Horisonter.

Jag är född och uppvuxen i fjällvärlden. Jag uppskattar förstås det landskapet och det gick några år innan jag ens visste om något annat (frånsett på bild). Jag minns barndomens dagsturer till Norge där Trondheimsfjorden bredde ut sig. Havet, men inte med obruten horisont. Åt Östersjöhållet några mil längre resa men samma sak. Hav men inte obruten horisont. Öar som bromsar tanken. Det var egentligen inte förrän jag kom till Öland jag liksom kom hem. Detta att se himlen och havet mötas i en obruten synrand blev som ett återseende. Något jag inte visste att jag saknat. Ända sedan dess har horisonten varit en betydelsefull del i allt jag gör (bilder alltså). Det är inte egentligen en fysisk horisont utan mer en plats där allt möts, eller uppstår. Både födelse och död. Både innan födelsen och efter döden. Gränsen för vad vi kan förstå och när den passerats... Fortsättning följer.

Kanon igen.

Fast nu bara ett nytt bidrag till min egen personliga kanon. Alltså kulturföreteelser som betytt mycket och säkert också format mig i mitt seende och tänkande. Jag har ju i flera tidigare inlägg listat sådant och sådana som i min värld överskuggat andra kulturutövare. Och nu är turen kommen till Gunnar Björling.
Jag fick denna bok (bilden) av kompisen AK 1985. Hon tyckte den passade mig och aldrig har nog någon slagit huvudet på den berömda spiken så träffsäkert. Jag hade aldrig hört talas om Björling men fastnade direkt. För den poesi han skrev... Det är ju så här det är! Detta är livet översatt till skriftspråk, kände jag. Sedan var denna bok med mig i bakfickan i många år. Nästan sönderläst nu.

Ett exempel från den:

Det glider en båt mellan löven, det ljusnar kring vatten där natten dröjer.
Det är tyst, som från årslag, ej hörda. Det glider en båt på vattnet.
Kring allt är de tusen ögon: en båt glider bort.

Kulturkanon.

Citat från SVT 29/2:
Journalisten Gunilla Kindstrand ingår i den kommitté som ska leda arbetet med en svensk kulturkanon. Regeringen har nu utsett de ledamöter som ska bestämma vilka ämnesområden som ska ingå. Förutom Gunilla Kindstrand får ordförande Lars Trägårdh, professor i historia, ytterligare tre ledamöter till hjälp: Marlen Eskander, verksamhetsledare vid Läsfrämjarinstitutet, PJ Anders Linder, chefredaktör för Axess och Peter Luthersson, docent i litteraturvetenskap.

Ja det ska bli intressant att få reda på vad de kommer fram till. Jag får erkänna min okunnighet vad gäller komittédeltagarna. Kanske jag hört något av namnen förut men det är tveksamt. Jag hade nog väntat mig helt andra personer.

Kulturkanon som fenomen då? Ja, jag är kluven i frågan. En röst som talar mot detta projekt är den tråkiga och tröttande oundvikliga strid som väntar (eller pågår förresten) angående vad/vilka som ska ingå. Sedan då kampen om den ska vara en pekpinne mot det "finare" eller om den ska spegla vad som fakstiskt är kulturutövning/konsumtion i Sverige i dag. I det senare fallet ska såklart dataspel, dansbandsmusik och det svenska "deckarundret" ingå, dvs kultur som konsumeras av alla. I det förra lite mer mästrande, vad vi borde hålla med om ska ingå :-).

Ett annat sätt att se på en kanon är det som Nalin Pekgul skrev om i en artikel för några år sedan. När hon invandrade till Sverige ville hon integreras eller t.o.m. assimileras, lära sig språket och kulturen o.s.v. Bli svensk helt enkelt. Men, hon stötte på patrull. Hon frågade runt överallt, speciellt på bibliotek, vad hon skulle läsa, vad alla känner till? Vilka författare/verk hon borde vara förtrogen med för att kunna erövra den gemenskap hon ville ha (typ att alla ungar vet när "Den blomstertid nu kommer" sjungs, vilka Selma Lagerlöf, August Strindberg eller Astrid Lindgren var o.s.v.). Det gemensamma kulturella medvetandet eller kulturarvet om man så vill.
Det gick rätt dåligt. Hon upplevde ett motstånd, eller en rädsla för att säga något. Allt eller inget var kulturarv. Alla åsikter avvikande från detta var rasistiska eller i alla fall diskriminerande av olika orsaker.

Norge och Danmark har bägge en kulturkanon som ingår i studieplanen i grundskolan. I Finland är det närmast betraktat som förpubertalt att inte känna till Lönnrot eller Kalevala. Jag vet inte men jag har inte hört något om att en kanon skulle vara ett problem? I Frankrike läser man "klassiker" (Franska då såklart) i skolan i en ålder vi inte vill höra talas om här. Så jag tror att jag med de kunskaper jag har idag i alla fall, tänker att det är en bra idé. Särskilt om den kan uppdateras regelbundet. Åtminstone kan jag inte se något ont i det. Det handlar ju om "take it or leave it" uppgifter. Har man något att utgå från så blir det ju lättare att skapa sig en egen uppfattning. Göra sina egna val.
Här kanske ett bra exempel från Holland: https://www.raa.se/omvarld-och-insikt/nederlandernas-kanon-visas-pa-museum/

Andra tider. Utrikes händelser.

