Bildanalysens död?

David La Chapelle och Tom Jones. Ointressanta för mig var för sig, men kombinationen blev en gång ett av mina vägmärken. Och då talar jag om DLC:s bildlösning i ett porträtt av TJ (eller om det är en reklambild för däck eller både och). Bilden kan jag förstås bara länka till här, den finns nu alltså på TJ:s egen FB (jodå TJ är aktiv som alltid vid 85 års ålder, just på väg ut på världsturné).

Men när jag först såg denna bild fanns inte FB. Den var omslagsfoto tror jag, eller om det var en helsida inne i, en fototidning jag prenumererade på. Och jag har aldrig glömt den eftersom jag tyckte och tycker att den sammanfattade TJ i bild på ett sätt som ingen annan gjort, med humor, distans och allt.
Och då kommer vi in på bildanalys som är ämnet för dagen. 

Eftersom jag inte ska skriva någon bok utan bara en kort betraktelse så tar jag en grovt förenklad version av en vanlig modell för bildanalys, och helt enkelt för att en sådan analys just i detta fall gör det enklare att värdera den här bilden och för att just den modellen fortfarande verkar vara dominerande åtminstone vad jag kan se när jag försöker läsa på och uppdatera mig så gott jag kan (ofta är bildanalys i sig annars mer ett hinder än en hjälp tycker jag). Verkar i alla fall som att bildlärarutbildningarna håller fast vid liknande modeller.

Modellen då. Den består av tre delar som kallas denotation, konnotation och index. Denotation är en objektiv listning av bildelementen. T.ex. en gul yta täcker 1/5 av bildytan i nedre högra hörnet. Konnotation är representationen sedd genom betraktarens sociala och kulturella erfarenhet. Den gula ytan är Alexander Isaks tröja. Han springer mot kameran med armarna lyfta och ett stort leende i ansiktet. Slutligen Index då. Index är det som inte finns representerat i bilden men som den ändå visar: AI har just gjort mål! Det är vad bilden visar, men själva målet kan man inte se.

På detta sätt och även med betydligt mer komplicerade och detaljerade modeller kan man analysera en bild (företrädesvis fotografisk) och försöka översätta den till ord. Och i fallet med DLC:s fotografiska TJ-porträtt tycker jag det blir intressant. För vem är TJ? I min barndom/ungdom var han, enligt t.ex. mina mor och även min morbror, en osmaklig vulgär buse som dessutom sjöng dåligt. Antagligen hängde det omdömet ihop med hans konserter där fenomenet att den ofta övervägande kvinnliga publiken slängde upp trosor på scenen (sina egna i stunden avtagna eller medhavda får vara osagt för det vet jag inte) ansågs djupt osmakligt och inte ett dugg kul för lite mer puritanskt lagda, och dit hörde den familj jag växte upp i. Dessutom var han ju byggd som en gorilla och hade skjortor uppknäppta ner till naveln för att exponera sin håriga bringa, som av många andra sågs som oerhört sexig på den tiden (det här var när kroppsbehårning var något positivt). För andra än de i mitt hus, de allra flesta tror jag, var han en gudabenådad sångare med mycket humor och glimten i ögat. En maskulinare och virilare manlig sexsymbol än t.ex. Elvis eller Jim Reeves. Eller gangstern Frank Sinatra. En slags urkraft på scenen med en röstresurs som knappt ens behövde förstärkning.

Alltså alla sorters konnotationer beroende på betraktare men med en gemensam igenkänning. Helt enkelt så att då när fotot togs visste den tilltänkta betraktaren mer eller mindre ofrivilligt det mesta om motivet. I dag funkar ju inte den bilden på samma sätt. En yngre generation vet inte vem det är på bilden. Hör inte Delila inom sig, som vi som vuxit upp med den (Jones-hit). Och människor från andra kulturer än den västerländska kanske bara ser en skum, kraftigt byggd man i skär kostym som låtsassjunger i en enorm skiftnyckel istället för en mikrofon. Med en långtradartruck som scenografi och förstärkare. Varför har han skär kostym? Är detta någon slags förtäckt HBTQ propaganda? Och ja, så vidare.

