Släkten kan vara en gemenskap och en trygghet, men också ett fängelse. Och ett dåligt samvete. En samling människor som går bättre eller sämre ihop och i vissa fall kanske inte har något gemensamt alls förutom detta att man är "släkt".
Visst, släkt kan vara bra som en gemenskap man får på köpet vid födseln och dessutom ett sammanhang där man kanske umgås mer över generationsgränser än annars. Men ibland är den bara en konstruktion som lika gärna skulle kunna bytas mot något annat sammanhang. En slags kategorisering och hopfösning av personer som annars knappast skulle träffats eller blivit vänner. Eller ens gillat varandra!
Undantaget är syskon och föräldrar/barn då och kanske en generation till i bägge riktningarna.
Så jag tror att jag, när jag kommer till makten, ska avskaffa fysiskt släktskap som företéelse. Och därmed befria folket från släktens bojor och alla problem med var julen ska tillbringas och alla släktträffar få faktiskt vill gå på, men gör det ändå eftersom man är släkt (och därmed har någon slags plikt ingen egentligen kan förklara) mot de andra som sitter i samma nät.
I samma andetag löses alla problem med hedersvåld, tvångsäktenskap, maffia, klanstrider, finansfamiljer, arvstvister, svågerpolitik, politikersläkter och en lååång rad andra problem orsakade av släkt! Ord som beskriver släktingar på längre håll än syskon, barn, barnbarn, föräldrar och far/morföräldrar kommer att strykas ur SAOL och därmed raderas ur allas medvetanden. Otillåten användning av ord som t.ex. syssling kommer att anmälas till de aderton, som med snille och smak då kommer att ta itu med saken och vidta lämpliga åtgärder.
PS. Såg just nu i tidningen att kungen tänker lite i samma banor. Inte så att han tänker abdikera p.g.a att han inte är vald (och därmed aldrig kvalificerat sig till jobbet) utan mer som att han tänker att det får finnas någon slags gräns för släkten :-) Heja kungen! DS.
