs för att väcka den. Och hanteringen av film. Att bilderna finns fysiskt och går att ta på. Inte bara som ettor och nollor! Jag hoppas att också de nya analogfotograferna kan känna något av detta för belöningen blir då så mycket själva arbetsprocessen så att andra aspekter bleknar.

Och nu över till något helt annat.
Hittade ett 100 år gammalt foto från min examensutställning på Konstfack. Jag hade gjort 40 st. lådor ca 20 x 20 x 15 cm tror jag, en del i glas och en del gjutna i betong. I dem olika scenarier, jord, gräs mm. Bakom på "vägglådorna" lika många teckningar. Inget fotografiskat förutom då denna bild som jag tar med här bara för att det blivit så mycket text på senare tid. Måste lättas upp lite! De där lådorna och podierna de står på, som jag också hade byggt, flyttade jag sedan med mig i tre-fyra år till ett par tillfälliga ateljéer jag hade. Till sist tröttnade jag och dumpade alltihop i en container en mörk natt vid den tredje flytten. Vilken befrielse! Rekommenderas...

Fortsättning på: Läser "Farfar var rasbiolog" av Eva F. Dahlgren.

I det förra inlägget (läs först) hade jag bara läst den del som handlade om farfaderns liv. Efter detta kommer en del till som mer handlar om etik, moral och sådana frågor. Och nu blir det genast väldigt mycket svårare. 
Författaren har samtalat med många yrkesverksamma inom skilda områden som alla berör vår ev. rätt till liv. Till en början gör hon samma reflektioner som görs av många naturvetare idag. Den att nästan all vetenskap har ett bäst före datum. Det som igår var en allmän erkänd sanning pga vetenskapliga bevis, har idag inte sällan visat sig vara fel eller halvfel. Hon uppehåller sig vid den skeptisism som vilar på egna iakttagelser och "sunt förnuft". Inte alls så att hon är klimat/vaccin förnekare, bara lite mer kritisk till att svälja allt som kommer från "forskningen". Ungefär samma inställning som många forskare har till varandra alltså.
Inte heller försvarar hon sin farfars åsikter och syn på livet (det motsatta är vad boken handlar om), men hon påpekar att samma synsett var det allmänt verdertagna i samhället på den tiden. Inte att som nazisterna försöka utplåna alla "untermenschen" men att en tro på "folkskillnad" fanns i alla läger. Vilket förstås väcker frågan om vad det är vi inte ser idag som framtiden kommer att utvisa?

DNA-analyser i syfte att förutse olika egenskaper hos ofödda. Genmanipulation.
I dag kommer inte sällan par som vill ha barn med frågan om hur de kan undvika att få barn med funktionshinder eller speciella behov, till vården. Även frågor om att "skapa" barn med särskilda anlag eller utseende är faktiskt inte ovanliga. Läkare hon intervjuat har häpnat inför vad vanliga blivande föräldrar ställt för frågor om möjligheter att påverka det blivande fostret. Alltså i hög grad samma synsett som rasbiologerna hade fast med andra metoder. 

Ja tyvärr begränsar sig mina kunskaper på detta område till litteraturens värld. Jag vet ofta inte vad jag ska tro eller tänka. Ingen av dessa frågor har heller blivit personliga för mig, bara abstrakta. Jag får hoppas på bättre kunskap i framtiden :-).

Läser "Farfar var rasbiolog" av Eva F. Dahlgren.

Läsning för den som är intresserad av hur samtiden blev till. Vad jag inte visste var dels att rasbiologin i Sverige levde kvar ganska länge efter andra världskriget och dels att de flesta rasbiologerna inte huvudsakligen var rasbiologer utan verkade inom olika naturvetenskaper, men tillämpade sina teorier även på människor. Chefen för rasbiologiska institutet, Herman Lundborg, hade ingen särskilt hög status bland de andra som periodvis jobbade där, då hans enda ämne var just rasbiologi. Intressant är också att rasbiologin existerade i Sverige långt innan nassarna tog det till sig i Tyskland. I själva verket kommer den delen av den nazistiska idiologin faktiskt från Sverige.
Alla svenska rasbiologer var inte nazister så som vi tänker idag, alltå Hitleranhängare. De flesta tillhörde dock andra liknande äldre svenska rörelser eller sammanslutningar. I Sverige var det inte så fint att vara "tysknazi" men däremot nationalist, nationalromantiker och troende på den "ariska rasens" överlägsenhet. Och som av en slump ansåg sig dessa rasbiologiforskare själva tillhöra just denna överlägsna ras.

Bokens huvudperson, Dahlgrens farfar, var under hela sitt vuxna liv "familjens överhuvud". En person som verkade ha sista ordet i alla frågor utan att någon egentligen visste varför. Utan att någonsin bli (öppet) ifrågasatt inom sin familj eller släkt. Han var biolog med professors namn (alltså utan professur) i Uppsala. Boken är en resa genom hela hans liv. Han tillhörde den sorts skrämmande människor som närmast maniskt måste ordna, kontrollera, sortera, klassificera och styra hela sin tillvaro.
 
Ett liv enligt en regelbok som beskriver hur ett liv ska levas. Vad som ska göras vid den eller den åldern, tilldragelsen, aktiviteten eller t.o.m. måltiden! Har han varit bjuden på middag hemma hos någon följer dagen därpå en detaljerad redogörelse för vilka som var där, exakt vad som bjöds, vem som sade vad och vad de andra middagsgästerna sysslade med och hade för historia. Och om något barn till exempel inte hälsade ordenligt, noterades detta. Och kommenterades förstås i efterhand.
Resultat inom alla områden i livet, fysiska som psykiska. Begåvning, verklig eller inbillad inom alla områden, skulle noggrant examineras och värderas.

Farfar Dahlgren sorterade alltså febrilt sin tillvaro. Ett ängsligt katalogiserande och dokumenterade (ängsligt eftersom jag antar att han inte kunde slappna av inför något okänt, ej namngivet) samt indelningar i värdeskalor. "Nivåer!" Ord som "lågtstående" och "högtstående" kunde tillämpas på det mesta. Ogenerad beundran liksom lika ogenerat förakt. Var på "samhällsstegen" en person befann sig var av största vikt för bedömning av människovärdet.

Ja intressant läsning är det och en till dimension om hur rasism och folkskillnad uppstår. Hur ser vi på oss själva och hur benägna är vi att medvetet eller omedvetet kategorisera och bunta ihop individer med någon gemensam egenskap. Förenkla. Och hur konstig är jag själv när jag springer och hämtar fågelboken när jag ser en fågel jag inte känner igen. Lättnaden när jag hittar den i boken och får ett namn på den. Ett namn den inte själv bett om eller vet något om. Fortsättning följer.

Teckningarnas teckning.

Det finns en bild som sammanfattar vad riktigt bra teckningskonst kan vara (enligt mig då), och det är denna. Första gången jag såg den, för många, många år sedan, fick jag den där örfilen som Carl Kylberg gav mig en gång i tiden (tar det en annan gång). Hur konstverket kan gestalta mer än bara en avbild. Att det går att känna lukter eller som i det här fallet, känna den brännande solen. Höra tystanden mitt i middagshettan. Ödsligheten. Frågetecknen. Tomheten.

Det här nästan frånvarande obekymrade sättet att teckna. Tveklösheten om att bilden trots bara "några streck" med en tuschpenna kommer att förmedla precis det han vill. Att delarna kan vara nästan hur löst hållna som helst men tillsammans ändå bygga en nästintill övertydlig bild. Självsäkerheten som nästan kan vara provocerande.

Don Quijote och Sancho Panza av Pablo Picasso.