Nattmangling.

Återigen detta. Fast denna natt utan PS på slutet. Jag måste säga att jag är förundrad över att så många konstnärer verkar vara så bergfast övertygade om meningsfullheten med sina aktiviteter. Att man inte oftare hör tvivel och tankar om att den tid man har kanske ändå borde användas annorlunda. Är det så att självbilden att "vara" konstnär växer sig så stark för den som aldrig avviker från banan så att allt ifrågasättande blir tabu?
Kanske att vi som Putin målar in oss i hörn (där fick jag till det va :-) och sedan liksom måste löpa linan ut? För att allt annat är för sent? Och att jag inte märkt detta eftersom jag var borta från denna värld i nästan 30 år då jag jobbat som fotograf och nu bara har "varit med" i ungefär fem igen.

Jag minns tydligt då jag lämnade KRO och istället gick med i SFF. Det var inte bara för ekonomin jag sadlade om. Det fanns också en slags leda. Särskilt med KRO-tidningen som jag tyckte bara höll på med hur synd det var om oss konstnärer som hade så dålig ekonomi osv. Inom SFF upplevde jag en optimism och kollegialitet. Ingen avund och inget gnäll. Fotografer var kollegor och inte bara konkurrenter.

Nu efter alla år har jag gått ur SFF också. Inser att den nytta jag haft av att vara med var lägre försäkringspremier för fotoutrustning och en och annan kurs i deras regi som jag gått. Men nu kan jag inte riktigt motivera medlemsavgiften längre. Funderar dessutom på om det vore bättre med KRO nu då jag i stort sett varje dag slår nya rekord i ambivalens.

Roy Andersson på Artipelag.

Var ute på Artipelag för att se stillbilderna från Roy Anderssons "Om det oändliga". Bra och intressant utställning men för lite info tycker jag. Och en sak jag faktiskt inte förstår. Andersson är ju regissör och manusförfattare och är förstås också den som haft visionen om det bleka, DDR-mässiga bilderna. MEN, fotografen Gergely Pálos som ju faktiskt är den som förverkligat detta och även måste ha åtminstone ideell upphovsrätt till bilderna, finns inte nämnd någonstans! Inte med ett ord. 
I inträdet till utställningen satt en person som sade välkommen och "om ni undrar något så kom bara och fråga mig..." Ja, jag frågade förstås efter fotografens namn eftersom det inte står någonstans. Fick en frågande blick och ett undvikande svar om att det ju är Roy Andersson eftersom han ju är "filmare".
Då frågade jag om det verkligen är han själv som filmat. Svaret var att ja det är det.
Vad ska man säga om detta? Tänk om Ingmar Bergman sagt att han själv och inte Sven Nykvist var A-fotograf i hans produktioner.
Dåligt, dåligt. Skärpning! Undar bara om denna blunder är Artipelags eller Anderssons? Jag mailar nu Artipelag och frågar:

--------------------------------------------------------------------------------------

Hej. Jag var igår hos er för att se utställningen med bilder från Roy Andersson filmen. Jag undrar varför fotografens namn inte är angivet någonstans? Jag frågade personen i inträdet och hon sade att det är Andersson själv som fotograferat. Det stämmer ju inte. A-foto i den filmen är ju Gergely Pálos, som också rimligen är upphovsrättsinnehavare till bilderna. Det vore intressant att få veta varför hans namn inte står angivet?

Mvh

Ingemar Edfalk

---------------------------------------------------------------------------------------

Efter mail först till utställningschefen (inget svar) och sedan VD:n (inget svar (är också ett svar)) fick jag nu efter tio dagar ett svar från någon som heter Frida Andersson:

---------------------------------------------------------------------------------------

Hej Ingemar,

Tack för din mail och fråga ang vår utställning med Roy Andersson.
Du har helt rätt i att det är Gergely Pálos som har fotograferat. Vi har varit i kontakt med Roy Anderssons studio och eftersom de anser att det är ett kollektivt arbete att göra bilden är det inte alltid de skriver ut fotografens namn.

Men självklart kan vi bli bättre på att informera muntligen om detta.

Vänliga hälsningar,
Frida 
Frida Andersson
Curator

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så jag antar att fotografen avstått sin rätt till angivelse av namn. Synd i så fall tycker jag. Upphovspersonen är för mig väldigt viktig när jag ser på en bild. Gillar jag det jag ser så vill jag grotta vidare och leta fler bilder i samma stil. Så jag tycker nog att Artipelag kunde ha satt ut namnet tillsammans med en förklaring att de jobbar kollektivt i RA studion. Bilderna är ju från Artipelags samling (det står i alla fall angivet :-) så de kunde ha nämnt detta i informationen.

Vanitas. Pågående i ateljén.

Den röda prickens tyranni.

