Valborgsmäss.

Vaknar med en bild på näthinnan. Det svartvita skolfotografiet av "småskolan". Walborg hette lärarinnan mina första tre skolår. Småskolan var beteckningen på den ena av de två skolsalarna i byskolan. I småskolan gick första, andra och tredje klass och i storskolan, som den andra salen kallades, gick fjärde, femte och sjätte klass. När jag började skolan var vi två elever i första klass, en i andra och tre i tredje. I storskolan var de något fler tror jag. Fotografiet jag ser, jag har det alltså inte, eller vet i alla fall inte var det i så fall är, blir därmed ett minne av ett minne. Det enda helt tydliga är Walborgs ansikte. Sedan, med för varje ansikte tilltagande oskärpa, jag själv och Olle (min enda klasskamrat) och Lars-Olov som ensam befolkade andra klass. De tre eleverna i tredje klass finns bara som suddiga, blurrade grå töckenfigurer. Jag minns inte riktigt vilka de var. Vem som kan ha hållit i kameran vet jag inte. Möjligen Walborgs man Anders, som var läraren i storskolan. Bägge dessa lärare förstås sedan länge borta. Eller så var det den årliga skolfotograferingen och då troligen med yrkesfotografen i grannbyn.

Fotografier har för mig denna speciella egenskap att isolera och kvarhålla minnen. Fotografiet blir till ett slags mellanled, en dörr till en annars försvunnen värld. Även fast jag inte ens har kvar den fysiska versionen av fotot. Jag minns fotografiet, som i sin tur utgör själva minnet av fotoögonblicket. Jag ser mig själv genom fotografens öga. Jag ser via denna omväg in i Walborgs lite skeptiskt avvaktande blick. Hennes halva leende. Som om hon med ögonen säger till fotografen att skynda sig. Ta bilden snabbt så att vi slipper den här uppstyltade situationen. Och det ögonblick, den bild som finns i min hjärna, är ju faktiskt inte egentligen min, utan fotografens. Jag blir den som ser på mig. Spegelbilden.

Dagen efter...

..vernissagedagen. Blandade känslor som alltid i det sammanhanget. Kul att få visa vad man gjort de senaste åren men också en slags tomhet som gärna infinner sig. Dessutom blandat med min sedan ganska lång tid växande tvivel på hela området. Hela konstapparaten som en gång kändes som en utväg. En möjlighet till både mening och frihet mitt i pryl- och pengasamhället. Nu känns det i de mörkare stunderna som den exakta motsatsen. Akademiseringen och den interna polariseringen. Textproduktion i stället för färg på händerna. Skolor med passerkort och öppettider. Hade jag varit ung idag så vet jag inte om jag hade uppfattat detta som nån flyktväg. Troligen hade jag bara sett ett yrkesval vilket som helst, möjligen gränsande till att plugga filosofi eller nåt tvärvetenskapligt. Dessutom med nackdelen att vara ifrågasatt dels av den akademiska miljö man nu till varje pris vill bli accepterad av och dels inifrån sig själv. Lågt i tak och många blindskär. Jag hade nog valt fotograf istället. Och nu blev det ju så också, så vad gnäller jag om? Troligen är det besvikelsen över att efter massor av år med kånkande av fotoprylar till kundjobb, när återgången till eget skapande började bli möjligt och till och med en egen ateljé levererades av kulturförvaltningskön igen, sakta börja inse att inget längre är som när jag "lämnade". Nu har det redan gått sju år sedan jag packade upp oljefärger och allt annat som stått paketerat i garaget sedan 1996 och jag känner inte igen konstvärlden. Tänkte lappa ihop täcket med en universitetskurs jag läser nu som behandlar konsten från 1950 fram till idag. Men den späder bara på känslan av hur krystad mycket av konsten blivit (några exempel). Så mycket pretantioner arm i arm med det slags ibland överdrivna men samtidigt dåliga självförtroende som genererar passiv aggresivitet och lågaffektiv pajkastning inom konstvärlden och högljutt ifrågasättande utom. 