Så var vill jag nu komma med detta? Den bildteorikunnige tycker kanske att jag bara slår in dörrar som varit öppna i alla tider. Men det jag är ute efter är inte att leverera någon sanning, mer att ställa en fråga. Om man nu gör en traditionell analys av en bild, likt den jag förenklat gjorde ovan. Gäller den analysen ens idag? I en global internationell värld med sociala media osv? När den konnotativa delen reduceras till nästan noll eftersom gemensamma erfarenheter egentligen bara är behovspyramiden när en bild kan visas över hela jorden samtidigt. Har alltså denna typ av bildanalys blivit provinsiell? Endast fungerande inom avgränsade geografiska/kulturella områden?

Om en pjäschp.

Jag var tio år och hade sparat till en haspelrulle av märket Mitchell. Visserligen den enklaste och billigaste men ändå. Mitchell.. Svart var den. Min vana (än idag trogen) att undersöka mekaniska konstruktioner för att verkligen förstå hur de fungerar, var på topp och jag satt ute på gården och skruvade loss vredet som håller själva spolen med lina på plats och som liknade en trebladig propeller, kanske 5-6 cm i diameter. Plötsligt slant vredet ur handen på mig och föll ner på marken. Kanske en halvmeters fall. Jag böjde mig genast ner för att plocka upp det, men det var borta! Snacka om uttrycket "uppslukad av jorden"! Omöjligt att vredet kunde falla mer än någon decimeter åt sidan. Alltså, jag kröp. Stod på alla fyra. Granskade gruset under mig från alla håll, men vredet fanns inte! Borta! Katastrof! 

På denna tid var det inte tal om att köpa nåt nytt bara sådär. Fanns inget nät att beställa saker från. Inget annat enkelt sätt heller. Enda möjligheten var att åka till staden tio mil bort (vilket inte hände ofta), gå in på sportaffären där jag köpt rullen och förklara. Be dem beställa reservdel från Frankrike eller om det var Italien. Sedan vänta i veckor. Sommaren och fisket skulle vara slut. Alltså dubbelkatastrof.

Jag gick snyftande in till mormor och berättade. Hon satt som vanligt vid köksbordet med sina onda knän och händer (reumatism) och bara log lite, försäkrade mig att om jag letat så noga som jag sagt så hade de nog bara lånat den. De blir nyfikna ibland och kan låna nån sak ett tag. Jaha? Vilka då? Toktant. Skulle alltid komma med nåt jag inte begrep.

Ut igen och utvidga sökområdet. Nosade som en knarkhund. Vände på varje gruskorn, men inget vred. Förtvivlan! Men mormor vidhöll att jag skulle försöka göra annat och titta igen om några dagar, för då hade de säkert lämnat tillbaka "en dänn pjäschpen". 

Det gjorde jag såklart inte utan jag återvände och letade flera gånger ända tills mörkret kom. Inget vred. Obegripligt! Sedan skolvecka och annat att göra men hela tiden sörjande den icke fungerande helt nya haspelrullen. Tills en dag kanske ett par veckor senare när jag gick förbi platsen där det hänt. Då låg det bara där. Vredet! Precis där det borde ha landat på marken när jag tappade det!

Förklara nu detta vetenskapligt. Eller bara skapligt skulle räcka. Mormor hade för vana att t.ex. varna när hon slängde ut hett vatten på marken efter något tvättprojekt. Då ropade hon att de skulle akta sig för vattnet var hett. Inget jag reflekterade över då, det var bara så det var, men efter händelsen med vredet fastnade detta i mitt minne. Blev liksom till en del av min världsbild som säger mig att det är väldigt lite vi egentligen vet. Mormor trodde på "smågubban". För henne var de en naturlig del av livet. Själv drömmer jag än idag om att få möta Nils Holgerssons domptör.

Detta hände sommaren innan mormor dog har jag räknat ut, 66 år gammal blev hon. De sista åren så drabbad av reumatism att hon knappt kunde gå.

Bild för ingen särskild anledning alls, utom att det kan bli trist med bara text. Möjligen att det kan vara lite delvis mormor till vänster. Men vinterkväll är det i alla fall. Det ser man på det svarta fönstret. Minst -25 ute.

Min överhöghet.

