Arvejord.

Är titeln på en roman av Maria Turtschaninoff. Arvejord börjar på 1600-talet på en gård i finska Österbotten och snirklar sig sedan fram släktled efter släktled på gården och dess torp och omgivningar, till nutid. Jag får ju erkänna att jag har en böjelse för berättelser som inte är helt "nyktra" utan öppnar för möjligheten att vi faktiskt inte vet precis allt. I detta fall handlar det om skogens invånare som inte alltid går att se, peka ut och namnge. Sådant jag själv faktiskt inte tvivlar på även om det kan verka underligt och långsökt (speciellt då för den som vuxit upp i en urban miljö). Men i denna berättelse använder hon precis den rätta balansen för att göra det verkligt. Liksom hur det tonas ut och bleknar bort för att försvinna i den moderna tiden. Något som inte längre har någon plats, men som i alla fall existerat. Då. Och kanske som en svag aning än idag för den som är mottaglig.
Å andra sidan kan man ju faktiskt också komma att tänka på en och annan fysiker som talar om parallella dimensioner. Om nu allt måste dissekeras och förklaras.

I slutet av boken kommer ett kapitel där en gammal människa, den näst sista på gården och i släktleden det handlar om hela tiden, återvänder dit hon en gång kom från då hon föddes. Berättelsen om vad förfallet, åldrandet innebär för både människa och gård och hur hon slutligen inte vaknar, är mästerlig.
Så rådet blir: Läs!

PS. Tyvärr har jag inte hittat något mer intressant av denna författarinna. Resten hon har skrivit verkar vara någon slags fantasy/science fiction och den genren har jag svårt för. Lite besviken faktiskt. Trots att jag hade ganska stor behållning av alla godnattläsningar av Harry Potter för ungarna, när de var så där små som de inte är nu längre. Plus såklart Nils Holgersson. Vår egen Harry P.