Mid-dags kontemplation.

Skogen.

Vid tomtgränsen tar skogen vid. Avgränsad av ett gammalt fårstängsel. Här är skogen totalt ogenomtränglig. Man kommer inte en meter in i den utan skyddsutrustning och motorsåg. Vintertid går det att ta sig ett hundratal meter längs en stig gjord för att nå almlunden, som är naturreservat och inte mindre ogenomträngligt. Här är det fåglarna, insekterna och träden som har kommandot. De flesta almarna i almlunden dog i almsjukan 2018. Och de som inte dog av sjukan dog av den onaturliga hettan som varade hela den sommaren. Men nu växer det snabbt och de döda almarna sticker upp som kala jättar ur den kompakta grönskan.

Denna skog är egentligen främmande för mig och det finns knappast några likheter med den skog jag växte upp med och som präglade mig på hur en skog luktar och låter. Det var fuktig granskog med gläntor av björk. Tidvis sankt och många bäckar. Plus att det bodde "smågubbar" och annat oknytt i de skogarna. 

Ett exempel: en gång när jag var i 20-års åldern var jag på besök i mitt då ännu bebodda barndomshem. Jag tog min vana trogen en promenad ner till sjön. När jag skulle gå tillbaka bestämde jag mig för att ta en väg jag aldrig under alla mina år på denna plats tagit. Då, när jag skulle passera mellan två träd kände jag att det inte gick. Det kändes liksom att mitt huvud pressades ihop och mellan de två träden fanns en osynlig vägg jag inte kunde passera. Jag försökte ett par gånger med samma resultat, så jag fick gå runt dem istället. Jag blev inte rädd utan bara förvånad men kände samtidigt att detta var en plats där jag inte var önskad, så jag skyndade på stegen tillbaka till huset.

Denna händelse har jag såklart aldrig glömt men ändå med åren börjat tvivla på ända tills jag nu i våras satt och gick igenom och rensade ut gamla skiss/anteckningsböcker och hittade en från då, som drog storyn igen fast då i presens.

För övrigt vill jag meddela att jag starkt ogillar torr och stickig tallskog av den typ som förekommer i Stockholms skärgård. När jag kommer till makten ska den typen av skog bort!

Skissboken.

Bör vara A6-format så att den lätt går att stoppa i fickan. Gärna lite lätt limmat och varmtonat papper. Förut hade Daler-Rowney den ideala varianten. Tyvärr verkar den inte gå att få tag på längre. Har försökt överallt. Skissboken har varit min följeslagare under alla år. Även de 25-30 år då jag var ateljélös och borta från det okommersiella tänkandet. Skissboken och en blyertspenna räcker långt. Att stanna upp i en jobbpaus och för en stund verkligen studera någon eller något i ens närhet.

Minnesanteckningar och minnesteckningar. Inget för andras ögon (fast jag faktiskt en gång för tio år sedan visade några i en liten tillfällig gallerilokal). Men huvudsakligen handlar skissboken om avkoppling och koncentration. Med en skissbok i fickan är man aldrig ensam heller. 

När smartfånens intrång i livet kom tänkte jag först att här har jag allt. Kompaktkamera, anteckningsbok och även begränsade möjligheter att rita. Men icke så. Det visade sig snart att denna attiraljs blanka och uttryckslösa ansikte hånlog mot mina försök att hitta den kontemplation skissboken eller t.o.m kompaktkameran gav. 

Kompaktkamera ja. Under några år hade jag också ofta med en digital variant i fickan. Panasonic hade en serie (det kom en ny varje år ung.) som hade manuella inställningar och nästan fungerade som en analog kompakt. Med dessa små kameror bildbloggade jag länge. En finns fortfarande kvar 15 år efter avslutning och nedläggning. Det var kul så länge det varade :-). När sedan alla digitala kompaktkameror fick fler och fler "fejkfilter" och meningslösheter, samt gick mer och mer mot video, tappade jag intresset för dem. Till detta kan läggas att när upplösning mm. började lämna det sensuella och mer närma sig det gynekologiska, började känslan av instrument, inte för fotografisk bild utan mer för död registrering, att smyga sig på. Jag började längta tillbaka till den analoga tiden. Nu är segmentet digitalkompakt i princip dött. Inga nya har kommit på åratal. Den tidigare marknaden har flyttats över till mobilerna trots det för alla uppenbara tappet i användarvänlighet och kontroll.

