Flyktförsök.

Rimmade verser från 1945 om den ihjälfrusna armén 1719.

I höstas vandrade jag och min familj den s.k. Jämtlandstriangeln. En vandringsled Storulvån - Blåhammaren - Sylarna - Storulvån. Tre övernattningar. Delvis samma väg, eller åtminstone korsande den väg, den Karolinska armén försökte ta sig hem från Norge på, under tre dygn med snöstorm och iskyla i början av år 1719.

Minst 3000 man blev kvar på fjället, ca 700 dog senare av förfrysningarna och ca 600 blev invalidiserade för livet.

Ögonvittnen har berättat att man såg hundratals ihjälfrusna soldater stående och sittande i alla möjliga ställningar. På hästar som frusit till döds och stelnat i stormen och kylan, eller i vagnar eller på marken. En del hade frusit fast och dött stående i klungor tätt sammanhållna för att försöka få värme av varandra. Andra kunde se ut att stå på händer då de frusit ihjäl på väg ner ur sadeln på sin stelfrusna döda häst. Det måste ha varit den värsta militära mardrömmen i Sveriges historia.

En nyårsnatt på fjällen 1719 Och nu ringa klockor i by och borg, och nu är det slut med all Norges sorg. Kung Karl han har stupat vid Fredrikshall, och svenskarnas storhet är själv på fall. Så allmänt ett jubel kring Norge går, man hälsar varandra: ett gott nytt år! Nu hänga vi bössan på vägg igen, sen landet vi värnat som tappra män. Och bonden han gläds vid sitt julebord och tänker ej mera på kamp och mord; då kommer ett bud; ibland fjällens snö ren svenskarnas här håller på att dö. Då talar den bonde med blick så blid: "Upp bröder! Här gäller en annan strid. Till kamp emot stormen, mot mänskor ej mer. En niding, som ej sig till fjälls nu ger." De löpte på skidor bland fjällen ut. Där funno de svenskarnas här till slut. Den låg där i rader, officer vid soldat. Den gången fick korpen sig julemat. Tretusen trehundra de tappraste män de sågo ej mer sitt Finland igen. De sovo så bleka i fjällarnas snö. Så dömdes, de ädle i drivorna dö.

Gånge Rolf (V. K. E. Wichmann). Publicerad i Sjung (1945) som nr 282.

Om Upphovsrättsdirektivet (eller nästan åtminstone).

I mina fortsatta garagestädningsattacker hittade jag ytterligare reliker, vilket leder till en del minnen från då och en del frågor för nu.

När jag pluggade i konstskolor var postmodernismen det som gällde. En kanske lite orenlärig konsekvens av det var lånandet och kopierandet från varandra. Inte så ofta hela bilder men gärna delar och gärna att man tog ner någon affisch på stan och ändrade, ”bättrade på”, med färg eller annat. Helt vedertagen arbetsmetod och dessutom egentligen något som alltid gjorts (jämför t.ex. jazzmusiker som lånar delar av låtar som en hälsning till varandra. Eller varför inte Marcel Duchamps Mona-Lisa) även om metoden inte alltid hade varit på första parkett som den blev på 80-90-talet.

För min egen del, jag som redan då var gammalmodig, så ansåg jag att man inte skulle plocka med något någon annan gjort innan man grundligt lärt sig ett eget språk. Eller med andra ord innan man gjort typ 10.000 timmar croquis (tyckte jag då). Som jazzmusikerna som lånade från varandra alltså. Kunskap först, sedan kan man börja ändra... Samtidigt kom Hip-hop musiken där samplandet, förutom rapen, var en del av det nya (nygamla?).

För min del, som tillbringade dagarna med färgövningar och navelskådning i min ateljé, var detta förstås frågor som behövde kommenteras. Kommer ihåg att jag såg Hip-hop som en nermonterad och sedan lite klantigt hopspikad musikvariant där kunskapen satt i baksätet och tom attityd där framme. Lite som att samplandet mest berodde på att man inte tagit ansträngningen att lära sig spela, sjunga eller skriva musik och därför istället pratade fram texten medan man repade sönder andras skivor.

Kommer ihåg att jag gjorde en bild som skulle kommentera detta på ett lite lättsamt sätt. En Hip-hop höna. Den tillkom liksom av sig själv (som alla mina bilder) under lite allmänt kluddande med färg på en liten pannå. En grillkyckling tog form. Den förstärkte jag och satte som kronan på verket en propeller på den. Och där var Hip-hopen! En död höna som flög med hjälp av en propeller.
Alltså, först dödar man hönan och hugger av huvud och vingar, sedan ger man den ”livet tillbaka”, eller åtminstone flygförmågan, genom att motorisera den och förse med propeller = Hip-hop.

