Om mig

Mitt foto
Fotograf och konstnär. Bilder: https://www.instagram.com/skenbilder/

lördag 8 juni 2019

Letandet.

Jag letar och letar. På tuben in till ateljén idag fick jag för mig att det är Sibelius. Sagt och gjort. Hemma igen och efter en och en halv timmes lyssnande, hoppande, vet jag att det inte var så.

Jag läste Elias Lönnrots "Vandraren" med fotografier av I. K. Inha, för länge sedan (ISBN 91-7486-699-0). Där fanns något av det jag letar efter både i texten och i fotografierna från landskapet runt Vita havet. Men ändå, det är inte riktigt det. Kanske då men inte nu. Börjar omläsning.

2010-2012 och sedan även ett par månader till 2015 körde jag runt i Sverige åt alla håll. På uppdrag av VGS (Volkswagen Group Sweden) fotograferade jag alla deras runt 350 anläggningar i Sverige från Kiruna till Trelleborg. Blev över 100 hotellnätter. Och hela tiden letade jag. Körde småvägar, omvägar. Platser jag aldrig skulle komma till annars. Ibland trodde jag att jag var på rätt väg och kanske, kanske.

Någonstans finns det där jag letar efter. Tonen. Hemma. Igenkännandet. Men jag undrar faktiskt om jag får veta eller om det är så arrangerat att svaret kommer då man drar in årorna? Jag vet hur jag ska hålla mig nära, men inte hur man kommer ända fram.

Som drivkraft i bildskapande är det i alla fall av godo. Samma sak där. Man letar och letar. Försöker. Är det så här det är? Nä. Men så här då? o.s.v. ända tills man får upp ett spår som går att nysta vidare längs. På det området funkar det faktiskt. Läs också här.

Men i verkliga livet är det en annan sak. Det är som med hemlängtan om man flyttat från sin födelseort. Det där man kan längta efter är inte bara en plats, utan det är en plats i en tid! Därför kan det aldrig bli mer än en svag doft av det man saknar om man återvänder.

Jag tror dock på att man kan återuppleva, återupptäcka mycket om man hittar den plats man letar efter. Och då menar jag inte en födelseort utan mer en plats man kan minnas även om man aldrig besökt den. Någon slags inre plats. Låter det flummigt? Så ja visst det är det. Men icke desto mindre en starkt drivkraft för mig. Och periodvis i livet alldeles tydlig och oflummig. Det som får mig att aldrig vilja ta samma väg två gånger även om målet är det samma.

Om ett par timmar ska jag åka iväg på jobb. Industri-, bygg- och fastighetsfotografering. Jag har specialiserat mig på det området. Behöver inte leta jobb för de tar aldrig slut. Folk slutar inte flytta. Så nu idag ska jag besöka ytterligare ett par adresser jag aldrig besökt. Ytterligare ett par hem. Flera tusen är det nu om jag räknar ihop alla uppdrag på det området under alla år jag hållit på. Kanske är letandet en bidragande orsak till att jag valt att specialisera mig på just detta område.