Det gemensamma rummet.

Det är ganska sällan jag ser offentliga utsmyckningar jag spontant tar till mig. Faktiskt rätt ovanligt. Men det finns några varianter av utsmyckning av det offentliga rummet jag tycker mer om än andra. En sådan är att som i Vällingby och Hässelby förstora upp gamla foton från tiden då platsen s.a.s. grundades, eller gavs den form den har idag. Vällingby centrum invigdes 1954 och det finns såklart många foton från invigningen och även från de närmaste åren därefter. På några av väggarna mot torget och gångarna mellan butikerna har foton från 1950-talet förstorats upp. För den som har åldern inne och har bott kvar är det antagligen lätt att identifiera personer som då rörde sig i gatulivet.
Den fascination för foton överhuvudtaget jag känner får en extra överton och jag fastnar så gott som alltid framför dessa bilder. Hur många av personerna på bilderna lever än idag? Så många unga med framtiden för sig. Vad tänkte de? Hur gick det sedan? Så många öden som återspeglas på dessa väggar. Det blir en resa i tiden (om man har lite för mycket fantasi).
Jag kan se en person som sitter på en bänk på torget. Och det är den där frysningen av tiden (som drev mig till fotointresset redan från början) som vaknar lika stark igen. Att kunna gå ut med sin kamera och frysa ett ögonblick för att ta med sig hem och sedan titta på i ensamhet. Återskapa ögonblicket. Precis så kände jag när jag var liten och sparade till första kameran och precis så känns det än idag.
Underligt nog har det inte riktigt varit så under mina år som yrkesplåtis då digitalfoto inte riktigt kan försätta mig i detta tillstånd. Jag vet inte varför men det kan ha något med att det är för lätt. Men nu är jag sedan ungefär sex år tillbaka i den analoga världen och det visade sig att detta också medförde att jag fick tillbaka känslan.

Krigsfilm.

I förrgår var det 80-årsjubileum för landstigningen i Normandie. Det blev så att vi slog på TV:n och filmen "Rädda menige Ryan" visades. Jag såg den när den gick upp på biograferna, vilket år det nu var. Minns att jag blev så illa berörd av två scener att jag nästan inte kunde titta. Och sedan inte kunde glömma dem ändå. Spöken. I flera år.
Men. Nu var det inte alls så. Jag brydde mig knappt. Gäspade nästan under de utdragna stridsscenerna och gav upp efter en halvtimme. Stängde av. Det enda jag såg var en amerikansk enkelt förutsägbar krigsfilm med mängder av pang-pang, effekter och blod, i raden av sådana filmer.
Varför? Har jag blivit avtrubbad? Är det Ukrainaengagemanget med alla rapporter och bilder/filmer som gjort att en spelfilm bara blir fånig trots att den faktiskt skildrar något historiskt enormt betydelsefullt? Jag vet inte. För några månader sedan såg jag om "Ivans barndom" som ju också är en krigsfilm. Den gjorde tvärtom väldigt starkt intryck nu, men inte första gången jag såg den. Tror liksom inte att jag kunde ta till mig den då. Kanske p.g.a. ungdomens självupptagenhet? Nu kände jag det helvete den krigsdrabbade känner (tror jag) även om det inte är några krigs-scener i den. Filmkonst...

Har jag lärt mig något?

Om Frankrike? Eller handlar det bara om undantag och sammanträffanden? Jag har plöjt lite av det som finns att läsa om "kulturprofilen" och den storyn. Direkt efter lyssnar jag nu på en dokumentär (P3) om Gérard Depardieu. Intressant är det, de historiska ärkefienderna Ryssland och Frankrike... Tankarna glider genast åt det hållet. Det finns likheter mellan Depardieu och "profilen" och vad vi nu vet är "normalt" i Ryssland. Det verkar ju faktiskt finnas kulturella samstämmigheter. Vi kanske inte ser det efterblivna i Frankrike pga överskuggandet och övertydligheten från Ryssland? Det som ligger så djupt nedbäddat i kulturlager och år att det inte längre märks. Det underförstådda.
Lättare att fördöma de klumpiga ryssarna som ångar på i ullstrumporna och säger allt öppet. Jag säger så klart inte att varken "profilen" eller D är några normalmetrar. Bara egentligen att den här tanken aldrig tidigare slagit mig, men nu gjorde den det :-). Utspydd i form av lagar i det ena landet och undanstoppad i sofistikation i det andra, men avslöjat av den ryssklumpige D, som numer dessutom är rysk medborgare.