Men nu är det söndag och en ny dag i världen. Så väck med sådana tankar. Jag behöver ju faktiskt inte ens bry mig då jag ju bara gör min grej i alla fall. Det som skaver tror jag, som gör att dessa tankar blivit stadigt återkommande, är nog att jag en gång tänkte att om jag säger att jag är konstnär så kommer folk att bemöta mig med respekt. Men säger jag det idag så kan det lika gärna bli med ett illa dolt flin efter alla strider som varit och är offentliga nu. Så jag fortsätter som fotograf!

Måleri finale.

Blir det på lördag och tre veckor framåt. Här.

En norgehistoria till.

Klockan är 06.30 på ön. Mjölkvit morgon utanför hem nr. 2. Som troligen om några år blir nr. 1. 
Denna morgon kom en historia från forntiden flygande. Min första konstskola där jag närmast fanatiskt jobbade 20 timmar/dygn för att "komma ikapp" (vet inte vad jag skulle komma ikapp). Missade inte en minuts undervisning och jobbade vidare på kvällar och helger (det var internat) för att lära mig ALLT om konstens värld. Det lilla biblioteket med konstböcker skolan hade betades strax av och jag stannade kvar i målerisalen efter dagens övningar för att fortsätta på egen hand. Jag tror att det handlade om att min värld hade vänts totalt upp och ner den dag jag insåg att det faktiskt finns riktiga nu levande människor, som på heltid, som ett jobb, ägnar sig åt konstutövning och att jag skulle kunna bli en av dem. Som uppvuxen i en liten Jämtländsk by hade detta faktum bara något år tidigare gått upp för mig, tack vare min mors nye fiancé, AE, som var landskapsmålare. Han såg mina eviga blyertsteckningar jag hade på väggen och började ta med mig ut och introducera mig i friluftsmåleriets mysterier. Och snart föreslog han försiktigt att något år i en konstskola kunde vara bra för alla oavsett vad man sedan skulle jobba med. Jag hade några års erfarenhet som lagerarbetare (började direkt efter nian), bensinmacksbiträde och sedan byggnadsgrovis och dikesgrävare på lokal schaktfirma. En vinter som skogshuggare hade jag också hunnit med. Att man började jobba heltid vid 15-16-års ålder var inget konstigt i byarna på den tiden, det gjorde de flesta jag kände. Man var ju vuxen då och i generationen före oss hade ingen i byn mer än sex års folkskola innan de blev fria och började jobba. Medan min generation hade fått stå ut i nio år. Så jag blev helt enkelt en respekterad arbetare bland andra äldre som gjort likadant när de på sin tid slutat skolan. Som enda mansperson i hushållet kände jag nog också lite extra ansvar för både att bidra ekonomiskt och för att sköta de traditionellt manliga sysslor som krävdes av hus och gård (har ända sedan dess förknippat allt sådant arbete med olustkänsla och krav, men då var det inte så. Det var ju en självklarhet). Så, helt nöjd med livet var jag. Bara kanske lite eljest vad gällde fritidsintressen, men helt OK då det främsta intresset ändå var fiske. Som jag dessutom ansågs bra på. Och foto. Hade mörkrum i en garderob hemma. Avvikande musiksmak hade jag förstås, men det visste ju ingen.

Så såg världen ut och allt utöver det var science fiction. 

Tills som nämnt AE dök upp och avlöste mig som en god ande från mitt karlakarlande vuxenliv och berättade att det fanns andra sätt att leva också. Och att det även skulle kunna gälla mig. Som då hunnit bli 20 år, gjort lumpen och osäkert påbörjat någon slags ganska planlös rörelse från byn, genom att flytta till regionhuvudstaden i veckorna under ett år och på Komvux läsa in gymnasiekompetens, allmän behörighet, som det hette då. Men utan någon tanke på att fortsätta plugga efter det och definitivt inte på konstskolor som jag ju knappt ens visste fanns. Jag jobbade och sedan ritade och målade jag på fritiden. Och fiskade. Fast det fanns en slags oro för att jag liksom missade något. Tror den hängde ihop med mitt några år tidigare nästan chockartade möte med Carl Kylbergs måleri. Så, när tanken väl var väckt och fått fäste gick det undan. Jag skickade iväg mina teckningar så fort jag tagit reda på vilka vägar som fanns att gå, kom in på några förberedande skolor och valde den som var längst bort och längst söderut och internat. Allt för att verkligen ändra på livet.