Mitt liv som Homo sapiens ger upphov till många frågor jag varken kan eller vill svara på. Men fundera lite över kanske som jag nu ska göra. Min övertygande inkonsekvens och dubbelhet vad gäller annat livs existensberättigande är en fråga jag brukar ducka när jag ställer den till mig själv.
Om jag hade stannat där jag föddes vore det högst troligt att jag hade varit älgjägare nu denna tid på året. Men nu stannade jag inte och livet tog sådana vägar och jag förändrades på sådana sätt att jag idag aldrig skulle kunna döda en älg. Bara tanken är absurd. Trots detta äter jag gärna älgkött om det bjuds. För det måste bjudas eftersom jag sedan många år är omgiven av vegetarianer och inte köpt eller tillagat kött på jag vet inte hur länge. Men jag saknar faktiskt nästan aldrig kött. Fisk däremot kan jag inte tänka mig att avstå från. Och fiskar gör jag gärna. Fiske var nog mitt största och viktigaste intresse i barndomen. Dessutom ett påhejat tillskott till hushållet. När jag i rödingens "ätperioder" kunde fylla frysen och matkällaren med fisk betydde mitt intresse något även utanför mitt ego och nöje. Dessutom var det ensamma fisket den ultimata naturupplevelsen för mig. Jag kunde verkligen känna mig som en del i alltet när jag tog det naturen gav i form av föda. Alltså kan jag både fånga, döda och äta en fisk även idag. Trots att jag numer även fattar hur fisken ser på saken. Jag tycker helt enkelt att det är rättfärdigat ändå. (?) Liksom vegetarianer i min närhet också anser detta om fisk men inte om andra djur.

Växterna då? Det finns en del forskning och experiment som tyder på att den kanske största skillnaden mellan oss djur och växterna är tempot. Alltså den hastighet vi lever i. De enda växter som kan närma sig ett djurs reaktionsförmåga är de köttätande. Det vet alla som sett en köttätande växt (finns i blomaffären) bita ihop kring en fluga som lurats in i fällan. Men att växterna har någon form av långsamt medvetande är i alla fall jag övertygad om. Ändå vill jag klippa och ansa och äta. Fast kanske om sjuhundra år de som lever då kommer att jämställa en kycklingfabrik med en apelsinodling. Eller ett potatisland. Men då lever vi nog på artificiella proteiner, eller så har vi kapitulerat inför Geronimos syn på naturen som ett givande och tagande i symbios, utan åtskillnad mellan växter och djur. Läs även "Trädens hemliga liv" av Peter Wholleben (ISBN 978-91-1-307359-0).

Insekterna då? Jag skulle aldrig ha ihjäl en spindel. Spindlar hjälper jag konsekvent ut när jag stöter på dem i källaren (fast jag vet att de är inne igen innan jag stängt källardörren). Flugor släpper jag ut om jag kan men flugsmällan får ibland göra jobbet och släppa ut flugan på ett mer definitivt sätt. Mygg bryr jag mig inte om eftersom de sällan biter mig och om de gör det så får jag ändå inga märken eller någon klåda. Dock tvekar jag inte att smälla en mygga sin inar i mitt öra när jag ska sova. Övriga insekter placeras på en något otydlig och svajig skala mellan död och liv. Mest "högtstående" är nog bin och humlor. Återigen sådana jag aldrig skulle skada på något sätt. Inte heller gräshoppor eller fjärilar. Men tvestjärtar, fästingar och ilskna getingar, undantaget bålgetingar (som sällan är ilskna) hamnar på den nedre halvan av skalan. Alltså de som kan offras om det behövs. Vem som nu avgör behovet. Sedan såklart alla miljoner miniinsekter som finns överallt. De får leva och ibland kan jag verkligen fastna i att studera en pytteliten röd spindel och undra vad den egentligen håller på med och hur pass medveten den kan vara.

När jag pluggade på konstskola gjorde jag under ett halvår eller nåt en massa experiment med glaslådor jag byggde upp olika scenarier i. Ett par stycken kommer jag ihåg att jag fyllde med mossa jag hämtade från taket (det gick att gå ut på det). Efter några dagar var dessa lådor fyllda av liv. Minispindlar, skalbaggar och andra kryp i olika färger som byggde sina bon och spann sina trådar kors och tvärs. Ett helt litet samhälle visade sig finnas i de halvfrusna mossbitarna jag tagit in och placerat i glaslådor som stod i solen. Jag väckte en värld! Som annars skulle ha existerat ute på taket när sommaren kom. Förmodligen försämrade jag mattillgången för några småfåglar också, som räknat med dessa kryp när de börjat kläcka äggen. Och poängen med den historien är att om insekterna är tillräckligt små så går de under radarn. Ingen bryr sig ens om att tänka att de är ohyra. Endast löss hamnar på dödslistan när de gäller så små kryp. Så även storlek är en faktor.

