Allt flyter.

05.20. Absolut stilla. Enda ljudet är från duvparet som samlar material till sitt bobygge. Och kattluckorna som då och då smäller. Nattdjuren. Himlen vitblågrå.

05.45. Solen uppe. Tallen är orange. Tänkte på alla de där kusinerna jag aldrig träffat och inte ens vet vad de heter. Aldrig varit intresserad av att veta heller. Tiden.

I morgon ska sonen få sin tidskapsel. En låda med 33 år gammal luft, vardagsprylar, någon dagstidning, en framkallad och kopierad 36:a. Oöppnad. Inget minne av vad det var jag fotograferade. Hoppas bilderna inte klibbat ihop. Inte heller något minne av vad mer jag stoppade ner. Tror jag påbörjade den när A var kvar på bb.

06.00. I barndomen fanns fyra fasta punkter i min föreställningsvärld. De platser de fyra syskonen från Tvärsett som vuxna bosatt sig på. Norrbotten, Jämtland, Gävleborg och Skåne. Den fjärdedel av släktträdet jag kände till. De övriga tre linjerna var bara diffusa dimmor. Och delvis så är det än idag. Och alla från Tvärsett är bara minnen.

Lyssnade på kort ljudbok om Platons skriverier om Atlantis. Ungefär samma som Enoks bok fast utan rymdvarelser. Eller så är det de Platon kallar gudar som är rymdresenärerna. I så fall är det verkligen lika historier. Som dessutom ska finnas som dnaspår i alla ca 4000 religioner på Tellus. Tid är vad precis allt handlar om.

Och kaffe.

Tror det var den där norske författaren jag aldrig minns namnet på som menade att alla människor har en nedre och en övre horisont. Den nedre bestående av alla de människor i ens närhet man kan minnas från sin tidigaste ålder till de allra yngsta man kommunicerat innan man själv drar in årorna. Eller nåt i den stilen. 

I SvD:s morgonrapport skriver Alexandra Karlsson att det bara finns en bok alla människor bör ha läst. Harper Lees "Att döda en härmtrast". Har alltid trott att det hette taltrast. Och inte har jag läst boken heller så jag får ta tag i det då. Men inte idag för denna dag är fullbokad. God morgon!

Analogt färgfoto.

När man har svartvit film i kameran måste man se världen i gråskala också. Eftersom det mesta då handlar om kontraster behöver man kunna avgöra vilken färgyta som är mörkare och vilken som är ljusare översatt till gråskala. Annars kan t.ex. en röd och en grön ton bli samma gråa och därmed bli en större yta i bildbyggnaden än vad som var tänkt. Att fotografera i svartvitt är svårare. Inget blir gratis och ljuset får en helt annan och mycket större roll än vid färgfoto. Även den klassiska och lite trista indelningen i bak- mellan- och förgrund blir nästan oundviklig. Om något i förgrunden hamnar i samma gråskalezon som något i bakgrunden och de dessutom delar plats i kompositionen, kommer de att flyta ihop. Ansel Adams zonsystem där gråskalan delas upp i ett antal steg, oftast 9 (varianter och tolkningar finns), går att använda även idag av den anledningen. Zonsystemet var/är annars ett system för att i kombinationen av fotografering, framkallning och kopiering/förstoring få ut maximalt dynamikomfång. Egentligen överspelat sedan kopieringspapper med variabel kontrast dök upp på marknaden, men som sagt i grova drag fullt användbart idag med och även om man fotograferar digitalt. Men kräver en ljusmätare, lös eller inbyggd i kameran, som kan mäta på små ytor. Dock tycker jag inte att ordet zonsystemet är det rätta om enda funktionen är att ta reda på hur stor ljusskillnaden är mellan två ytor. Det finns också andra hjälpmedel för detta. Ett är ett s.k. wrattenfilter. Ett gulbrunt handhållet filter att titta genom. Det tar bort det mesta av färgen och visar ganska bra på kontrasten i motivet. Kan också användas som hjälpmedel för komposition och utsnitt. Ytterligare ett hjälpmedel är landskapsmålareknepet att kisa med ögonen. Ju mer man kisar dess tydligare blir kontrasterna. En annan fördel med den metoden är att bildelementen blir förenklade också. Så då blir det även en kompositionshjälp.

