CFF och andra bilder.

https://centrumforfotografi.se/portfolio/ingemaredfalk/
https://www.instagram.com/skenbilder/

Lady day.

Eleanora Fagan. Billie Holiday. 
När jag var 15 råkade jag höra Billie Holiday i en raspig radiokanal. Det lät som om hon sjöng från en annan värld. Ett glömt land. Det var i samband med att jag sökte efter bluesstationer på radion eftersom mitt stora musikintresse då var deltablues. Jag blev omedelbart kär. Med hela 15-åringens "sturm und drang". Den där rösten som uttryckte all världens öden. Det var ju inte så coolt att vara fan av en sedan länge död jazz-sångerska när man var 15 i en liten jämtländsk by, så det höll jag för mig själv.
Så småningom när vi någon gång åkte in till staden 10 mil bort, kunde jag inhandla en dubbel-LP och därefter flytta mitt lyssnande till hörlurarna. Loveless love. Det långa sångintrot som plötsligt övergick i själva låten. Det kunde lika gärna ha spelats på en altsax. Det var så hon lät. Som ett instrument som formade ord som var på allvar. På riktigt. Inte som alla andra sångerskor som bara var bra. Det var så mycket mer.
Jag minns att det liksom var frustrerande och jag tecknade en blyertsteckning av henne med förlaga i ett foto från skivomslaget bara för att göra något. Satte upp den på väggen och startade därefter min dykning i vad jazzen egentligen var. Den pågår fortfarande även om jag inte är lika fanatiskt ensidig nu som jag var under några år då. (nu är det mer världsmusik som intresserar mig. Och framför allt musik som inte kommer från västvärlden).
Men Billie Holiday finns kvar lika mycket. Låtar som God bless the child (som hon också skrev) blev ju en standard. Och hennes framförande av Strange Fruit, som skrevs för henne av Abel Meeropol/Lewis Allan tillhör de absoluta mästerverken inom all konstnärlig gestaltning. Se hennes ögon och lyssna på texten.

Ägodelar är ingen börda.

Tid kan vi aldrig köpa eller förhandla oss till. Den rinner ut oavsett vad vi gör. Pengar och ägodelar kan komma och gå men det kan inte tiden, den kan bara gå. Var och en måste välja vad ens tid ska användas till. Hur förvaltar jag bäst min tid, mitt enda egentliga kapital?

Jag kan komma på mig själv med att efter en hel dag i ateljén känna en total tomhet inför vad det nu är jag producerat. En pryl till. Något jag i slutänden måste göra mig av med om jag inte vill att ungarna ska få jobbet att röja efter mig när min tid är förbrukad.

Jag tänker att för att något jag gör ska få ett värde så måste det värdet vara för någon annan än bara mig själv. Jag kan visserligen låta mitt uttrycksbehov styra och tänka att det måste vara värt den tid det tar just därför att det är ett behov jag har. Kanske som en terapi.

Men hur undvika att producera saker? Stora målningar ingen har plats för eller ens vill ha? Tror kanske jag har en lösning när det gäller just måleri. Övermålning. Jag kan sluta köpa duk och kilramar. Jag kan välja ut två-tre dukar i format jag brukar använda och sedan bara måla över dem! Gång på gång. Då får jag utlopp för mitt behov av att uttrycka mig samtidigt som jag inte producerar nya målningar som i slutänden någon måste hantera. 
Det funkar kanske inte helt eftersom jag brukar blanda material och en del material inte fäster på andra. Men för stunden i alla fall. En variant kan ju vara att måla över tre-fyra gånger och sedan ta loss och  slänga duken. Spänna upp en ny på kilramen och börja om.

Skissboken i fickan är inte del i detta problem då den är så liten och lätt att göra sig av med om behovet skulle uppstå. Samma med foto. Digitala filer tar ju inte någon fysisk plats och negativ inte heller så mycket.

Jag beundrar mina katter. De håller inte på med sådant här. De slösar ingen tid på något förutom det nödvändiga och har istället förvandlat mig till den som tar av mitt tidskapital för att tillfredsställa deras behov. De använder det mesta av sin tid till att sova. Ibland tror jag att det är något annat de gör. Att de inte bara sover utan befinner sig någon annanstans när jag tror att de bara sover.