Så om vi utgår från att både växter och djur har ett liv och medvetande på visserligen kanske helt olika nivåer men ändå existerade, så kommer vi till panspykismen. Panpsykismen är en tvärvetenskaplig teori kanske man kan säga. Huvudtesen är att all materia i någon mening har ett medvetande. Och att alla dessa "delmedvetanden" tillsammans kan forma större medvetanden. En kropp till exempel. Eller (bara vad jag tror) en flock starar som söker nattläger, eller ett fiskstim som försöker undgå rovfiskar. Jag tror att när en sådan massa kan röra sig så synkroniserat så beror det på att de enskilda medvetandena är försatta ur spel och ersatta med ett större sammansatt medvetande. Demonstrationståg. Konsert/sportpublik. Lynchmobb. osv. Minns en text av Björn Afzelius där han kanske omedvetet avslöjade en annan sida av sin politiska aktivism. Jag minns inte exakt formuleringarna men däremot att jag hajade till när jag förstod att det kanske inte spelade så stor roll vilken fråga/politik han slogs för utan att det var lika viktigt att få vara en del av detta större medvetande. Det var nåt om att han ville ut och stå på barrikaderna, oklart i vilken fråga. Och redan då (minst 30 år sedan) hade jag börjat få ångest av formerade folkhopar. Mer om det här. Tänkte faktiskt tanken att han likt en fotbollshuligan mest ville slippa personligt ansvar och istället få känna sig som en del i en större kraft. Men... jag kan ju ha fel :-).

Men för att avsluta detta med liv och död och hur vi viktar "den andres" rätt att leva. Jag kommer som vanligt inte fram till någon lösning på frågor jag inför publik funderar över här. Det enda som (om man som jag, lutar åt att panpsykismen är sanningen på spåret) kan göras är väl att söka vidare och på vägen försöka göra så gott det går utan att ta livet av sig. I livsmedelsfrågan kan det ju vara att försöka hålla sig till närproducerat och låta säsongen styra vad som finns att få tag i. 

I frågan om det är mer rätt att spola ner en fästing än att skjuta en älg som man sedan faktiskt också äter upp ger jag walk over. Jag vet inte. Men lutar även där åt något, som i det fallet är att t.ex. traditionell same-symbios med renen nog ändå är närmast den rätta vägen. Att inte se på döden som något så oerhört utan mer som ett naturligt slut och en tillbakagång till var man nu kom från. Förutsatt då förstås att man har en kropp men är en själ.

Snart Öppna Ateljéer igen.

Och detta år tänker jag delta om jag inte bryter benet eller nåt. Kom och hälsa på i ateljéhuset Glasbruksgatan 25. Man behöver inte vara intresserad av konst eller konstiga konstnärer, det går också bra för den som bara vill ta tillfället i akt att få komma in i ett kulturhistoriskt intressant hus på Söder (se länken ovan) och ta en fika. Några av oss (inte jag tror jag, jag kommer bara att ha min ateljé öppen) kommer att ställa ut i galleriet också. Lista på konstnärer verksamma i huset finns här.
Bilden är utkast till årets affisch. Viktigast är vägen.
Dihlströms trappor är nu även de avstängda (Glasbruksgatan från Slussen avstängd sedan länge) pga slussenbygget. Så enklaste vägen är nog den via Klevgränd.

Eller om du vill åka buss också, så via Tjärhovsplan (se affischen). Huset ligger där Nytorgsgatan möter Glasbruksgatan.
Det finns också en trappa upp till Cornelisparken från Katarinavägen. Sedan Mäster Mikaels gata och höger, så ser man huset. Komsi, komsi...

Arvejord.

Är titeln på en roman av Maria Turtschaninoff. Arvejord börjar på 1600-talet på en gård i finska Österbotten och snirklar sig sedan fram släktled efter släktled på gården och dess torp och omgivningar, till nutid. Jag får ju erkänna att jag har en böjelse för berättelser som inte är helt "nyktra" utan öppnar för möjligheten att vi faktiskt inte vet precis allt. I detta fall handlar det om skogens invånare som inte alltid går att se, peka ut och namnge. Sådant jag själv faktiskt inte tvivlar på även om det kan verka underligt och långsökt (speciellt då för den som vuxit upp i en urban miljö). Men i denna berättelse använder hon precis den rätta balansen för att göra det verkligt. Liksom hur det tonas ut och bleknar bort för att försvinna i den moderna tiden. Något som inte längre har någon plats, men som i alla fall existerat. Då. Och kanske som en svag aning än idag för den som är mottaglig.
Å andra sidan kan man ju faktiskt också komma att tänka på en och annan fysiker som talar om parallella dimensioner. Om nu allt måste dissekeras och förklaras.