Men nu var det färgfoto jag egentligen tänkte säga lite om. Detta eftersom färg är en nödvändighet för mig i vissa situationer. Ibland är det just färgen som är motivet. Stämningsskaparen. Om man då som jag främst tycker om att fotografera analogt (av flera skäl jag skrivit om många gånger) har det ju allt sedan de kommersiella fotolabbens död för 20-25 år sedan, varit lite krångligare och framför allt dyrare att röra sig i den världen, undantaget om man skannar negativ och sedan jobbar vidare i datorn. Men, då gör ju faktiskt digitaliseringen att det i slutänden blir en digital bild. Om än till en viss gräns med den analoga bildens mjukare tonförskjutningar och övergångar. Men det blir ju ändå så att de allra subtilaste skiftningarna i alla fall oundvikligen kommer att delas in i av eller på. 1 eller 0. Ofta går inte detta att se eftersom ingen positiv kopia finns att jämföra med, men för den som använder båda teknikerna går det att se på själva motivet ibland, om det lämpar sig för digitalisering eller ej. Så. Om jag nu vill gå hela vägen med det analoga så finns det möjligheter nu igen efter alla digitala år. Kemikalier för både film och papper finns att köpa på flera ställen och att framkalla C-41 har aldrig varit enklare. Dessutom, åtminstone en tillverkare av nya förstoringsapparater med filter för färg vet jag, så man är inte helt beroende av vad som kan hittas på begagnatmarknaden. Färgfilm saknas inte heller så det enda som fortfarande är lite krångligt är att få tag i kopierings/förstoringspapper. Finns inte mycket att välja på för den som inte vill ha blankt papper. Även kameratillverkarna har börjat fatta att det kan finnas en tillräcklig stor efterfrågan för att våga sig tillbaka till analogt igen. Leica har återupptagit produktionen och har nu hela tre modeller analoga kameror att välja på. Och för oss som inte är miljonärer har även två-tre andra märken börjat tillverka enklare modeller. Dock ännu bara småbild. För mellanformat finns bara ploj/plast kameror om man vill ha en ny. Storformat har dock inte bara överlevt utan verkar vara ett format som inte berörs av trender eller ens av teknikutvecklingen. Många tillverkare av nya klappkameror finns, bara nytillverkning av objektiv saknas, men är på gång det med. 
Ja detta blev någon slags torr marknadssammanfattning för analogfotografer. Men så kan det gå när det ena ger det andra. God morgon!

Bruset.

Efter en timme av koll på alla nyheter från vänster till höger (försöker alltid se alla perspektiven) är det nu dags för lite meditation. Jättemagnolian utanför fönstret närmar sig takhöjd och knopparna bananformat. Matbananer åtminstone. Alla nyheter denna morgon, förutom de som speglar min verklighetsuppfattning och mina åsikter exakt, är som vanligt höger- eller vänsterextrema. Förutom de som helt enkelt ljuger. Vännen D ligger på Karolinska och har bokstavligt talat fått hål i huvudet. Med borrmaskin. All fågelmat måste plockas bort idag pga blåmessjukan. Småfåglarna har fått sin egen covid så fågelsamlingar behöver skingras. Det är helt stilla, ingen vind. Katterna sover på sina valda platser. Just nu är det den tveeggade stunden mellan kaffemugg ett och två, förutom den 18:e som det också är. Den 33 år gamla tidskapseln måste jag hitta idag. Snart födelsedag och då ska den överlämnas. Dammsugaren. Katthår. Nästa fredag är det besiktning. Sänka värmen. Under flera dagar gått ner till pannrummet för att sänka värmen, gjort något annat och gått upp igen. Med surbenet. Ett vitt moln av katthår seglar långsamt mot öppna spisen. Undrar om jag egentligen läst Mary Shelleys "Frankenstein"? Det där monstret är ett sådant allmängods så jag vet inte. I barndomen då modellbygge var vanligt fick jag en gång en byggsats för att bygga och måla monstret. Födelsedagspresent. Min första cykel var en DBS med limpa. Hann lära mig cykla innan ettan. Min morfar halvsprang efter och höll i när jag kämpade med balansen nere på vändplanen. Fast då hade han varit död i två år. Vad ska jag göra med alla målningar i ateljén? Troligen slutar det med en brasa igen. Kommer ihåg att monstermodellen liksom var i fel storlek. Den borde ha varit antingen större eller mindre. Och färgen var för matt.