Men tillbaka till upphovsrätten som detta skulle handla om. Igår fick jag en uppmaning (eller rättare sagt tre) från olika organisationer, om att skriva på ett upprop för att stödja upphovsrättsdirektivet när det ska röstas om det i EU parlamentet. Som jag förstått det jag läst om det, så kommer jag att skriva på, då det stöder enskilda upphovsrättsinnehavare och plockar lite fjädrar från Google m.fl. amasoner.
Men anledningen till denna långa skrivelse är egentligen den förändrade syn på upphovsrätten jag tycker mig ha sett under den tid som gått sedan Hip-hop hönans dagar.
Om man skulle göra en inventering i konstmuseerna och plocka ut postmodernismen så tror jag en hel del av det man hittar skulle ses som upphovsrättsintrång idag. Och ibland tycker jag nog att en annan tidsmarkör, nämligen lättkränktheten, har spelat en viss roll i utvecklingen åtminstone på det ”lilla” planet med diverse rättegångar om bildstöld. Men på det stora så ska givetvis inte några nätjättar dra nytta av material som producerats av andra. Så påskrift blir det.

Tillbaka till garaget. Och orsaken till dessa tankegångar. Jag hittade en krokig stålplatta som nu är förpassad till soporna. Storyn bakom den är att när jag gick tredje året på Konstfack (det året var en enda lång grafikkurs där alla tekniker skulle provas) välkomnades också egna initiativ för att hitta nya vägar. En kompis, Jonas Fältman, kom på att man borde kunna göra en tryckplåt genom att spränga in motivet i den. Jag hängde på och vi fick till stånd en sprängtid med dynamit i en tjock stålplåt hos polisskolan i Solna. Mitt objekt, som skulle sprängas in i stålplåten, var en grillkyckling jag hade med mig (först som lunch sedan som motiv). Givetvis blev det totalfiasko men kanske lite kul för de blivande poliserna ändå som fick se ”konstfackpatienterna” utföra vettlösheter på nära håll. Så blev det åtminstone ett gott skratt så var det värt det!

Kort sammanfattning.

Utom räckhåll.

I tid, rum och förmåga.

Den glömda platsen.

Oupptäckta gravkammare i pyramider får vara för mig eftersom det skulle vara ungefär lika underligt att komma först in i en sådan, som att vara först på Mars. Och i min värld är inte det så intressant.


Men ett slutet rum som stängts för många år sedan och som ingen varit i sedan dess. Och jag ska inse att jag minns det, det andra livet, när jag kommer in i det rummet, men inte när eller varför jag glömt. Det ska vara som att komma hem till ett hem man fullständigt glömt. En nygammal värld av minnen och ett till liv.

Jung skriver att rum kan symbolisera delar av ens personlighet. Så det kanske är det jag är ute efter. En slumrande del av min personlighet att upptäcka. Eller en reinkarnerad del, om man ska tänja gränserna ytterligare något.

Man säger att konst ska vara undersökande och kanske det är samma sak. Att man försöker hitta det där rummet man anar finns men som man inte kan komma åt. Öppna dörren till en plats som är oanvänd, eller övergiven, eller ogästvänlig på något vis så att den blir en ”ickeplats”. En plats man glömt men ändå kan ana finns där.
Men oåtkomligt.

Work in progress.

Intressant (åtminstone för mig själv) är att jag nu, i övre medelåldern och efter massor av år då jag knappast gjort några egna bilder, kan se på de bilder jag gör nu (jag jobbar lite mer med eget nu) och konstatera att inget har hänt. Om det är på gott eller ont vet jag inte.
Det är några saker som ständigt återkommer. Horisont, hav/vatten, skogen och allt som bor där, lek/leksaker och tre stjärnor. Plus en hel del vidskepelse och inbillning. Skulle andra säga alltså.

En annan iakttagelse, är att jag efter typ 25 år med kameran som yrke, men utan riktig möjlighet (tid) att jobba med egna bilder, nu ändå har hittat ett nytt sätt att göra just det på.

När jag på heltid bara jobbade med mina egna bilder (ca 1982-1994) hade jag en arbetsmetod som liknade uteslutningsmetoden. Det var ett ständigt prövande, förkastande och omprövning. Sedan börja om. Försöka igen. Alltså att testa med pensel o färg, slumpen och annat, om det funkade eller inte, ända fram tills något "hakade i" och jag kunde fortsätta därifrån. Sedan dess har jag inte haft tid till något sådant men märker att jag nu kan göra något liknande i alla fall. Fast i tankarna.

Jag lägger mig på kvällen, efter en arbetsdag som industrifotograf, och funderar på en bild eller något projekt jag håller på med. Sedan prövar/tänker jag olika fortsättningar. Försöker visualisera för mig själv hur den eller den ändringen skulle funka. Antecknar idéer. Sedan, när jag väl har ateljétid provar jag det helt enkelt. Och innan jag lämnar ateljén tar jag några foton (som det ovan) och tar med hem som anteckningar att fundera på.

På så sätt har jag hittat en arbetsmetod som går att kombinera med ett annat jobb! I alla fall kan jag konstatera att en hel del dåliga idéer inte behövt prövas i praktiken med allt vad det innebär av tid och arbete. Detta eftersom jag helt enkelt inte haft tid att göra det utan fått nöja mig med att tänka några nätter till. Och då insett bristerna.