I slutet av boken kommer ett kapitel där en gammal människa, den näst sista på gården och i släktleden det handlar om hela tiden, återvänder dit hon en gång kom från då hon föddes. Berättelsen om vad förfallet, åldrandet innebär för både människa och gård och hur hon slutligen inte vaknar, är mästerlig.
Så rådet blir: Läs!

PS. Tyvärr har jag inte hittat något mer intressant av denna författarinna. Resten hon har skrivit verkar vara någon slags fantasy/science fiction och den genren har jag svårt för. Lite besviken faktiskt. Trots att jag hade ganska stor behållning av alla godnattläsningar av Harry Potter för ungarna, när de var så där små som de inte är nu längre. Plus såklart Nils Holgersson. Vår egen Harry P.

Ögonblicken innan.

Den korta stunden då insikten att sömnen nu kommer att ta över, är nog det tillstånd jag allra helst skulle vilja kunna förlänga. En kort stund av total vila och ibland också med hela bildserier som fullständigt tydliga framträder i medvetandet. Vid sådana tillfällen, alltså då det blir bildvisning, brukar det sluta med att sömnen backar och försvinner en stund. Antagligen på grund av att jag blir överraskad av bilderna och försöker skärpa sig för att hänga med och helst komma ihåg (jag skriver "man" då jag inte vet hur vanligt eller ovanligt detta fenomen är för andra än mig själv). Resultatet blir omvakning. Att man flyter upp till ytan igen. Följt av försök till omsomning. En del i det hela är att tiden verkar sakta in. Att det går att se en hel del under vad som verkar vara ganska lång tid, för att sedan vid återgången till vaket tillstånd inse att bara kanske en halv minut passerat.

Jag tänker att det finns många olika medvetandetillstånd och att det mest vakna är det som kräver mest energi. Det jobbigaste helt enkelt. En vän och kanske lite mentor, om jag nu någonsin haft någon sådan, denne tyvärr inte längre på jorden, hävdade bestämt att han kunde kolla på film inom sig om han inte kunde somna. Alltså inte tänka att han gjorde det utan verkligen se det. Kanske kunde han faktiskt frammana detta tillstånd innan sömnen men efter vakenheten. Själv jobbar jag på det men kan inte alls kontrollera något. Händer det så händer det. Som det gjorde i går natt. Därav dessa kommentarer. En halvfärdig om-målning får illustrera detta halvbegripliga inlägg.

Krigsmans erinran.

Gud på allas sida. En gång i tiden gjorde jag "lumpen". Men några år senare satte jag hälarna i backen och vägrade då jag blev inkallad till repövning, för då var jag i en annan fas i livet med andra övertygelser. Två gånger böter för detta, gång nummer två dessutom rättegång där jag mångordigt försvarade mig själv i Sthlms. tingsrätt (minns ordförandens trötta min då jag inte gav mig förrän jag fått tala till punkt :). Men, som sagt, fem år tidigare hade jag ju faktiskt gjort lumpen och då med stor entusiasm och övertygelse om det motsatta. Jag hade inte en enda frånvarodag under de tio månader det tog att bli gruppbefäl (minns ej riktigt vad graden vi fick var, men tror korpral eller nåt). I dag vet jag inte vem jag ska vara i denna fråga. Den har vuxit mig helt över huvudet. Så jag fortsätter med bara minnen.

Jag minns till exempel (dock vagt) "krigsmans erinran" som hölls i kyrkan med påföljande gudstjänst. Det var nån slags ed som innebar att man från och med nu (då) ingick i krigsmakten och att den onde hämtar hem den som backar i skarpt läge. Så var det säkert inte alls men mitt bleka minne av denna procedur har i alla fall kvar en svag lukt av högtid och underförstått hot. Typ att gud kommer bara att hjälpa den som går framåt. Retirander ignoreras och desertörer är helt enkelt icke existerande. Inte i Sverige.

