Krass Clement.

Ja, jag är inte så intresserad av "street photo" eller vad man nu ska kalla det här, men denna film är ju verkligen sevärd, särskilt första halvan. I andra halvan visar han ett projekt om sin döende och till sist döda mor. Den delen är för mig osmaklig och obegriplig även om han försöker förklara så gott det nu går. Men det är intressant att han har så mycket att säga om sitt arbete. Så många ord. Han är liksom fotograf, kritiker och teoretiker i en och samma person. Annars (åtminstone i den generationen) är det kanske inte helt vanligt att lägga ut texten så mycket. Åtminstone när man inte är amerikan: "The photograph always holds two layers."

Betydelsen av fotografisk bild.

Finns det en uppsjö av skrivet material om. En film jag såg i går kväll sammanfattar en hel del av detta. Förutom sitt i sig angelägna ämne visar den på just vilken betydelse uppfinningen av den fotografiska bilden har. Se den på SVTplay här. 

Kommer också att tänka på kritikern/filosofen Svensk (heter han i efternamn, minns inte förnamnet nu). I samband med en kurs jag gick för några år sedan sade han det tänkvärda att konsthistorien egentligen är historien om den konst som fotograferats. Jag hade aldrig tänkt den tanken faktiskt. Fotografiet är så självklart att det blivit osynligt. Vi tänker inte på vad det faktiskt är längre.

Konsten. Konstmarknaden. Gallerikonst.

Ibland flyter tankarna iväg och det gjorde de nu så jag skriver ner en ogenomtänkt tanke här. Ett infall. Orsaken är mina funderingar om (lös)konstens plats i samhället idag. Till exempel mina egna bilder som inte tillkommer av någon annan anledning än mitt eget behov av att uttrycka mig och själva tillfredsställelsen i arbetet med att göra det. Och förstås diverse halvförbjudna baktankar om ekonomi mm. som kommer senare i processen.

Innan ungefär medeltiden (vet inte riktigt när) fanns det inte någon konst. Konst i den betydelse ordet har i dag var ännu inte uppfunnen. De bilder som gjordes hade andra syften än dagens konstproduktion har. Kyrkomålningar var inte konst utan kommunikation och bildtolkningar av texter och idéer. Annat som idag kallas konst var nog snarare hantverk (brukskonst). Och backar vi ända till grottmålningarna för 10-12 000 år sedan så raderas konstbegreppet totalt ut. Konst som vi tänker på den idag, som ställs ut på gallerier och handlas med, är något som bara funnits under en kort period i historien. Alltså konst för konstens egen skull.

Konstföremål/måleri/objekt är ett "modernt" påhitt. En uppfinning. Ett försök att definiera ett fenomen som i dag främst handlar om ekonomi. Eller kapitalism om man så vill. Detta att sammanhang, tid och kontext tillsammans med tillgång och efterfrågan är det som bestämmer värdet av ett konstverk och att det värdet sedan mäts i pengar. Egentligen analogt till pengar som idé. Även pengar är ju faktiskt inget annat än en abstrakt överenskommelse om värde tilldelat en papperslapp eller en metallbit, eller som nu en digital kod. Att sedan en hel armé av personer som kallar sig konstnärer även uppstått som en följd av denna ekonomi är intressant det också. För att inte tala om kuratorer, gallerister, kritiker och hela institutioner med hundratals antällda och allt vad detta betyder i kring- och stödfunktioner. En dans kring de möjliga guldkalvar som de mer eller mindre politiskt/ideologiskt styrda översteprästerna eventuellt kommer att föda fram. Och som kommer att upphöjas eller nedplockas beroende på tidsandan och prästernas rådande smak och ängsliga blickar över axeln. Allt medan auktionsvärdena åker hiss. "Bortglömda" konstnärer "upptäcks" och pengarna dansar med. De som just varit på topp faller ner och samlarna vänder sig åt ett annat, nytt, håll. Galleristerna försöker se in i framtiden för att komma först till nästa vattenhål. Och konstnärerna bara köper allt detta och jamsar jagat med för att få chansen i rampljuset eller ligga rätt till i korridoren till nästa stipendium :-). Sektens halvt omedvetna dynamik.