Detta var ett försök att bara skriva ner det som dök upp i tankarna under en halvtimme i soffan. Osorterat och oförklarat.

Klart slut.

Forsythiatiden.

Nu är den på G. Och det går snabbt. Den lilla trädgårdsplätten vi har här i orten genomgår på ett par veckor stadierna vitt, gult och till sist blått. Eller snödroppar, vintergäck och till sist scilla. Samtidigt blir knopparna på magnoliebuskarna snabbförstorade. Som inför en explosion. Och då börjar de knallgula buskarnas tid som också kutar förbi på ett par veckor. Det är som en tävling i trädgårdarna. Mest slående är forsythian. Plötsligt 100 lysande kadmiumgula buskar i de i övrigt grå trädgårdarna. Kontrasten. För sen blir ju allt grönt och oföränderligt så i flera månader. Som jag säkert också flera gånger tidigare tjatat skulle jag vilja att vår och höst varade i fem månader var. Sommar i två månader minus en vecka, och vinter i en vecka. Högst. Typ jul till nyår. Första januari skulle snödropparna komma, sedan allt det ovanstående i ett väldigt långsamt och utdraget tempo. Och så kommer det att bli den dag jag blir allsmäktig.

På senare tid har det blivit flera läsningar parallellt. "Enoks bok", ur apokryferna, finns i diverse populärvetenskapliga översättningar och tolkningar. Berättar om hur det gick till innan den stora katastrofen som nästan (Noa m. fam. klarade sig som bekant) utplånade mänskligheten. Intressant för den som grubblar över stenblock på typ hundra ton med 24 slipade sidor mot andra block, inpassade så att inte ett papper går att få in i skarvarna mot nästa, transporterade och placerade högst upp på en kulle också. De släta skarvytorna knappt möjliga att beräkna och åstadkomma med dagens teknik. Byggen av urbefolkningar som inte ens hunnit uppfinna hjulet...

I litteraturmagasinet jag prenumererar på, får denna vecka ett par av författarättlingarna födda i denna stad, för hundrade gången bre ut sig med sina litanior om berömda förfäder. Förstår inte att någon ens kan intressera sig för dessa nepobebisar som verkar få hur mycket utrymme de vill i olika medier. Det är någon slags sensationslystnad. Kanske en förhoppning om nya "spännande avslöjanden" om någon förfader eller moder som gjorde eller sade si eller så. Eller någon ny snyfthistoria om hur det är att försöka leva på sitt skrivande i skuggan av giganterna. Intresseklubben antecknar, var det väl man sade förr. Fast iofs kanske jag fattar att det kan vara jobbigt att ha alla dörrar öppna. Det blir ju korsdrag.