Jag tänker nu på vad jag såg på TV för ett tag sedan. Ryska värnpliktiga i Kursk. Ukrainska värnpliktiga i Donbass. Erfarna befäl som talar klarspråk om varför ingen kommer framåt i Donbass och varför alla ryssar tas till fånga i Kursk. En ukrainsk officer sade det: "de ser fienden bara 200 meter bort i skyttegraven, men de skjuter inte, de är för dåligt tränade". Således en anledning till att inte så mycket händer och även till lättheten att ta soldater tillfånga. Det är ju inte så svårt att förstå att de inte skjuter. Tänk situationen att i ditt sikte se ett huvud sticka upp ur värnet. Du ska trycka in avtryckaren men gör det inte. Naturligtvis inte. Att komma förbi den sortens gränser är såklart att förlora en oskuld som aldrig kan återerövras. Att ha gjort det. Ett före och ett efter i livet. Femte budordet.

I krig har förstås bägge sidor gud med sig. Präster som välsignar soldater och vapen. I extremare fall också en faktisk tro på detta. Islamist-martyren som får en enkelbiljett direkt in i paradiset. Vikingakrigarna som kom till Valhall. Kamikazepiloterna (varför hade de hjälmar?) med sin shintoheder. Den svenska soldaten i Karl XII:s armé som marscherade rakt in i projektilregnet förlitande sig på att all makt tillhör gud. Alltså ingen idé att vara rädd eftersom ödet ändå är förutbestämt och inte kan undgås eller påverkas ens det minsta.

Religion, anspråk på territorium (nationalism) och girighet. De är väl kanske de vanligaste orsakerna till krig. Visst finns det många andra, men jag tycker det brukar gå att urskilja en eller ett par av dessa ingredienser lite överallt i s.k. konflikthärdar. En sak (bland många) jag har svårt att förstå är den upprörda tonen som med jämna mellanrum kommer från ledare i länder som befinner sig krig. I natt hände det och det så nu ska vi minsann hämnas! Vad då hämnas? Ni ligger ju i krig? Vad är det som är konstigt med att fienden bekrigar er? En annan sak är att en del vapen anses mer "humana" än andra. Visst, jag fattar att t.ex. gas är inhumant eftersom den inte kan kontrolleras och drabbar alla urskillningslöst, men det finns ju också kontrollerade vapen, alltså vapen som kan styras att endast drabba fiendesidans soldater men som ändå är mer eller mindre humana. Man ska döda den där andra människan, men det gäller att göra det på rätt sätt. Ett humant sätt.

Vi kan alltså kriga rätt eller fel. Vilhelm Moberg skriver i någon av invandrar/utvandrar romanerna, jag minns inte i vilken, om hur det gick till när de västerländska militärmakterna etablerade sig i Nordamerika och startade krig med ursprungsbefolkningen. Det blev en chock för de europeiska militärerna då de började fatta att "indianerna" inte hade dubbla samhällssystem likt den gamla världens länder. Alltså ett militärt och ett civilt samhälle. De krigade alltså inte efter den europeiska regelboken. Ett krig mot en annan stam (eller mot vita) betydde att alla deltog, alla blev krigare och att inga fångar togs utan att alla dödades oavsett ålder och kön. Och gärna på sätt som verkade så avskräckande som möjligt. Hemskt såklart men ändå tycker jag att detta kan kännas ärligare. Lite mer renhårigt än den instrumentella uppdelningen i vilka som ska döda varandra och vilka som helst inte ska delta/drabbas alls. Och faktiskt har vi ju tagit ett litet steg åt det hållet med det faktum att även kvinnor kan bli inkallade i dag.

Mycket om krig blev detta, men hur ska man kunna undgå att tänka på det idag? Nu har vi det inpå knutarna och dessutom blivit NATO-land. Så inte konstigt att en stor del av tänketiden går till kriget. Både i vaket och sovande tillstånd. Och inte minst i ateljén när jag försöker nollställa mig inför en ny bild.
En sista kommentar då, om det "moderna" kriget - media. Allt utspelas ju nu inför hela världens ögon. Allt. Även krigsherrarnas planer och tankar förutom kanske det rent taktiska. Vilka vapen som kommer att skickas var osv. Öppen ridå. Vilket jag förutom mycket annat här nämnt tycker är ganska underligt. Borde man inte hålla sina tankar och planer hemliga för den lede FI ibland? Det verkar i alla fall ingen göra idag. Det är snarare en tävling om att vara mest offentlig vi ser. Och hör. Och läser om.