Och här börjar norgehistorien. Som sagt var jag löjligt flitig och arbetade mig liksom upp genom den svenska konsthistorien för att såklart (som de flesta i min klass) fastna i modernismen med Karl Isaksson som fixstjärna. Detta beroende på att den huvudsakliga undervisningsformen var modellmåleri. Så där var jag när vi skulle göra en studieresa till Stockholm för att gå på utställningen "IBID II" som skulle spegla samtidens toppskikt av konstnärer. Lät det som. Plus att vi skulle se Lars Noréns nya pjäs "Natten är dagens mor" på dramaten. Och gå ut på någon bar på kvällen. LN-pjäsen förstörde det hela den första kvällen. Efter denna ångestskräckupplevelse ville alla bara gå och lägga sig och försöka glömma. Så något barliv blev det inte. Dagen därpå skulle vi till IBID II. Tror det var på Münchenbryggeriet. Och där fick man beskåda vinnarna av allsvenskan i konst. Inte så mycket som sade mig något egentligen. Jag var ju inte klar att ta in detta än. Kvar i färg- och formproblem som jag var. Men en sak var det i alla fall som störde. Norrmannen Bård Breivik deltog med en skulptur eller vad man nu skulle kalla det. Objekt kanske. En slipad och svartmålad bräda/stock som låg på golvet. Som en atomubåt. Olycksbådande och helt omöjlig att ta in eller relatera till på något sätt. För mig alltså. Först fattade jag inte ens att den var en del av utställningen. Hade den legat utanför så hade jag trott att det var något man hade för att förtöja båtar eller så. Den var helt enkelt inte möjlig att ta in. Jag försökte med som jag lärt mig, att byta ut vad mot hur. Alltså att inte tänka "vad" är det där? Utan istället "hur" är det där? Brukar funka då det mesta i denna värld äger någon form av uttryck, men i detta fall gick det inte. Det var som om den där brädan låg och stirrade avvisande och hotfullt på mig. Gå härifrån! Liksom. Och just i detta, insåg jag åratal senare, låg ju det hela. Jag kommer idag inte ihåg ett enda dugg av de andra  utställarna.  Bara just BB:s grejor. Så han kom åt mig, utan att jag fattade det då. Och det var hela historien. Sådan kan konsten också vara. Något som talar till det omedvetna och kommer ikapp långt senare. Och det kan vara på individnivå. Andras upplevelse är deras, denna var min.

Memory wound.

Jonas Dahlbergs monument över offren för massakern på Utøya (googla om du inte vet) dyker fortfarande upp i tankarna då och då. Nu har det väl snart gått tio år sedan förslaget, som aldrig genomfördes, först presenterades. I natt väcktes jag av något och kom på mig själv med att tänka på eller drömma om detta ingrepp i naturen igen. Det blev liksom en chock då när förslaget visades. Det gjorde så starkt intryck. Genialt! Om Picasso hade gjort en uppföljare till Guernica, speglande staden efter att bombplanen lämnat, så borde den ha förmedlat vad Memory wound gjorde.

Som sagt blev förslaget aldrig verklighet. Protester från boende i närheten som ville ha en möjlighet att så småningom lägga katastrofen bakom sig. Då tyckte jag det var synd att detta aldrig blev förverkligat. Ett klockrent exempel på konst som ingen kan undgå att beröras av. Inga ord kan uttrycka det så starkt. Inget annat sätt att förmedla känslan så tydligt skulle finnas. Konstens Auschwitz.

Men nu har jag ändrat mig. Fattar varför det inte kunde genomföras då ju bara minnet av skissförslaget kan väcka mig om natten flera år senare. Det skulle helt enkelt bli för ont. Som ett monument över den Breivik alla vill radera ur sina minnen. Det skulle ha blivit som att tiden stod stilla där och ingen, inte ens de anhöriga till offren tilläts komma vidare. Ett för alltid öppet sår.