Så jag förutspår härmed löskonstens död. Det var en idé som skapades av ekonomiska skäl och sedan stupade på sin egen orimlighet. Alternativt att konst som går att flytta och handla med införlivas i systemet som en slags valuta frikopplad från guldmyntfoten. En valuta som kan se ut precis hur som helst och som värdebestäms av rådande politik och i vilken kontext den förekommer.

Konstskolorna som de ser ut idag kommer att införlivas med universitetens filosofifakulteter, eller kanske de ekonomiska eller omärkligt förvandlas till projektledarutbildningar. Nya skolor som begränsar sina utbildningar till hantverk, konsthantverk och brukskonst kommer i stället. Fotografiet blir det som överlever i mellanrummet men då främst i egenskap av tidsspegel och dokumentation.

Klart slut.

PS. Allt det ovanstående gäller såklart bara för andra. Själv jobbar jag på som vanligt i min ateljé. DS.

Tänkvärt av David Kachel (amerikansk plåtslagare).

"Intimacy is a photograph’s most important characteristic after the illusion of reality and the bigger the photograph, the less likely it is to retain this quality of intimacy. Photographs are by nature, intimate objects. The fact they started out small was just a happy coincidence that allowed us to experience this intimacy from the beginning.

Almost everyone’s earliest experiences with photographs have to do with small, one-person-at-a-time interactions, passing photographs around the dining room table or looking at the pages in a family album. (Or more recently, viewing them on a small camera or cell phone screen.) The illusion of reality happens on a subconscious level, but so does the intimacy. We naturally interact with a photograph in that way without realizing it consciously and at those distances and sizes, intimacy can’t be avoided.

People who take up more than a casual interest in fine art photography invariably end up purchasing a number of books of master photographs. This is because the work of many if not most fine art photographers is financially out of reach, and is also not offered in any collectible form other than books.

Books of photographs involve small images held in the lap. This is one of the best and most rewarding experiences of photographs and one we are all drawn to naturally, again without giving conscious thought to the underlying illusion of reality and experience of intimacy."

Hm hm... Ja även om jag själv gjort några riktigt stora bilder och nog tycker att en del bilder funkar bättre som stora medan andra blir bättre i mindre format, så är ungefär detta det som gjorde att jag slutade gå på Fotografiska´s utställningar. Att se det ofta förekommande affischformatet i mörklagda rum och med bilderna mer eller mindre självlysande gjorde ofta att jag gick därifrån med en känsla av att ha missat något. Eller av att någon skrikit mig i ansiktet när det enda jag ville var att lyssna till en historia. Eller bara en stämning.

Något jag dock tycker passerar utanför detta resonemang är diabildsvisning, där storleken på den projiserade bilden kan vara nyckeln till upplevelsen av representation. Men då ska intimiteten Kachel skriver om komma från ett annat håll, nämligen "slutet sällskap". T.ex. familj där alla känner till det som visas. Det är något annat än att visa "generiska" bilder i utställningsform.

Andra tankar om bildstorlek/format.

Mer kursverksamhet.

Nu är jag ansluten till Superprof kursförmedling. Lite nytt för mig då det gäller kurser för privatpersoner. Som jag ju visserligen också ska hålla på Öland nu i sommar, men nytt är det. Jag har endast hållit företagskurser och kurser för mediaavdelningar på kommuner, landsting och länsstyrelser förut.
Roligt i alla fall. Alla misstag jag gjort som fotograf i 30 år. Allt jag lärt mig från dem och på kurser och utbildningar jag själv gått. Nu kan jag pytsa vidare lite till andra :-).