Som avslutning tar jag med en utvikning från ämnet, som kopplar tillbaka till min egen värnpliktstid. Det var ju inte bara ålning i diken medelst slingring eller hasning. Även teorilektioner ingick, samt ett par böcker. Och många förkortningar. Kanske den främsta av dessa, intrummad i ryggmärgen under lektioner och övningar var "FI". FI, som är en militär förkortning för fienden, är för min generations män (och alla tidigare) liktydigt med bleka döden. Det farligaste och mest avskyvärda. Det som till varje pris måste bekämpas! Kan inte hjälpa att tanken slog mig en gång när ett politiskt parti tog sig den förkortningen frivilligt. Visste de verkligen inte eller ville de avskräcka sådana som mig? Undermedvetet? Nu vet jag inte om denna förkortning används idag, men om den gör det så misstänker jag att effekten blir densamma även för dagens soldater. För lumpen är lite av en hjärntvätt också. Måste ju vara det för att åstadkomma människor som ska klara av att skjuta det där första skottet.

Tillbaka på ön.

Äppelträden ska plundras. Must mustas. Utemöbler in.

Det är lika varmt ännu. Fågellivet har kantrat mot att ett gäng arga sädesärlor har tagit över gården. Amiralerna fladdrar överallt och samlar mod och energi inför sin flytt till Egypten. Skuggorna är långa nu förutom mitt på dagen då de nästan absorberas av ljuset. Det där märkliga ljuset jag fortfarande blir lika förvånad av efter alla år. Det kommer liksom överallt ifrån. Både börjar och slutar överallt. Inifrån. Ingen exponeringsmätare träffar prick. Riktningen åt alla håll samtidigt.

Detta ljus har jag tampats med tusentals gånger med färger av olika slag, olika fototekniker och många gånger bara teckning. Tycker jag kommit nära en enda gång (målning, tyvärr för ca 20 år sedan men jag har iaf kvar den). Tyvärr var det nog det värsta som kan hända en målare den gången. Tur! Att inte kunna upprepa det med samma eller bättre resultat är värre än att aldrig ha kommit någonstans över huvud taget.

Det går inte att riktigt iaktta det här ljuset eftersom det verkar genereras och återskapas i alla riktningar. Meningslöst att tänka på var solen är. Ett dis som är lika starkt i motsatt riktning. Så, bara att försöka igen. Försöka, försöka, försöka. Och sluta tänka att något mål finns. Försöka är målet så länge vi är på den här utflykten.

Svart natt.

Jag är född och uppvuxen i en del av landet där solen knappt går ner under den tidiga sommaren. Ljusa ändlösa nätter. Men ingen värme. 

Nu i kväll, här i orten som numer är hemma, är det första veckan i september, klockan är ganska mycket, och jag sitter ute på "baksidan" i totalt mörker förutom de olikfärgade glödlamporna i ljusslingan jag satt upp på staketet mot grannen. Det är +24 grader. Jag sitter i morgonrocken. Och det är här jag är hemma. Jag har alltid, eller åtminstone sedan första tågluffen på 70-talet, längtat efter just detta. Mörker och värme. Olikfärgade lampor. Röster och musik på avstånd. Till och med röklukt. Helst cigarr.

Jag har aldrig saknat de ljusa kyliga nätterna. Det var liksom om jag blivit felplacerad. Såg aldrig tjusningen med det, även om jag tillbringade otaliga sena kvällar/nätter med fiske på sjön och i strömmen ett par kilometer nedströms. Det var fisket som var huvudsaken då. Och ensamheten. Inte ljuset.

Men nu över till nåt helt annat. Kursen "Amerikansk bästsäljare" som hålls vid amerikanska skrivarskolan. Det handlar alltså om att lära sig hur en dylik skrivs. Målet är en roman som går direkt upp på Barack Obamas sommarläslista och som enkelt kan konverteras till filmmanus. Här kommer nu följande instruktion:

Prolog. Äldre dam (huvudkaraktären) ligger på sitt yttersta och tänker tillbaka på sitt liv.

1. Huvudpersonen ska helst vara en utfattig flicka, nummer 12 i en syskonskara i en "white-trash" familj i ett träsk i Florida. Alt. i en sekteristisk storfamilj i nån oåtkomlig bergsby i appalacherna. Låt oss säga att hon i detta fall lever sitt liv som halv grävling eftersom dessa djur finns i överflöd i trakten och vida överglänser hennes familj i alla avseenden. Hon har desutom en mystisk medfödd förmåga att kunna kommunicera med dem. Tillika är de hennes enda kompisar.

