Thelonious Monk - "Live at the it club".

Klicka här om du har Spotify. Här om du bara blir nyfken. Svårt att förklara vad Monk betyder för mig. Men om jag börjar med musik i allmänhet så kan vi ju konstatera att denna konstart inte försöker avbilda något, inte härma något som bildkonst kan göra ibland. Musik är 100% skapande (för den som skapar den). 1-0 till musiken. Den är skapande, inte härmande.
Sedan ett steg till - improviserad musik. Enligt mig kanske den "högsta" konstformen. På Live at the it club spelar bandet Monk-klassiker och en och annan standard. Men kompositionerna är bara motiv. Skelett. Strukturer. En förevändning. Det som verkligen händer är att alla och främst Monk själv, hittar nya vägar. Han har ju säkert i otaliga konstellationer spelat samma låtar tusentals gånger, men besitter den lite spöklika egenskapen att varenda gång hitta vita fläckar på kartan.
Jag har hört dessa låtar hundratals gånger men med Monk blir det aldrig en upprepning och jag tröttnar därför aldrig. Det är liksom det som är grejen. Om jag hade varit på it club och hört detta (eller annan improvisationsmusik) så hade jag fått bevittna en skapelseprocess och resultatet av den i samma ögonblick som födelsen. Ingen produkt filad på i en studio. Inget utöver den nakna kreativiteten. Det är sådant som ger mig hopp och vilja att fortsätta pula med bilder. Och som även skärper kraven och självkritiken.

Och förresten är det femårsjubileum för den här bloggen nu. Fem år har gått sedan jag påbörjade återfärden! Hurra, hurra hurraaaa.....