Räddningen blir en annan publikation där Teodor Kalifatides (som är en riktig författare av egen kraft) berättar om sina vänner under olika perioder i livet. Ganska lågmält och kortfattat men dess mer fängslande och starkt. På senare tid har det blivit så för mig, att jag nästan bara har behållning av författare i hans generation. Beror såklart på att jag själv inte är ung längre och ibland inte kan relatera till yngre författares verk, men också på att jag börjat tröttna på likriktningen jag med något årligt undantag ser hos de yngre. Och mängden också. Det verkar dyka upp nya nästan varje vecka. Och historierna är ofta så likartade att de börjar närma sig deckarschablonerna. Lite svårt att fatta faktiskt, men jag tror det hänger ihop med de otaliga kurser och författarskolor som dykt upp på senare år. Som i det slitna uttrycket svampar ur jorden. 

Men nu har dagen börjat och jag ska torka kattspyor, städa lite och så småningom åka in till stan. Hälsa på vapendragaren D som ligger på sjukhus. Kolla om ateljén finns kvar. Har inte varit i den på över en vecka.

Sista gången.

Allt vi upprepar. Vanor, traditioner, den årliga xxx, kvällspromenaden. Utflykten till xxx. Allt som blivit vanligt, återkommande, ändras till sist. Man behöver inte "driva" ett liv. Det driver sig självt. Och oftast har man ingen aning om att detta vanliga man gör är för sista gången. När det är det. Man kanske tänker att nästa gång så. Men nästa gång kommer inte för livet ändrades. Många gånger vet man förstås men minst lika ofta inte. Och det gäller såklart allt från den minsta till den största handlingen. 

Jag läste om en naturfotograf som noggrant planerade sina fotograferingar, rekognoserade rätt plats osv för att återkomma med kamera när förhållandena var de rätta. Så kan jag inte jobba. Även om jag är ute med den klumpigaste storformataren och allt går väldigt långsamt så vet jag att jag måste få med bilden hem nu om den är viktig. Även om ljuset kanske inte är optimalt.

Det är förstås inte så upplyftande att alltid tänka i de banorna men ibland visar det sig att det var just så man borde ha tänkt. Att man först kanske flera år senare förstår att det man gjorde var för sista gången. Ett av alla mysterier med tiden. Vid en flytt blir det alltid så. Man kanske tänker att den här platsen finns ju kvar så jag kan åka hit när som helst och gå den här promenaden. Men så är det inte för flyttar gör man inte bara i rummet utan i tiden också. Inget finns egentligen kvar. Att vara besökare är något helt annat än att vara bofast. Som besökare på en plats man bott är man från framtiden. Minnen kan inte bli verklighet. Och till sist har det gått några eller många år och man förstår att det var sista gången. 

Då kan fotografiet komma in som en ställföreträdande verklighet. I bästa fall en förmedlare också av ljud och kanske lukt. Miljö. En slags kvarvarande skärva av en händelse. Ett kvarhållet ögonblick. På gott och ont. Och till sist kanske det får ett helt eget liv. När det blir till ingens minne.

Konsthistorier.

Från ungefär centralperspektivets i kombination med oljemåleriets entré, grovhöftat till slutfasen av centraleuropeisk medeltid, fram till 1800-talets mitt, har många svårt att särskilja olika perioder/epoker i måleriet. Det är avsevärt enklare att se skillnader i t.ex. arkitektur. Läser man på lite så är det såklart lätt att lära sig vad man ska titta på för att skilja en barockmålning från en rokoko-dito, men för den som inte bryr sig så mycket om den aspekten ser de flesta bevarade målningar i muséer och palats bara allmänt imponerande ut. Man gapar över tekniken och ofta dramatiken och i en del fall formaten. Som ju ibland är enorma. Gemeneman blir helt enkelt imponerad utan att behöva kunna något alls om målningarna. Man känner bara att det där skulle jag inte ha kunnat göra om jag så tränat hela livet (vilket inte är riktigt sant eftersom realistiskt måleri ju går att lära sig idag med, för den intresserade). Den större skillnaden är väl att den blivande konstnären idag oftast helt enkelt tittar åt andra håll.

