I våras när jag fyllde år fick jag en grammofon av mina barn. Vilket gav att jag kunde krångla ner mina skivbackar, som stått inplastade på vinden sedan vi för 25 år sedan flyttade hit där vi nu bor, och därmed återse de bluesskivor som hängt med i alla flyttar (14 tror jag) genom åren.
Charley Patton var unik inom deltabluesen. Förebildernas förebild som spelade slidegitarr med en tomflaska, bakom nacken och bakom ryggen, 50 år före Hendrix.
Han är också den mest mytomspunne och kanske den man vet minst om. Rödhårig och fräknig enl. samtida uppgifter. Halv svart, kvarts vit och kvarts Cherokee, också enl. samtida uppgifter. Ett enda foto finns bevarat. Det finns massor av historier och ingen vet riktigt när han föddes men mellan 1881 och 1891 är troligt. Han dog iaf 1934. En intressant sak i sammanhanget är att Pattons texter inte alltid är eller påstår sig vara självupplevda, som ju annars är vanligt i deltabluesen. De är lika ofta iakttagelser av samtiden och skildringar av olika händelser. Lite som i dag arvtagare som Bob Dylan eller Tom Waits.
När jag nu återigen lyssnar på honom så känns det som punkten varifrån allt sedan strålade ut och tunnades ut i olika riktningar inom amerikansk musik och hela den västerländska rock/pop traditionen.
I går dog Charlie Watts och därmed får man väl säga att epoken Rolling Stones är slut. För även om de kan fortsätta ett tag till så var Watts sound nog en alltför viktig ingrediens för att kunna ersättas av plagiat.
Det är verkligen cirklar som sluts. Ett band som Rolling Stones hade nog inte existerat om inte Charley Patton gjort det. Jag hade Rolling Stones allra första LP (monoinspelad på röd Decca) men sålde den för 100 år sedan för att dryga ut studielånet jag då levde på. Skivan på bilden här ovan har jag kvar. Charley Patton var liksom inte till salu.