Så är det ju faktiskt med offentlig konst. Är det för bra så blir det dåligt. Lite samma som med arkitektur. Man blir "påprackad" den. Har man sin vardag i närheten så går det ju inte att undvika påverkan. Istället för att uppsöka verket blir man uppsökt eller som i detta fall, hemsökt av det.
Men faktum kvarstår. Det skulle ha blivit stor konst med ett direkt tilltal till precis alla. Inga förkunskaper, teorier eller förklarande texter hade behövts. Konst som ett språk utan ord.

Blott en dag.

SVT har "släppt" (vilket ord) ett gäng nya gamla filmer och serier igen. Ett (tycker jag) både roligt och nästan sorgligt sätt att botanisera i titlarna är att hoppa runt och se tio minuter här och en kvart där. Det roliga och sorgliga ligger i hur tydlig tidens gång blir. Roligt därför att det visar hur snabbt sättet att tala och uttrycka sig ändras. Sorgligt av samma orsak plus att det blir en väldigt stark påminnelse om ens egen oundvikliga spegelbild. Jag väljer en flitigt förekommande skådespelare och tittar på snuttar från 70, 80 och 90-talen. Hur annorlunda hon uttrycker sig. Hur snabbt det förändras. Även de som i vissa fall ser likadana ut från födsel till död är ändå totalt olika människor om man studerar dem med säg tio års mellanrum. Förändringen är lika stor som förändringen i bildkvalitet. Som är en annan nästan häpnadsväckande tidsmarkör. Tittade vi verkligen på dessa otydliga och hoppande produktioner, där inte ens en vinjettbild kan hållas stilla, utan att störas av det? Och det dåliga ljudet? Svaret är såklart ja eftersom inget bättre fanns att jämföra med. Själv hade jag en gång en VHS-kamera och tyckte resultatet av mitt filmande var ok. Är det bra eller dåligt att jag idag tycker annat?

SVT play och öppet arkiv är för mig en underhållnings- och inspirationskälla utan motstycke vad gäller rörlig bild på skärm. Inte för att jag kan leva mig in i dramatiken i fyrkanten, för det kan jag inte så ofta, utan för att de är det närmaste tidsmaskiner man kan komma. De väcker så många tankar om utveckling, att denna utveckling fortgår samtidigt som åldrandet och på så sätt blir ett nollsummespel. Att det händer varje sekund och därför är osynligt.

Jag är ju ingen film- eller tevemänniska men måste ändå se att det är på det området tiden kan synliggöras. En bok från 1970 kan fascinera genom miljö- och händelsebeskrivningar, men läsandet försiggår ju alltid i nutid och rösterna och bilderna blir därmed också nutid innanför pannbenet på läsaren. Även det oundvikligt eftersom jag inte kan se ens på en potatis på samma sätt som jag gjorde innan mobiltelefonin blev allmän. En film eller ett teveprogram tvingar en, förutom att offra en del av sin oersättliga tid, till att stänga av fantasi och inre bilder då allt ju skrivs på näsan. Bara lukter saknas.

Enligt vissa fysiker ska ju själva tiden inte existera utan bara vara en konstruktion för att vi ska kunna leva i vårt kaos, så tur man inte är fysiker. För mig är tiden det jag nog lägger mest tid(!) på att fundera över. Jag försöker ständigt dra lärdom av katterna som sover på olika håll här i huset och inte ens tycks veta hur gamla de är, eller att det är söndag idag. Men det går inte. Tiden håller fast mig samtidigt som den rinner bort!

Dagens liknelse.

I gårdagens DN fanns en artikel om det omöjliga i att avstyra stora IT-projekt när de väl lämnat startblocken. Oavsett det finns personer som ser att detta är fel väg och inte kommer att lösa problemet det upphandlades för att lösa (problemet som kanske inte ens var ett problem), utan tvärtom skapa nya problem som inte heller fanns innan. Och därmed en rad välbetalda konsulttjänster för att ta hand om de nyskapade problemen. Vilket möjligen var den egentliga drivkraften från början. Kanske finns det också kritiker inom organisationen som helt enkelt inte vågar göra sina röster hörda, av oro för att i framtiden på olika mer eller mindre intrikata sätt straffas av konsulterna när dessa hunnit inrätta fasta maktpositioner åt sig inom projektet. De som då har hunnit bygga sina positioner och ekonomier på att de inte bygger några luftslott och kan förklara varför det är så med väldigt många ord som som ingen egentligen begriper, men ingen heller vågar säga att de inte begriper. Och resultatet blir kanske att man ger upp och tittar åt ett annat håll hellre än att stånga huvudet i muren. Alternativt att man rättar in sig i ledet för att förhoppningsvis på sikt få del av konsultarvodena. Allt detta möjliggjort av att beställaren, organisationens ägare, från början inte varit så intresserad av ta reda på om problemet som skulle lösas fakiskt ens existerade, utan helt enkelt litat på att konsulterna vet vad de gör och på ett smidigt sätt kan integrera projektet i organisationsstrukturen (vilket var det viktigaste av allt). 