Men. Faktum kvarstår att för de flesta börjar konstens (måleriets) förvandling från att vara något för alla att beskåda och förundras över, till att bli något som behöver förklaras och förstås, någonstans vid mitten av 1800-talet. Inte helt oväntat kanske sammanfallande med fototeknikens uppkomst. I konstvetenskapsböckerna skrivs om upproren mot det akademiska (var finns det upproret idag :-) och viljan att söka nya vägar. En del målare utropade måleriets död och fotografiets seger, något som mest brukar nämnas i förbigående när man läser om denna period. Andra anledningar till den plötsliga splittringen av vägen framåt i en massa olika större eller mindre stigar, tror i alla fall inte jag fanns än just fotografiets slabangartade intåg på stora scenen. Jakten på tydlig mening, motivation, rentav existensberättigande, börjar inte så tvärt av någon slags "hundrade apan" reaktion. En hel massa områden där måleri varit den naturliga lösningen ersattes över en natt av ett medium omöjligt att konkurrera med i fråga om realism. Alltså måste målarna leta reda på nödutgångarna när fotoateljéerna plötsligt ploppade upp som ogräs i städerna och "gåramålarna" konkurerades ut av ambulerande fotografer.
Och där någonstans börjar enligt mig något som till en del blir en ökenvandring. Modernismen klarar sig igenom sådana numer allmänt kända och respekterade riktningar som impressionismen (numer respekterade, men så var det inte då). Målare som Zorn o. co. klarar sig på sin självklarhet. Picasso och Braque försöker sig på en egen väg, liksom konkretister, futurister, pointilister, expressionister, abstrakta expressionister, dadaister, surrealister, så småningom popkonstnärer och aktionsmålare och fan och hans moster. Lägg till detta konceptkonst, happenings, konstdoktorer och performance så blir det en skakig bild av en företéelse som tappat självförtroendet.
Kan allt detta verkligen gå under samma paraply? I alla fall jag kan ibland slås av en känsla av tvivel och meningslöshet. Desperation till och med. Och faktiskt tvivel på att jag ens verkligen tycker det jag tycker. Är min konstsyn bara inlärd? Det senare slog mig när jag besökte konsthallen Artipelag för ett par år sedan. Ja nu har jag sett andra utställningar som är mer magkänsla, Anselm Kiefer t.ex. där. Men faktum kvarstår att jag idag faktiskt tycker att åtminstone hälften av det konstvärlden producerar är luftslott. Illustrerad vetenskap i vissa fall. Och att detta också gäller för en del äldre måleri. Eller är det jag som till sist inte fattar det jag tidigare fattat? Som lärt mig att inte kunna cykla igen? En kommentar som nog var vad som fick mig att skriva detta inlägg kom på slutet av boken "Att segra är banalt" av Carl Johan De Geer och Johanna Frändén (som jag skrev om igår). CJDG berättar om ett TV-program som aldrig blev av. Han skulle förklara obegriplig konst i rutan för en förhoppningsvis stor publik. Producenten förklarade att de inte ville ha en okänd 40-årig konstvetare utan hellre en 70-åring som folk känner igen. CJDG förklarade då att han inte var 70 utan snarare 80, vilket han skulle bli nästa år då programmen skulle sändas. Därmed dog samtalet ut och producenten hördes inte av mer. Så då blev det ett litet inslag av åldersdiskriminering här också. Men det var inte det jag ville säga, utan att jag då jag läste detta undrade inom mig hur han skulle ha klarat uppgiften. Nu gör ju hans bakgrund, uppvuxen och uppfostrad till att bli friherre som han är, att självförtroendet inte riktigt är på samma nivå som hos oss andra, men ändå. Jag vet ju hur invecklade och långsökta teorierna kan bli och hur många referenser till filosofi och psykologi som ofta finns i "bildtexterna". Som skrivits av kritiker som ägnat sina liv åt teoretiserande. Hur skulle en praktiker som han lösa det? Jo det förklarade han också om än ofrivilligt. Han berättade en historia om Carlo Derkert, enligt CJDG den bäste genom tiderna på att lotsa en publik runt i konstvärlden. Derkert hade ett förbehåll för åhörarna av förevisningar och föreläsningar och det var att inget ljud fick spelas in och ingen fick filma. Varför? Jo för om det skulle dokumenteras så kunde han inte ljuga och fabulera fritt!
Jag tror det är en stor förlust för oss att inte den där programserien blev av. Tänk att få se en obekymrat  självklar CJDG utifrån sin egen fantasi beskriva och förklara verk av de mest svårtillgängliga konstnärerna. Det kunde ju blivit ett "Tårtan" för vuxna konstintresserade. Ett avväpnande. Och kanske ett litet bidrag till återförande av ett allmänt konstintresse som ju idag inte längre finns.

