Prenumerera på inlägg.

söndag 15 mars 2020

Om konst och kritik.

Plöjt Areialla Azolay och Roland Barthes i helgen. I Azolays fall är det essän "Unlearning Descisive Moments of photography". I Barthes fall "Det ljusa rummet". Väldigt intressant läsning och många gånger nya tankar för mig. Eller tankar jag haft men aldrig formulerat eller kunnat formulera i ord. Gäller Barthes då, Azolays arga kritik av typ allt som finns och hennes resoluta svar på frågor som elever ställer (hon är professor vid ett amerikanskt universitet) kan jag inte riktigt ta till mig. Jag förstår inte riktigt. Det handlar liksom om ett kollektivt skuldbeläggande som omfattar ungefär allt man kan företa sig inom fotografi, eftersom vi alla lever och verkar i en värld som i många avseenden har skapats genom annekteringar, invasioner och förtryck av ursprungsbefolkningar. Startpunkten för detta sätter hon till 1492 (Columbus m.fl) för att sedan bara bli värre med uppfinnandet av den fotografiska bilden (1839) som ju ofta använts för att framställa världen på det sätt makten vill se den. Och också som ett redskap för kategorisering av "den andre".
Jag kan hänga med i tankegången men undrar samtidigt varför det är just denna tidsperiod som gäller. Det hade varit lättare att ta till sig om hon helt enkelt hade skrivit om fotots användande vid västvärldens kolonisering och förtryck av andra delar av världen.
Erövringar och därmed följande förtryck, slaveri och folkmord har väl skett sedan den första tvåbeningen lämnade Afrika? Romarriket. Djingis Kahn. Listan kan göras lång. Måste vara något jag missat i alla fall. Jag kan inte riktigt sammanfatta och förklara detta så jag rekommenderar den intresserade att läsa originaltexten. Finns på nätet.

Barthes är mer lite som Proust. Han vänder och vrider på sina egna tankar och känslor inför fotografiet. Försöker precisera sig. Hitta på namn och kategorisera.
Vad jag inte kan låta bli att tänka om dessa (och flera andra teoretiker och kritiker) är att de kanske ibland går för långt. Att de har ett inre tvång att kategorisera, inordna och sätta ord på sådant som kanske inte går att sätta ord på, eftersom det är bild! Liksom en Linneansk ängslan inför det okända krypet som inte har något namn. Att man ibland uppställer ett problem, eller en fråga ingen annan ställt, för att sedan göra långa utredningar i ämnet, ämnet som man själv uppfunnit.

Det är ju en konst i sig att som Barthes uppfinna nya ord, begrepp, som han sedan applicerar på fotografier. Lite som en ornitolog gör med fåglar faktiskt. Men har detta verkligen något att göra med själva bilderna? Eller har det allt att göra med dem, genom att det är så man upptäcker dem?
Nu är det ju svårt att undvika ord när man kommunicerar och ofta så hjälper det en att komma vidare om någon kommenterar de bilder man gör. Så min känsla inför detta är dubbel. Men det finns två saker som hela tiden skaver. Det första är hur mycket texterna, för textförfattarna, egentligen handlar om att positionera sig själva som kritiker och författare. Det andra är hur mycket man vinner på att försöka sätta ord på precis allt.
Ibland tror jag det är bättre att göra tvärtom. Åtminstone när jag själv tittar på bilder. Jag vill inte ha några ord mellan mig och verket. Inte först i alla fall. För då tror jag att jag riskerar att missa det ordlösa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar