Kulturkanon.

Citat från SVT 29/2:
Journalisten Gunilla Kindstrand ingår i den kommitté som ska leda arbetet med en svensk kulturkanon. Regeringen har nu utsett de ledamöter som ska bestämma vilka ämnesområden som ska ingå. Förutom Gunilla Kindstrand får ordförande Lars Trägårdh, professor i historia, ytterligare tre ledamöter till hjälp: Marlen Eskander, verksamhetsledare vid Läsfrämjarinstitutet, PJ Anders Linder, chefredaktör för Axess och Peter Luthersson, docent i litteraturvetenskap.

Ja det ska bli intressant att få reda på vad de kommer fram till. Jag får erkänna min okunnighet vad gäller komittédeltagarna. Kanske jag hört något av namnen förut men det är tveksamt. Jag hade nog väntat mig helt andra personer.

Kulturkanon som fenomen då? Ja, jag är kluven i frågan. En röst som talar mot detta projekt är den tråkiga och tröttande oundvikliga strid som väntar (eller pågår förresten) angående vad/vilka som ska ingå. Sedan då kampen om den ska vara en pekpinne mot det "finare" eller om den ska spegla vad som fakstiskt är kulturutövning/konsumtion i Sverige i dag. I det senare fallet ska såklart dataspel, dansbandsmusik och det svenska "deckarundret" ingå, dvs kultur som konsumeras av alla. I det förra lite mer mästrande, vad vi borde hålla med om ska ingå :-).

Ett annat sätt att se på en kanon är det som Nalin Pekgul skrev om i en artikel för några år sedan. När hon invandrade till Sverige ville hon integreras eller t.o.m. assimileras, lära sig språket och kulturen o.s.v. Bli svensk helt enkelt. Men, hon stötte på patrull. Hon frågade runt överallt, speciellt på bibliotek, vad hon skulle läsa, vad alla känner till? Vilka författare/verk hon borde vara förtrogen med för att kunna erövra den gemenskap hon ville ha (typ att alla ungar vet när "Den blomstertid nu kommer" sjungs, vilka Selma Lagerlöf, August Strindberg eller Astrid Lindgren var o.s.v.). Det gemensamma kulturella medvetandet eller kulturarvet om man så vill.
Det gick rätt dåligt. Hon upplevde ett motstånd, eller en rädsla för att säga något. Allt eller inget var kulturarv. Alla åsikter avvikande från detta var rasistiska eller i alla fall diskriminerande av olika orsaker.

Norge och Danmark har bägge en kulturkanon som ingår i studieplanen i grundskolan. I Finland är det närmast betraktat som förpubertalt att inte känna till Lönnrot eller Kalevala. Jag vet inte men jag har inte hört något om att en kanon skulle vara ett problem? I Frankrike läser man "klassiker" (Franska då såklart) i skolan i en ålder vi inte vill höra talas om här. Så jag tror att jag med de kunskaper jag har idag i alla fall, tänker att det är en bra idé. Särskilt om den kan uppdateras regelbundet. Åtminstone kan jag inte se något ont i det. Det handlar ju om "take it or leave it" uppgifter. Har man något att utgå från så blir det ju lättare att skapa sig en egen uppfattning. Göra sina egna val.
Här kanske ett bra exempel från Holland: https://www.raa.se/omvarld-och-insikt/nederlandernas-kanon-visas-pa-museum/