Skådisarna.

Även om jag inte direkt är någon cineast så har ju ändå många hundra filmer ingått i min väg till vuxenhet. Och så också skådisar. Jag minns när Taxi Driver gick upp på biograferna och Robert De Niro blev den obestridliga nummer ett (det är han ju nu med, men numer pga Trump-utfallen). Hur som helst, det var den nya stilen "method acting" tror jag det kallades. De Niro, Streep, Walken, Cazale m.fl. RDN gjorde sedan en svit helt makalösa rollprestationer. "The Deer Hunter". "Tjuren från Bronx" (där han åt upp sig 20-30 kg och sedan tränade boxning ned till matchvikt bara för att kunna gestalta Jake La Motta trovärdigt i olika åldrar), "King of  Comedy" m.fl filmer. Men sedan hände något. Åldern såklart + pengar. Han började dyka upp i varenda amerikansk maffiafilm. Blev nästan synonym med mafiosoroller. Ofta bra men utan någon större ansträngning verkade det som. Han körde sin grej och då var maffioson definierad. Dock med en omisskännlig mimik och ett rörelseschema med något stel rygg/nacke och bekymrade rynkor i pannan. Och det är just det jag tänkte skriva om nu. För methodacting och allt det, var kanske ändå en ungdomsgrej, när man/han offrar allt för konsten. När väl platsen som den högst betalde skådisen i Hollywood var säkrad blev han bekväm. Och började som sagt vara sin maffiagubbe lite överallt. Och nu kommer det intressanta i detta. Det finns en maffiafilm gjord av generationen före RDN. Den har verklighetsunderlag och heter "The Valachi Papers", på svenska: "Grym hämnd (Cosa Nostra)", (ja, ibland skulle man vilja träffa på de som översätter filmtitlar i en mörk gränd där ingen ser en:-) men i alla fall så heter den tyvärr så. Det är alltså en film med verklighetsunderlag där en mafioso hjälper polisen att sätta dit en annan. Generationen innan RDN som sagt, så huvudrollen innehas av Charles Bronson. Maffiabossar finns det flera av men den mest framträdande för handlingen spelas av den italienske skådespelaren Lino Ventura. Italienare men bosatt större delen av sitt liv i Frankrike och därför mest förekommande i franska filmer. 
Ta nu och se den här filmen "Grym hämnd (Cosa Nostra)", den finns på Netflix. Studera Lino Venturas rollfigur och byt i fantasin ut hans ansikte mot Robert De Niros. Det är slående! Gestiken, rörelserna, blickarna, mimiken, timingen, you name it, det är RDN:s gangsterschblon! Om det gick att satsa pengar på detta så skulle jag sätta sjuhundranitti oljedollar på att RDN studerat denne skådis, medvetet eller omedvetet för sina gangsterroller. Det är bara för slående likt. Generationen innan, så kanske inte många tänker på det nu. Och det var dagens iakttagelse från förkylningsdimmorna när äldre film är ett av flera sätt att fördriva febersoffetiden..

Förkylningslugnet.