Orka sätta sig in i det där... Betala bara så slipper vi en ny ordöversvämning. Det är ändå ingen som bryr sig om vad de gör. Smälter de bara in och följer gängse regler så är det bra. Och förresten är det för sent att tänka efter nu. Det är redan massor av människor som lever på detta och att en lögn genom envist upprepande till slut blir till en sanning kan vi ju se överallt och på alla nivåer i den tid vi lever i. Så släpp det. Tänk på att en visselblåsare enkelt kan förvandlas till rättshaverist.

Bottenkänning.

Och omstart. Jag befinner mig nu i det vegeterande stadium som förhoppningsvis ska följas av lite handlingskraft. Jag samlar in sådant jag av någon anledning samlar in. Förhoppningen är att någon gång i den närmaste framtiden förstå varför. Det viktiga är att verkligen, verkligen följa det allra minsta motståndets lag. Ungefär som att välja om jag ska gå till vänster eller till höger om den där stolpen på T-baneperrongen. Det är ett val. Men det gäller att försöka att inte välja aktivt. Utan bara göra och sedan notera hur det blev. Lite svårt ibland men för mig enda sättet att vara ärlig. Det enda jag är ganska säker på just nu är att det närmaste året inte kommer att handla om måleri. Tror jag iaf :-) så jag vegeterar och samlar saker och tankar. Ett par mobilbilder från ateljén idag nedan.

Men. I morgon och till helgen har jag fotouppdrag, vilket är den exakta motsatsen till det ovanstående! Och samtidigt det som skapar de ekonomiska förutsättningarna.

Dagens läsning.

Du som läst fotohistoria/teori, på egen hand eller organiserat, vet hur mycket jargong och "akademisvenska" det kan vara. Inget fel i det kanske, ibland måste det till ord som inte används i vardagligt tal för att pricka in företeelser som inte låter sig prickas med trubbigare redskap. Men sedan finns det också en hel del skrivet där det nästan verkar som om det handlar om utestängande av "fel" personer från den hemliga klubben. Ungefär som ibland i konstvetenskapliga skrivelser, där det faktiskt inte sällan går att stöta på texter som lätt skulle kunnat presenteras på enklare vis. Och därmed kanske hade lockat fler till ämnet!
En bok som inte har ett spår av det ovanstående är dagens läsrekommendation: Susan Sontags utomordentliga "Om Fotografi". Visserligen något till åren nu men absolut relevant och intressant i många olika avseenden. Och hennes självsäkra och ibland nästan raljanta stil är bara den värd läsningen.
Den enda kritiker jag kan komma på som skrivit så direkt och avskalat var Leif Nylén. Dock är ju även han död, så nu är vi utlämnade till komplikatörerna (med några undantag).

Ett PS, tre och ett halvt år senare.

Har jag idag skrivit här. Sista stycket.

Läsning för ointresserade :-).

En recension av en tillställning. Som handlar om den, åtminstone för mig, underhållande debatten om konstdoktorerna. Ibland, när man stöter på en debattör som slingrande som en ål försöker hålla både med och mot bägge sidor, för att framtidssäkra sin egen position, blir det nog underhållning även för dem som egentligen struntar i själva ämnet. Men konstvärlden i Sverige är en damm som inte rymmer hur många ankor som helst så den som inte manövrerar med försiktighet riskerar att senare i livet bli straffad. Hur ska det gå? Vilken häst ska jag satsa på? :-)
Läs här en av orsakerna till denna tillställning.

Ranica MIR.