söndag 3 oktober 2021

Yahya Hassan.

Nu har han varit borta i ett och ett halvt år. Ettan, första diktsamlingen alltså, förärades jag av kompisen D som har bättre koll på lyriken än jag har. Det är många år sedan nu, men jag minns att det var en närmast chockartad upplevelse att läsa den. Så självklart och enkelt. Ett av de där verken man sedan tänker att -jaha, ja så enkelt var det ju. Bara att ingen annan såg det. Såg hur man kan göra det. Att han såg och skrev det som var uppenbart och framför allas ögon. Med versaler. Så är det ofta med stor konst tycker jag. Att det är enkelheten och det faktum att ändå ingen ser det uppenbara förrän någon pekar på det. Sedan blev det inte så kul eftersom han skaffade sig fiender i alla läger och inte heller själv valde de mest raka vägarna. Tvåan, Yahya Hassan II, var lika bra när den kom flera år senare. Samma klarsyn och drift att säga som det är. Samma nagel i ögat på alla. Men det blev för mycket. Skriver man om livet med livet som insats så kanske man måste förlora till sist. Sorgligt är det, en förlust för konsten och litteraturen och alla människor, men på något underligt sätt ändå begripligt. Man ska liksom inte få vara hur bra som helst utan att betala priset. Eller om det kanske är att FÅ priset. För det vet vi ju inte.

Underliggaren.