Dis.

Lite morgondimma. Gick ut för att hämta tidningen men glömde det så nu är jag inne igen utan tidning. I stället blev det en vända runt gården och godmorgon till de andra som bor här. I syrénhäcken ett pyttelitet fågelbo med tre eller fyra ännu mindre ungar. Undviker att gå nära. I ett träd sitter en duva i sitt betydligt större bo. På behörigt avstånd från alla på marken men ständigt spanande. I ett sorkhål bor en minipadda. I en fågelholk har ett bålgetingsamhälle fodrat om innerväggarna till getingpapperstapeter. En portvakt sitter ständigt utanför ingången och vänder sig mot den som närmar sig. Visar att den inte tänker backa om det kommer nåt skit från nån människa, trots att släkten ockuperat en holk byggd av människor avsedd för fåglar. Morgonharen har inte setts till på några dagar nu. Förut kom den varje morgon samma vända. In på infarten för att sedan vika av till höger mot grannen. Alla dessa liv och öden som pågår medan vi människor krigar och tänker ut saker. I bland känner jag att jag är grundlurad. Eller kanske blind. Ockuperad av oväsentligheter. Vad är egentligen intelligent liv? Hur mycket större eller mindre är mitt medvetande jämfört med gladans, som passerar över gården? När jag var i sturm und drang tonåren kommer jag ihåg att jag varje tidig höst brukade gå ner till sjön och sätta mig och sörja sommaren. Inte för att det var så lång tid till nästa utan för att jag var helt övertygad om att något slags budskap hade givits helt öppet men att jag återigen inte fattat. Inte sett det. Som om något skrivits med versaler över hela himlen under sommaren men jag hela tiden lyckats titta åt något annat håll och nu inte skulle få chansen igen förrän nästa sommar. Det var hemskt. Och inte kunde jag ju säga det till nån heller. Inte riktigt sånt man talade om som tonåring i en by i Jämtland. Alltså bita ihop och gå hem och lyssna på Billie Holiday i lurarna. One for my baby. And one more for the road. Klart slut.

Något liknande för tre år sedan.