Leta i den här bloggen

Prenumerera på inlägg.

fredag 8 juli 2016

Kort kommentar om Van Morrison.

Min tanke med denna blogg är ju att skriva om vad som har och har haft betydelse för mig inom "kultursektorn". Musik givetvis, inte i första hand Van Morrison men nu blev det så att denna första kommentar kommer att handla om honom.
Jag har på senare tid lyssnat igenom en massa gammal skåpmat på Spotify för att höra om det fortfarande betyder något eller om allt ändrats. Då stötte jag på Van Morrisons version av When the saints go marching in. Underligt att han gjort den tyckte jag och kopplade in hörlurarna. Tio genomlyssningar senare känner jag att jag måste kommentera detta.
Lugnt arrangemang. Grymt bra saxofon som vanligt men det var ju väntat. Sången däremot. VM har väl aldrig haft något vibrato på sina fraser? Rakt på har det varit (enligt mig) och ganska så tufft. Nu hör jag ett litet men tydligt vibrato i slutet av varje mening när han räknar upp helgonen som ska marschera in. Det är väldigt känslosamt, väldigt starkt och på fullaste allvar! Vad håller han på med? Har han blivit sentimentkillen eller? Men efter några genomlyssningar till inser jag vad det är. Han tror på det! Jag visste ju att han blivit religiös på gamla dagar men det här... Han tror faktiskt på att de här helgonen ska återuppstå och marschera in! Det är imponerande. Och det blir väldigt väldigt bra! Rekommenderas ostört i hörlurar. Man kanske får lyssna några gånger för att uppfatta vibratot och allt vad han lägger i det. Den bröliga saxofonen på slutet understryker bara det hela. Och förresten - detta är första gången jag hört någon tolka någon musik som Louis Armstrong också gjort, bättre än han.
Som vanligt: allt är min uppfattning. Du tycker vad du tycker.