Ja det var från det ena till det andra. Fortsättning följer.

Nu.

Att vara närvarande i nuet, i sina tankar och handlingar, är kanske det viktigaste i alla kreativa verksamheter. Det är från den närvaron man kan ta ytterligare ett steg mot det halvt omedvetna tillstånd som brukar kallas "flow" i brist på svensk beteckning. Närvaron parad med iakttagelseförmåga och öppna sinnen är grunden. Det finns många lite löjliga svengelskerier som i grund och botten handlar om just detta. Eller vad sägs om "skogsbad" eller "mindfulness"? Tecken i tiden på behovet av att komma tillbaka till nu och se verkligheten. För det räcker att se sin närmaste verklighet. Den är fantastisk nog! Och kommentarer om att stänga av mobilen är såklart överflödiga i detta sammanhang. Sedan går det ju att träna på att utestänga tankar om då. Ett sätt är att ha en kamera (funkar ej för mig med mobkamera, för gräns- och kravlös) med sig. I mitt fall så skärps närvaron av detta och jag kan t.ex inte lyssna på ljudbok eller annat som tar mig bort från här och nu.

Exempel på förstånd att ta till sig nuet finns det såklart överallt i konstvärlden, men eftersom jag nu skriver ord så citerar jag det kanske främsta jag vet av skrivna iakttagelser. Det är en bit av inledningen till August Strindbergs "Röda rummet" Jag tycker att mycket av S storhet ligger i just denna totala närvaro (citat saxat från projekt Runeberg): 

"Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor. Gråsparvarne höllo på att samla upp skräp, som de sedan gömde under takpannorna på navigationsskolans hus; de drogos om spillror av rakethylsor från sista höstfyrverkeriet, de plockade halmen från unga träd som året förut sluppit ur skolan på Rosendal - och allting sågo de!".

Dis.

Lite morgondimma. Gick ut för att hämta tidningen men glömde det så nu är jag inne igen utan tidning. I stället blev det en vända runt gården och godmorgon till de andra som bor här. I syrénhäcken ett pyttelitet fågelbo med tre eller fyra ännu mindre ungar. Undviker att gå nära. I ett träd sitter en duva i sitt betydligt större bo. På behörigt avstånd från alla på marken men ständigt spanande. I ett sorkhål bor en minipadda. I en fågelholk har ett bålgetingsamhälle fodrat om innerväggarna till getingpapperstapeter. En portvakt sitter ständigt utanför ingången och vänder sig mot den som närmar sig. Visar att den inte tänker backa om det kommer nåt skit från nån människa, trots att släkten ockuperat en holk byggd av människor avsedd för fåglar. Morgonharen har inte setts till på några dagar nu. Förut kom den varje morgon samma vända. In på infarten för att sedan vika av till höger mot grannen. Alla dessa liv och öden som pågår medan vi människor krigar och tänker ut saker. I bland känner jag att jag är grundlurad. Eller kanske blind. Ockuperad av oväsentligheter. Vad är egentligen intelligent liv? Hur mycket större eller mindre är mitt medvetande jämfört med gladans, som passerar över gården? När jag var i sturm und drang tonåren kommer jag ihåg att jag varje tidig höst brukade gå ner till sjön och sätta mig och sörja sommaren. Inte för att det var så lång tid till nästa utan för att jag var helt övertygad om att något slags budskap hade givits helt öppet men att jag återigen inte fattat. Inte sett det. Som om något skrivits med versaler över hela himlen under sommaren men jag hela tiden lyckats titta åt något annat håll och nu inte skulle få chansen igen förrän nästa sommar. Det var hemskt. Och inte kunde jag ju säga det till nån heller. Inte riktigt sånt man talade om som tonåring i en by i Jämtland. Alltså bita ihop och gå hem och lyssna på Billie Holiday i lurarna. One for my baby. And one more for the road. Klart slut.

Något liknande för tre år sedan.

05.30

Vaknade tidigt. Gav katterna mat. Satte på bryggaren. Morgonens första famlande tankar blir minnesbilder från två tillfällen då ljud spelat en avgörande roll för bild. Den första händelsen var ett studiebesök hos konstnärsparet Raine Navin och Gunilla Skyttla i Kalmar. Bägge nu sedan många år borta. Raine hade hittat en död humla. Kring dess kropp hade han knutit en sytråd han sedan fäst vid en sådan där gammal dammsugare med utblås på ena sidan. Dammsugaren stod på högkant och blåste på humlan i sin sytråd så att den hölls flygande, skakande och darrande. Dammsugare på den tid lät mycket högt, dånade nästan. Intrycket blev att humlan likt en humlezombie flög och surrade med tusen gånger starkare ljud än den gjort i livet.

Händelse nummer två: Kjartan Slettemark hade videokurs på Konstfack. Jag deltog lite på avstånd. Producerade inget själv utan såg mest på. Men eleven AS gjorde en superkortfilm jag kommer ihåg. Det var en skruttig rostig folkabuss som krypkörde runt ett hus. Som jag minns det såg man ingen förare. Men ljudet. Det var från typ en formel-1 tävling eller något liknande och högt uppskruvat. Intrycket blev att den åldrade folkabussen drömde om ett annat liv. Att den var en racerbil med vrålande motor. Det är nog den enda gång jag känt något i stil med ömhet inför ett motorfordon.

Storformatsfoto.

Storformatsfotografering är den totala motsatsen till "snapshots" med mobil eller digitalkamera. Du har i förväg laddat filmkassetter med två blad i varje. Du vet att processen efter fotograferingen är ganska lång och krävande med filmframkallning och mörkrumsarbete eller scanning. För varje bild du vill ta måste du montera upp kameran på stativet, välja mellan kanske två objektiv och bedöma om nåt filter bör användas, hänga på mörkerduken, öppna upp bländaren, välja utsnitt, restituera och ställa skärpan på mattskivan. Välja bländare och blända ner, mäta eller bedöma ljuset för att få en tid vid den valda bländaren, kolla skärpan igen (efter nerbländning) och sedan spänna slutaren och sätta i filmkassetten, skruva i trådutlösaren, dra ut skyddsplåten, skugga objektivet med plåten, ta bilden, komma ihåg att vända plåten innan du sätter tillbaka den. Be en bön att du bedömt ljuset rätt. Den noggranne sätter sig sedan en stund med anteckningsboken och skriver ner plats, tid och exponeringsvärden. Kan vara bra att ha vid framkallningen plus att det är en del i denna långsamma och meditativa arbetsprocess.

Och det är just denna process det handlar om. Att ta ett fotografi är inte något man gör snabbt. Det föregås också av en kanske betydligt längre planering. Och detta är det kreativa arbetet. För min del brukar jag börja med att ställa ifrån mig prylarna (ryggsäck och stativ) när jag hittat mitt motiv. Därefter börjar sökandet efter rätt plats för kameran. Utsnitt, bildvinkel och om jag t.ex ska fotografera ett träd, från vilket håll trädets uttryck bäst kan bli representerat. Kanske har jag redan varit på platsen med skissblocket och funderat på detta innan, men säker går det inte att vara förrän jag ser det genom linsen. Till hjälp har jag ett Wrattenfilter. En gulbrun genomskinlig liten plastbit i 4x5 proportion. Om jag håller den på ca 3 cm avstånd från ögat får jag ungefär den bild som tecknas av ett 90 mm objektiv på ett 4x5" filmblad. Att filtret är gulbrunt hjälper mig att skilja ur tonerna när de översätts från färg till gråskala om det sitter svartvit film i kassetten. Det kan vara svårt att se hur olika starka färger förhåller sig till varandra när de översätts till gråskala. Det som är tydligt åtskiljt i färg kan t.ex flyta ihop eller få allt för stor kontrast på en svartvit film.

Så detta var en beskrivning av ungefär hur jag använder storformatsfoto. Och den som är van att använda manuella tekniker för avbildning ser nog likheterna. Faktiskt i en del avseenden  större än likheterna med andra fototekniker. Det blir i alla fall för mig lite samma känsla som att gå ut för att teckna. Samma meditativa absoluta koncentration. Samma tillfredsställelse! Har jag dessutom lämnat mobilen hemma så tillkommer den frihetskänsla vi vant oss av med efter mobiltelefonernas födelse.

PS. Resultat från denna process kan ses på Arbetets museum i Norrköping, där jag deltar i en utställning nu i höst och fram till januari -25.

Grågässen täcker nästan himlen.

Deras höga uppskruvat hetsiga kommunicerande slår ut alla andra ljud. Total dominans och jag, förundran. Sitter i en Baden-Baden i kvällsljuset och ser och hör rakt upp. Vad pratar de om? Varför detta uppjagade tonfall? Nu har de passerat. 

Återgår till Tjechov, likt alla andra somrar på ön. Läser förordet i "Noveller", vet ej för vilken gång i ordningen, men varför vet jag. Citat: "I Tjechovs noveller, precis som i hans pjäser, stiger vi in i en magisk värld, magisk därför att det känns som en verklig värld med verkliga människor. Det är inte så att vi tror på dessa människor - vi känner att de är verkliga. Som all suggestiv realism har detta uppnåtts med raffinerade konstnärliga medel. Sparsmakat val av detaljer, effektivt kortfattat språk, människorna skildrade med tunna, exakta pennstreck, ett fåtal drag, så att vi känner deras känslor, deras tankar." Slut citat.
Så är den. Konsten. För mig i alla fall. Utbroderande, för många ord, för många toner, för många penseldrag. Det blir inte konst. I bästa fall kan det bli underhållning för den enfaldige :-) Därför skyr jag ylande teknikonanerande gitarrsolon, utbroderade ordbajsande texter a lá BR (inga namn), måleri som härmar något annat än måleri. Att skapa något från inget, inte försöka avbilda något annat. Det är vad det handlar om. Och medlen ska svara precis mot behovet. Varken mer eller mindre!

Mammas död.

Är ett vanligt uttryck i orten. Betyder ungefär att jag svär på min mammas döda kropp, om du nu inte visste det. 

För min del betyder det numer också vad det bokstavligen betyder. Den inträffade för ett par månader sedan och var ganska odramatisk då hon var mycket gammal och hade i princip varit i palliativ vård kanske ett år. Men det jag vill säga om detta är att mitt starkaste minne av henne från den sista tiden blivit en glimt av hennes ena skenben. Vid ett besök när bara någon vecka var kvar låg hon och sov. Täcket hade åkt upp så det vänstra skenbenet syntes till en del. Det var helt benvitt och tunt, tunt. Jag såg det och tänkte på när det burit mig och min syster, när det kånkat skottkärran med mattor ner till sjön för tvätt för 60 år sedan. När det dansat med A och alla morgnar och kvällar det burit henne fram och tillbaka till olika jobb. Den där skymten av ett skenben blev mitt bestående minne från hennes sista tid på den här sidan. Hennes ansikte såg jag såklart men det har jag redan nästan helt lyckats glömma då det inte hade många likheter med hennes rätta. Ansikten förändras så mycket när det bara är dagar kvar för den som dör i sotsäng.

Och om någon undrar om fotografier, så tror jag att jag tidigare uttryckt vad jag tycker om sådana i livets slutskede (Krass Klement och ÅB om FH). Tänk alltid på den avbildades vilja och rätt. Inte på dig själv eller någon slags grumligt allmänintresse, eller till och med pengar och publicitet.

Försöker med Ernaux.

Läste "Fadern och Kvinnan". Nu snart klar med "Åren". De första två historierna hängde jag med på fast utan att bli döimponerad. Åren är det svårare med för mig. Det är det där med igenkänningsfaktor. Någon form av igenkänning, något spår av delade erfarenheter vill jag gärna ha för att fastna i en berättelse av denna självbiografiska dokumentära art. Men jag hittar inte det. Det blir helt enkelt för franskt. Lite provinsiellt till och med. Förstår inte riktigt lovsångerna om den stora skildringen av samhällets utveckling. För mig blir det mer som att läsa en dagbok i kronologisk ordning, där även tidningsrubrikerma för dagen tagits med. Skriven av en fransk kvinna jag antar är född på 30-talet i en liten by i Normandie. Och som sedan reser till Paris och samtidigt gör en klassresa. En krönika över tidens gång och en speciell persons, och det franska samhällets, utveckling under typ 60 år. Fylld av till en början konservativ katolicism och nära nog hederskultur och sedan mer och mer fransk inrikes- och utrikespolitik, filtrerad genom denna speciella persons livsfilter. 

Tidvis en bladvändare, fascinerande inblickar i en värld okänd för mig. 

Och nu slår det mig vad mitt problem är! Det är Nobelpriset. Det är det där priset som jag har så höga tankar om, fast jag bara läst några av alla pristagare genom åren. Om jag inte känt till att E. är en av dem utan själv hade "upptäckt" detta författarskap hade det varit lättare. Det är jag som förväntar mig fiktion på världsnivå när det priset utdelats till någon. Inte autofiktion som alla verkar hålla på med numer. Så om jag försöker tänka bort priseländet och den kanonisering det innebär hamnar nog Åren på en sjua eller tidvis åtta på min poänglista (0-10). Det roligaste (för mig) är att hon enligt uppgift använt sina fotoalbum som förlagor/inspiration när hon skrev Åren. Och sista kapitlen som var ganska magnifika.

Själarnas ö.

Roman av Johanna Holmström. Epos är väl ordet jag kommer att tänka på. En historia i flera led under många år. Som dessutom byter huvudperson flera gånger. Lite som Moberg gjorde. Det handlar om ett mentalsjukhus för kvinnor på en ö i Åbo skärgård. Verksamheten lades ner redan i början av 60-talet (tror jag) och berättelsen börjar på 1880-talet och pågår ända fram till efter sjukhusets nedläggning.

Det enda jag inte riktigt kan fatta är vad inledningen om den galne Charcot i sin salpeterfabrik (Googla) egentligen har med historien att göra? Den delen skulle lika gärna kunnat vara saxat ur nån Minette Walters deckare i sitt småperversa intresse för hur en levande människokropp bryts ned om den sänks ner i vatten under lång tid. Inte heller framgår det om denna del har något verklighetsunderlag och om så vore vad det har med den övriga historien i boken att göra? För så illa var det ju inte på ön i den här historien. Även om det förvisso var illa i många avseenden. 

Så mitt intryck blev lite blandat. En historia som tidvis är helt fängslande men hade varit ännu bättre utan den första delen.

En annan skildring av mentalvårdsmiljö i nästan nutid, har jag kommenterat här.

Åsiktsmaskinen talar.

Jag läser mycket, men sällan deckare numer. Förr läste jag ofta deckare också. Men knappt alls nu längre. Men. Nu tänkte jag att jag skulle skaffa något spännande och lättläst. Alltså, utforska deckarvärlden av idag. Så jag började med att via min ljudboksapp läsa inledningar/baksidestexter mm. för att hitta någon jag vill läsa eller lyssna på. Det första jag lärde mig är att det nu finns kanske sjuttielva svenska deckarförfattare mot runt tio när jag senast var aktiv konsument på området. Det andra var att deckare numer verkar skrivas efter mall, ungefär som amerikanska filmer, vilket då såklart gör dem lika förutsägbara som just amerikanska filmer.

Fomeln verkar vara som följer:

Förord: Något högtravande och gravallvarligt från världslitteraturen alt. Poesi.

Prolig: Någon sitter inlåst i en källare och känner att detta är slutet.
Handling:

1. Lik hittas. Företrädesvis ung kvinna (naken såklart). Uppenbart mördad på mer eller mindre bestialiskt vis, men inte på platsen utan kroppen är dumpad där. Upphittaren en äldre man eller kvinna med hund på morgonpromenad. Hunden hittade förstås liket.

2. Polisen kopplas in. Poliserna: en ung och sällsynt snygg och attraktiv kvinna som tvingats från sitt jobb på stockholmspolisen, tillbaka till sin födelses bondby p.g.a. sjuk förälder. Eller annat problem från ungdomen. Eller på grund av ett kraschat förhållande.
Polis nummer två är den lokale övre medelålders polischefen med stagnerad karriär. Allmänt misslyckad (och överviktig). Han längtar till pensionen. Frånskild, har alkoholproblem. Dålig eller obefintlig kontakt med vuxna barn. Tragisk från början men visar annan styrka när det verkligen gäller.

3. Mördarjakten börjar. Tre eller fyra möjliga gärningsmän etableras. I det här stadiet har ordet gärningsperson inte så mycket relevans. Det kommer senare som en överraskningseffekt.

4. Efter några kapitel börjar ett mönster ta form. Man ska nu misstänka att allt som händer, för det blir fler mord, kan ha något att göra med händelser långt tillbaka i tiden. Dolda händelser, sådant man inte talar om i bygden. En outtalad överenskommelse om tystnad.

5. Den snygga kvinnliga polisen (som utom tjänsten bär en för stor T-shirt och har håret uppsatt i en slarvig knut) börjar ana att hon själv kan vara i fara. Det gör också den gamle polischefen. Dock finns det andra poliser på stationen som gör sitt bästa för att tysta eller trycka ner sin nya kvinnliga kollega. Hon är färskast i yrket och ska dels av den anledningen och dels p.g.a. att hon är kvinna inte få ta några poänger från sina äldre manliga kollegor. Hon är givetvis den smartaste av alla men vågar inte alltid sticka ut för "husfridens" skull.

6. Nu börjar det hetta till ordentligt. Den kvinnliga polisen inser verkligen att hon är i fara och kanske t.o.m. nästa namn på mördarens lista. Men varför?

7. Den kvinnliga polisen förstår plötsligt hur allt hänger ihop och ger sig ut på en solofärd för att ta fast mördaren. Hennes mobil är urladdad och pistolen har hon glömt på stationen. Det ösregnar. Eller är snöstorm.

8. Hon befinner sig i ett avlägset nedgånget hus tillsamans med mördaren. Denne (kan i undantagsfall vara en hon) vet att spelet är slut och tänker därför döda polisen och kanske därefter begå självmord. Allt är ju ändå slut.

9. Räddnigen kommer antingen genom att den gamle alkissnuten fattat oråd och åkt till samma destination han med eller genom att hon lyckas larma på något sätt. Han dyker i alla fall upp i absolut sista stund. Det gäller sekunder innan allt löses på rätt sätt och mördaren skjuts eller oskadliggörs.

Epilog: Bla bla bla....

Ja, så tycker jag att det svenska "deckarundret" ser ut. Därav titeln för kanske riskerar jag något genom att kritisera denna litteraturform utan att ha något alls "på fötterna". Fast möjligen är min kritik mest riktad mot konsumenterna. Vi måste ju ställa högre krav! Vad är det här? Vi har ju Sjöwall & Wahlöö. Henning Mankell. Det finns ju förebilder. Men det är klart. Kan man dra en dussinhistoria och sedan bli utgiven på alla språk och kanske till och med filmatiserad, då finns ju felet inte hos författarna. Utan hos OSS! Konsumenterna! Lågt ställda krav eftersom ingen får någon bildning i skolan utan bara tjat om matematikkunskaper! Ursäkta avvikelsen där men jag kan inte låta bli att tänka att det är där det börjar. Och slutar.