PS. Såg just att Carla Bley dog idag. Hennes skivor står här i mina backar. Vinyl, typ 30 år gamla. RIP Carla! DS.

Det jag skrev och lite av det jag hade tänkt skriva.

Jag hälsade på min gamla mor på boendet där hon bor sedan många år nu. Hon fyller 94 år i februari nästa år. Det är länge sedan hon känt igen mig eller min syster. Vi är sedan år bara ytterligare ett par figurer som kommer och går i hennes värld. Vi satt där och försökte kommunicera förra helgen vi tre. Alltså för mig och min syster var vi tre. För mor var vi fyra för hon hade ytterligare en person att förhålla sig till i rummet. Hon frågade oss om vi visste vem han var, han som satt på stolen vid bordets kortända och tydligen inte sade något.

Ibland har hon besök av sin bror också. Han är avliden sedan ungefär tio år. Halucinationer säger en del. Kanske, kanske inte. Kanske är det vi som är halucinationerna. När jag sitter där med henne är det så tydligt att hon sträcker ena handen mot min värld och den andra mot en värld jag inte kan uppfatta. Hon befinner sig mitt emellan verkar det som. Som att hennes kontakt med mig och syrran är lika halv som kontakten med hennes bror och andra osynliga är åt det andra hållet.

Nu hade jag egentligen tänkt skriva om Eric Dolphy och hans Berlinkonserter 1961. Men nu blev det så här. Det går inte att riktigt styra tankarna i alla lägen. Och det jag skulle skriva om ED är i komprimerad form att jag vill be alla som undrar över ordet kreativitet, och då menar jag kreativitet i sin naknaste och mest oskyddade form, att lyssna på det dubbelalbum som spelades in då i Berlin 1961, alltså "Berlin Concerts". Och gillar man inte Dolphy så mycket, så lyssna åtminstone på "When lights are low" för att ge mig en chans med resonemanget. (Vet dess värre inte om detta album finns på någon streamingtjänst men hoppas). Det man kan lära sig av hans sätt att spela är att han hela tiden försöker komma längre, göra något nytt, chansa, göra tvärtom istället för att leverera en perfekt upprepning. Det får gärna skära sig lite här och där när en ny väg prövas. Det blir naket och publiken får faktiskt möjlighet att följa hans kreativa process i realtid! Dessutom finns världens genom tiderna mest inspirerade bas-solo på samma låt. Det står Jamil Nasser för (det står George Joyner på omslaget, han hette så innan han bytte till JN). Kunde jag göra en tidsresa så skulle den bli till Funkturms utställningshall i Berlin den 30:e augusti 1961, för att bevittna denna spelning. Omslagsfoto, skivfodral: Hanns E. Haehl.

När jag tänker på ordet kreativitet och på hur det ofta används vill jag tillägga att det finns grader i himlen. Kreativitet i dess mest grundläggande form är naken och har ett pris. Utan skydd i form av påverkan av andra, produktionsapparat e.dyl. (Dolphy ovan). I det spannet finns i musikvärlden en del liveinspelningar, i konstvärlden en linje som går från grottmålningar till idag de konstnärer som förlitar sig på sina verks egenkraft och i litteraturen författare och poeter som skapar från inget. Visserligen finns det ju inte någon möjlighet att "se" själva processen i de senare fallen, men jag tycker det går att förstå när det s.a.s. är sprunget ur en direktkontakt.

Jag hade en gång en lärare i måleri som fick mig att fatta detta. Jag hade "kört fast" och försökte komma ur ett formproblem på ett något konstlat sätt, typ gyllene snittet e.dyl. Då kommer han fram och tittar och pekar på mitt försök och säger bara "- det där är tänkt!" vilket i det sammanhanget betydde underkänt. Polletten föll ner (kanske inte precis då men några veckor senare). Samma spår som Gunnar Smoliansky var inne på när han fick frågor om sina bilder och svarade att han inte har något att säga, inga planer för vad han skulle göra, eller tankar om bilderna. "- Jag bara gör." sade han.

Med allt detta inte sagt att det inte finns andra vägar att gå också, men jag tror startpunkten för hur man nu än jobbar måste ligga där någonstans, där Eric Dolphy befinner sig hela tiden genom Berlinkonserterna.