Den som ställer ut på gallerier vet vad som gäller, men ev. intresserade köpare kanske inte vet hur priset på utställningens prislista fördelas. Därför tar jag ett räkneexempel här (om nu någon sådan person skulle läsa detta):

Såld! (röd prick) pris: 10000:-

Galleriet tar 50% (branchstandard) kvar blir 5000:-. Moms 12% på 5000:- ska betalas in, kvar blir 4400:-. Egenavgifter 30% dras från dessa 4400:- kvar blir då 3080:-. Skatt 30% dras från 3080:- kvar blir 2156:-.

Prislistans 10000:- är alltså för konstnären 2156:-. Och då ska materialkostnader och kanske flera veckors arbetstid täckas. Så slutsatsen är att det kan vara bra att ställa ut men det ger inget ekonomiskt.

Och att det inte riktigt går att räkna på det sättet heller. Arbetstiden man lägger ner är ju ofta själva meningen. Lönen. Har man ett uttrycksbehov och skapar plats för detta, kanske genom deltids brödjobb eller nåt, så blir de där 2156:- ändå en slags bonus.

Att visa sina verk är ju mer ett sätt att kommunicera med andra än ett sätt att försöka tjäna pengar. Vi har en marknadsekonomi vare sig vi vill det eller ej och har jag 10000:- över så finns det massor av hål att stoppa dem i innan jag funderar på att köpa t.ex. en målning. Och så är det nog för de flesta. Så jag löser  ekonomin på annat sätt. Det är arbetstiden i ateljén eller ute med kameran som är målet. Pengar kan komma och gå men tiden kan bara gå. Så det är den man ska ta vara på!  

11-26/2 2023.

Pågående utställning på Härke konstcentrum i Östersund/Frösön.

Henrik Bromander.

Hörde i går i radio en intervju med författaren Henrik Bromander. Okänd för mig men nu ska jag läsa. Han har en intressant tanke om den litteratur som ges ut idag. Han anser att vi är allt för likriktade och att utgivningen till stora delar är varianter på samma teman och representerar en viss sorts människor. Att de böcker som ges ut och kommer så långt att de recenseras i de stora tidningarna, i mångt och mycket utspelar sig i miljöer och bland personer som liknar den värld författarna själva rör sig i. Och att de som sedan läser böckerna och även de som skriver recensionerna lever i ungefär samma verklighet. Som om författare, läsare och recensent skulle kunna vara samma person. Den kulturella övre medelklassen, tror jag att han sa.

Ja han har nog en poäng där. Han har precis gett ut en novellsamling där han försöker ge röst åt de som aldrig får någon röst (förutom då i en del lyteskomiska TV-program där man kan se ner på dem och skratta åt deras korkade lilla värld (Ullared, Böda sand m.fl.)). De som verkligen inte är PK. Till exempel skriver han en novell som utgår från en minkfarmares vardag. Minkfarmare är väl kanske det fulaste man kan vara i Sverige idag. Så vem vill ens höra vad en sådan figur har att säga? Till och med gängkriminella mördare har en guldkant i jämförelse. Där finns det hyllmetrar av berättelser om hur det kunnat gå som det gått, så de saknar sannerligen inte röst i samhället. Liksom alla kändisbarn som ska mala på om sina tragiska barndomar eller alla deckarpoliser som verkar vara stöpta i samma form. Underhållande, ja det kan det ju vara, men jag förstår om någon författare börjar känna sig besvärad och tänker att det väl måste finnas mer att berätta om.

Han har använt ett journalistiskt arbetssätt och rört sig mycket på Flashback och i olika specialinriktade grupper på FB och liknande forum. Sedan har han sökt upp intressanta personer han hittat och intervjuat dem, för att därefter bearbeta detta i novellform. Han menar att en av anledningarna till att läsandet har gått ner så mycket på senare år, och då särskilt hos män i arbetarklassen, är avsaknad av identifikation. Om det inte finns en enda människa som är möjlig att åtminstone i någon mån identifiera sig med i en roman, eller ens i en deckare, så blir det inte intressant.
Ja, jag vet inte om han har rätt men kul tanke i alla fall. Vem skriver skönlitteratur om/för SD-anhängare? Eller tradarförare? Eller asfaltläggare?

Ja vet inte om han har rätt men tanken är intressant tycker jag. Nu ska jag läsa vidare. Har precis börjat på "Medborgarna".  

PS 30/4. Inte förrän nu har jag läst klart. Delar. Tyvärr måste jag tillstå att jag inte tycker det var särskilt bra. För klyschigt för mig. För fragmenterat och för mycket jargång. Så nä tyvärr var det inget för mig. Jag hade väntat mig något helt annat.

Utställning i Östersund (Frösön).

Den här gången blir det bara måleri och objekt.