2. Efter en barndom av svält och misshandel blir hon till sist ensam kvar när familjen skingrats och flyttar då in i ett övergivet grävlingsgryt. Folk i trakten känner till det hela och hjälper henne ibland med lite urvuxna paltor och nåt skräp att äta. Hon är obeskrivligt ful. Mager som en trollslända, skitig och folkskygg. Men genom att någon dumpat en gammal bibel på henne har hon otroligt nog på egen hand lärt sig läsa och skriva. Man kallar henne grävlingsflickan.

3. I sin ensamhet i hålan krafsar hon ner ord om sina erfarenheter och om sina förstahandskunskaper om grävlingarnas själsliv. En text som är större än själva livet växer fram, helt otippat. Men ingen läser den såklart eftersom hon noggrant döljer att hon kan kommunicera annat än via enstaka ord och grymtningar. Hon har en enda mänsklig kontakt. En gammal f.d. skollärare som anar att något döljs under skitlagren och gör återkommande försök att få henne till byskolan.

4. En dag, i samband med ett extermt ösregn, anländer en gudomligt rik och vacker mansperson till hålan. Han visar sig vara övergeneralprofessor vid världens mest berömda universitet och specialiserad på forskning om grävlingars självbild och identifikation (som grävlingar). Anländ med anledning av denna sin forskning börjar han inventera trakten och får höra talas om flickan, som förresten nu hunnit bli 23.

5. Regnet har översvämmat flickans håla och hon spolas ut på bygatan krampaktigt hållande fast vid sin text, som är nedtecknad med grävlingsgalla på stora ormbunksblad. Hon hånas av byborna och lämnas att dö i ett dike där hon några dagar senare hittas av övergeneralprofessorn.

6. Han bär hem henne till sin svit på stadshotellet och fnissar upp henne med lite rengöring, utbildning, coola kläder och smink. Hon kommer ut som byns kandidat till miss universum och blivande övergeneralsprofessorska.

7. Hennes unika text ges ut i form av en avhandling och blir ett av världens mest berömda vetenskapliga dokument samt en bestseller som går till historien översatt till 37 språk och filmad i 39 länder.

I epilogen sitter hon framför öppna spisen omgiven av sina 18 barnbarn och barnbarnsbarn och berättar denna historia. Snyft. Snyft. Så slutade den femtielfte varianten av bröderna Grimm goes west.

Sist men inte minst bokomslag och titel. Titeln bör vara något i stil med "de bleka bergens tystnad" eller "där morgondimman flämtat".  Eller nåt annat melodramatiskpatetiskt, tre, max fyra ord.

Omslaget, som gärna får vara i samma stil som illustrationerna till en Allers-följetong 1973, ska utan undantag visa ung kvinna sedd bakifrån, stående och stirrande (får man anta) mot en skog, ett landskap eller nån by.  Klänning och utslaget hår givetvis. Pubertalt så det räcker. Den sorgsna sköra skönheten och det stora farliga okända :-).

Se det ovanstående som en struktur att följa. Plocka några av punkterna och anpassa dem till din idé. Skriv boken. Ge ut. Klart slut!

Keith Richards.

Är nog väldigt nära till en person jag absolut inte tänkt skriva något om, eftersom han inte påverkat mig annat än möjligen indirekt. Men, nu förhåller det sig så att jag inte ens kan ta en titt på FB eller Instagram, utan att det kommer upp någon videosnutt från någon nylig Stoneskoncert (är jag i nån målgrupp?). KR åldrad och med svullna och missformade fingrar. Likväl spelar han (nästan) med en hand introt till Honky Tonk women. Detta intro (och andra han gjort) är så välkänt och ut/intjatat att han inte längre ens behöver spela det minsta som krävs med bägge händerna! Det räcker med de antydningar han kan göra med en hand. Alla hör det ändå. Det blir som när en bild byggs med mellanrumsformer och uppbrutna delar. Åskådaren kompletterar i sin hjärna och ser det som inte finns där, effekten förstärks. 

Och själv bara ler han, för han vet ju att det är så. Att det räcker med att hänga på sig guran och dra nåt ackord. Publikens jubel. Tacken för lång och trogen tjänst som ikon :-).