Sitter tidigt på morgonen i soffan med fyra katter som precis serverats frukost. Resten av familjen sover. Alla kattar äter frenetiskt och högljutt. Därefter går de på toan (för här i sommartorpet är de innekatter).
I övrigt sover de,
leker eller vill bli klappade och kliade i någons knä. Och till sist kommer de
i likhet med alla oss andra att dö.
Jag läser ett antal recensioner och olika uttalanden från
olika konstnärer i Konsten, Omkonst och Kunstkritikk. Slås av en återkommande
känsla av meningslöshet. Av att inget av all denna ”viktiga” konst egentligen
har någon mening alls. Att många konstnärer utan att förstå det sysslar
med kejsarens nya kläder och att vi i publiken m.fl. beter oss som medberoende. För det är
så många som är beroende av apparaten kring konsten att jag ibland tänker att
det är som i Knutby fast världsomfattande. Och ju mer teoretiserande och ju mer
”upphöjt” det blir dess starkare blir mina tvivel. Gäller förstås för mig själv
också. I korta stunder kan jag tänka att jag bara lurat mig själv och byggt upp
någon slags låtsasvärld med allt vad det innebär av starka åsikter och tankar om
andras och mina egna bilder. Vad var egentligen grottmålningarna? Har vi en
aning? Sådana funderingar har gnagt i mig i över 30 år. Ofta ett hinder, försvann nästan när jag bestämde mig för att satsa på fotograf i stället för konstnär. Men nu är de tillbaka.
Katterna håller inte på med sådant här. De lever sina liv, sina
kattliv.
Från taket hänger en minimal spindel rakt ner i sin tunna tråd. Nära golvet
faktiskt. Högre upp närmare taket hänger en till i samma tråd. Vad gör de? De
är så små att de knappt syns. Men känns i denna stund mycket viktigare än den
dyraste klubbningen på Bukowskis.