Nu är jag förkyld. Tror det är första gången på över två år. Förkylningslugnet har infunnit sig. Det manifesteras som ett gott samvete över att tillbringa hela dagen i soffan. Underhållning: dialogboken/brevväxlingen "Att segra är banalt" mellan Carl Johan De Geer och Johanna Frändén från 2021. Andra coronaåret alltså. S.k. nutidshistoria. Nutidshistoria är problematiskt tycker jag. Lite "yesterdays paper" går ju inte att undvika. Samtidigt kan det kännas som väldigt länge sedan fast inte nog länge sedan för att bli objektiv (om det nu finns någon sådan) historia. Ett underligt mellanting då man själv har omedelbar erfarenhet och tydliga minnen från den tiden. Man blir liksom mer kritisk. Lite mer njaaa, var det verkligen så? Samtidigt blir det en påminnelse om hur snabbt allt går nu. Hur snabbt och hur mycket världsläget omvandlats på bara fem år. Och hur otydliga minnena nog är trots den korta tiden som gått. Men läs denna bok! Väldigt underhållande som sagt. En rad iakttagelser om sam(då)tiden. Många tankar i alla fall jag aldrig tänkt och lika många jag tänkt och håller med om. Det blir väl kanske en extra poäng när man håller med om nästan allt :-). Eller, kanske inte nästan allt. Uppenbart att orten är okänt territorium för CJDG. Lite lever han kvar i 60-talet.

Snöa i baksätet.

En till variant av medvetande. Från barndomen denna gång, glömd men just nu idag, oväntat återkommen. Att åka i baksätet på en bil, på höger sida (ingen mötande trafik) se ut gemom sidorutan och: ingenting. Bara landskapet som passerar. En speciell känsla att vaggas in i. Försöka stanna i. Som att vara där ute. Vilket också leder till stor irritation om någon vill ha ens uppmärksamhet. Bryta förtrollningen. Det är ett av alla delmedvetna tillstånd som inte har något namn. Och det är inte samma sak som vid buss- eller tågresa. Det måste vara bil och helst med ett bakgrundssorl av välkända röster eller radio. Tryggt. Men i en egen "bubbla" utanför pågående samtal. Så nu ska jag hitta på ett namn för detta tillstånd. Återkommer till det. Anledningen till inlägget är förstås att jag sitter på höger sida i baksätet. Sonen kör. Och här har jag knappt suttit i vuxen ålder. Otroligt skönt faktiskt. Att släppa på uppmärksamheten och få snöa. Låta tankarna flyta. Ett fullständigt annorlunda tillstånd än att köra bilen. Att köra har andra fördelar så klart, har pratat lite om det här, men just idag den stora överraskningen att högerfönster-snöande fortfarande faktiskt finns! Kvar. Och fungerar.

Dave är här.

Att namnge oväder kan tyckas lite löjligt. Men om man som jag ser tillvaron som en serie händelser som måste ha både början och slut, blir det åtminstone inte lika löjligt. I mina bilder har jag tidigare försökt skildra detta med blandad, om ens någon framgång. Men för min del så ser jag det fortfarande på samma sätt. Det här ovädret, Dave, kan lika gärna ses som ett väsen. En ande om man så vill. Det är egentligen bara olika synsätt på samma fenomen. Och vem vet egentligen om en händelse som ett tillfälligt oväder kan ha något slags medvetande som sammanhållet fenomen med en födsel, ett liv och en död? Bevisa motsatsen, som vännen D kan säga ibland :-). Nu väntar jag i alla fall. Om den norska väderlekstjänsten har rätt så ska en liten utlöpare av Dave angöra ön om ungefär en timme för att stanna i tre-fyra. Och norskarna har vida överlägsen rättstatistik över Norrpingarna, så jag väntar. Vädrets makt och vikt/roll i livet går inte att överskatta. Det avgör inte bara vad man kan göra, om det går att vara utomhus, utan också stämning och humör allt beroende på vem man är och situationen. Om väderguden låter sig påverkas av den enes regndans eller den andres soldyrkan. Och om jag som nu sitter här och väntar på om jag ska få se en skymt av Dave eller om han ändrat sig. 

För övrigt har en norsk professor som studerar hällristningar kommit fram till att de inte alls är från sten/bronsåldern utan snarare från folkvandringstiden. Och som om det inte skulle vara nog säger han att bara fyra ambulerande ristare gjort rubbet i hela norden. Inväntar dock granskning av sin studie. Visserligen har faktiskt även en på området okunnig som jag, tänkt tanken om varför ristningarna är så lika trots stora geografiska avstånd. Dock verkar dateringen skum då bildspråket på 400-talet ju i andra fall är ett helt annat. Inte bara spjut, båtar och jakt. Men de namn han gett de fyra konstnärerna låter såklart högst trovärdiga: Steinn Stikkmann, Bårdr Båtmann, Ingi Innrisser och Oddr Omrisser. Så det talar väl för att han har rätt. I likhet med norskarnas vädertjänst, för nu börjar det vina runt knutarna. Två områden med snabba kast, gissningar och fantasier inkorporerade. Arkeologi och Meteorologi. Inget för tråkmånsar som tror på fakta.

Nu flyger rådjuren över den plöjda åkern utanför fönstret och demonstrerar därmed sina egenskaper som flyktdjur. Helt annorlunda än samma ras i orten, där de knappt orkar flytta sig när man kommer gående. Borde inte djur namnges även efter skygghetsgrad? Det är ju samma med hare och räv. Halvtama i orten men här på ön panik om de ens känner människovittring 100 meter bort. Är de verkligen samma ras? Sådana egenskaper ärvs ju ner och hamnar så småningom i arvsmassan. Borde de inte heta stadsrådjur och lantrådjur? Det är inte som Rautjoxa (jämska för lavskrika) som till sin natur är halvtam och mycket väl kan äta ur handen på en tillfällig skogsbesökare. Sådana flygfän har alla samma egenskaper men håller sig också till samma miljö. Undrar hur en population sådana inflyttade till orten skulle förändras efter några generationer? Kanske skulle de bli en påträngande plåga som dyker upp inomhus så fort man glömt ett fönster öppet. Färdigfunderat. Dags för äggkokning. Vindblåsdelen av Dave har anlänt. Regndelen verkar ha fastnat på småländska höglandet.

Påskafton.

På ön. Regnet piskar mot fönstren. Vinden ylar. I natt var häxorna glada efter lyckad landning på Blåkulla, en bit norrut i sundet. Idag kan de nog inte flyga alls. Såg två glador i går kväll. Undrar vad de gör en sådan här dag. Trycker mot nån trädstam i tätast möjliga skog är väl det mest troliga. Klockan är 06.00 och koffeinlarmet har gått så bara att ta sig upp och sätta på pannan. Övriga i huset i sina säkert totalt olika drömvärldar minst ett par timmar till. Vi är på helt olika platser nu trots kropparnas samling inom typ 90 kvm. Alltså blir det ett par timmars läsning innan gemensam frukost. Börjar med den sorgligen nedläggningshotade tidskriften Respons. Denna artikel och ännu mer de två böckerna den handlar om rekommenderas, även om jag för min del tycker det finns andra prestationer på området som är minst lika betydelsefulla. Inte minst Georges Didi-Hubermans "Näver" som för mig blev ultimata ögonöppnaren om vad fotografisk bild kan vara. Men mycket läsvärt i Respons nu. Artikeln om Per Engdahl, den om Rupert Bregman (även om den senare lite känns mest som glädje över att ha hittat en svaghet) och flera andra artiklar. Litteraturkritik kan vara lika underhållande som vilken roman som helst. Så nu är klockan snart åtta och jag har slösat bort två timmar och därmed en hel morgon på att läsa sådan och dricka kaffe istället för att gå ut och förändra världen. Och det enda morgonen lett till är ännu fler böcker på läslistan. Hur man än gör så... Dags att koka ägg.