Leta i den här bloggen

Prenumerera på inlägg.

tisdag 19 mars 2019

Om Upphovsrättsdirektivet (eller nästan åtminstone).

I mina fortsatta garagestädningsattacker hittade jag ytterligare reliker, vilket leder till en del minnen från då och en del frågor för nu.

När jag pluggade i konstskolor var postmodernismen det som gällde. En kanske lite orenlärig konsekvens av det var lånandet och kopierandet från varandra. Inte så ofta hela bilder men gärna delar och gärna att man tog ner någon affisch på stan och ändrade, ”bättrade på”, med färg eller annat. Helt vedertagen arbetsmetod och dessutom egentligen något som alltid gjorts (jämför t.ex. jazzmusiker som lånar delar av låtar som en hälsning till varandra. Eller varför inte Marcel Duchamps Mona-Lisa) även om metoden inte alltid hade varit på första parkett som den blev på 80-90-talet.

För min egen del, jag som redan då var gammalmodig, så ansåg jag att man inte skulle plocka med något någon annan gjort innan man grundligt lärt sig ett eget språk. Eller med andra ord innan man gjort typ 10.000 timmar croquis (tyckte jag då). Som jazzmusikerna som lånade från varandra alltså. Kunskap först, sedan kan man börja ändra...

Samtidigt kom Hip-hop musiken där samplandet, förutom rapen, var en del av det nya (nygamla?).

För min del, som tillbringade dagarna med färgövningar och navelskådning i min ateljé, var detta förstås frågor som behövde kommenteras. Kommer ihåg att jag såg Hip-hop som en nermonterad och sedan lite klantigt hopspikad musikvariant där kunskapen satt i baksätet och tom attityd där framme. Lite som att samplandet mest berodde på att man inte tagit ansträngningen att lära sig spela, sjunga eller skriva musik och därför istället pratade fram texten medan man repade sönder andras skivor (ändrade åsikt senare när jag vant mig och förstått en del, men i början var det så jag såg det).

Kommer ihåg att jag gjorde en bild som skulle kommentera detta på ett lite lättsamt sätt. En Hip-hop höna. Den tillkom liksom av sig själv (som alla mina bilder) under lite allmänt kluddande med färg på en liten pannå. En grillkyckling tog form. Den förstärkte jag och satte som kronan på verket en propeller på den. Och där var Hip-hopen! En död höna som flög med hjälp av en propeller. Alltså, först dödar man hönan och hugger av huvud och vingar, sedan ger man den ”livet tillbaka”, eller åtminstone flygförmågan, genom att motorisera den och förse med propeller = Hip-hop.

Men tillbaka till upphovsrätten som detta skulle handla om. Igår fick jag en uppmaning (eller rättare sagt tre) från olika organisationer, om att skriva på ett upprop för att stödja upphovsrättsdirektivet när det ska röstas om det i EU parlamentet. Som jag förstått det jag läst om det, så kommer jag att skriva på, då det stöder enskilda upphovsrättsinnehavare och plockar lite fjädrar från Google m.fl. amasoner.

Men anledningen till denna långa skrivelse är egentligen den förändrade syn på upphovsrätten jag tycker mig ha sett under den tid som gått sedan Hip-hop hönans dagar. Om man skulle göra en inventering i konstmuseerna och plocka ut postmodernismen så tror jag en hel del av det man hittar skulle ses som upphovsrättsintrång idag. Och ibland tycker jag nog att en annan tidsmarkör, nämligen lättkränktheten, har spelat en viss roll i utvecklingen åtminstone på det ”lilla” planet med diverse rättegångar om bildstöld. Men på det stora så ska givetvis inte några nätjättar dra nytta av material som producerats av andra. Så påskrift blir det.

Tillbaka till garaget. Och orsaken till dessa tankegångar. Jag hittade en krokig stålplatta som nu är förpassad till soporna. Storyn bakom den är att när jag gick tredje året på Konstfack (det året var en enda lång grafikkurs där alla tekniker skulle provas) välkomnades också egna initiativ för att hitta nya vägar.
En kompis, Jonas Fältman, kom på att man borde kunna göra en tryckplåt genom att spränga in motivet i den. Jag hängde på och vi fick till stånd en sprängtid med dynamit i en tjock stålplåt hos polisskolan i Solna. Mitt objekt, som skulle sprängas in i stålplåten, var en grillkyckling jag hade med mig (först som lunch sedan som motiv). Givetvis blev det totalfiasko men kanske lite kul för de blivande poliserna ändå som fick se ”konstfackpatienterna” utföra vettlösheter på nära håll. Så blev det åtminstone ett gott skratt så var det värt det!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar