Om 36000-åriga målningar. Lyssna på det här SR-programmet. Tar bara 20 min. Eller titta åtminstone här: Chauvet-grottan. Vad var drivkraften för konstnären eller konstnärerna här? Enligt min åsikt var det kommunikation, precis som det är ännu idag.
Vad eller vem man kommunicerar med tror jag däremot har en hel massa olika svar. Kan det vara gud? Eller kompisarna? Konstkritikern? Andra klottrare? Likasinnade i största allmänhet? Så många som möjligt eller helst bara med en utvald krets? Det varierar förstås med kontexten.
Men poängen (den ena) med detta inlägg är förstås att konsten framför allt annat är ett sätt att kommunicera. Myten om den ensamme oberoende konstnären som jobbar enbart för sin egen skull och kanske aldrig kommer att visa något, är härmed avlivad. Kanske slår jag in öppna dörrar nu men jag tror att den föreställningen fortfarande lever på sina håll. Men den som kan tänka sig fullständig ensamhet, alltså att jag vet att jag är den enda människan på jorden, den personen kan nog också inse att man i den situationen inte ägnar sig åt konstnärlig verksamhet. Om man nu inte kan kalla att så snabbt och enkelt som möjligt ta sig av daga, för konstnärlig verksamhet.
Den andra poängen med detta inlägg är en fråga. Utvecklas konsten? Se vad som gjordes för 36000 år sedan. Är detta i sin genre sämre än idag? Mindre utvecklat? Själv sitter jag fast i modernismen och kommer nog aldrig att komma någon annanstans trots diverse försök under skoltiden. Tror det handlar om var man "sett sig själv" eller hur man ska uttrycka det. Vad det är man reagerar på. Magkänsla kanske också är ett bra ord. För min del var det ju som jag beskrivit tidigare, Carl Kylberg som triggade igång det hela.
Och längre än så har jag väl inte kommit även om jag uppskattar många andra inriktningar och kan lägga ner väldigt mycket tid på att försöka sätta mig in i olika synsätt. Förklara för mig själv om man så vill. Men aha-upplevelserna är det glest mellan nu för tiden. Eller kanske är det bara jag själv som blivit en träbock. Något som kan tyda på det är att jag varje år när jag har semester och åker till sommarstället, lånar samma två böcker på det lokala biblioteket. En bok om fotografen Josef Sudek och en med noveller av Anton Tjechov. Sedan ser jag på bilderna och läser novellerna och varje gång förflyttar de mig någon annanstans och får mig att se med någon annans ögon. Samma effekt som Kylberg och fisketuren fast utan att jag själv upplevt det!!!
De (Tjechov & Sudek) kan helt enkelt kommunicera på ett sätt som når fram till mig! Genom tid och rum! Den dagen jag kan göra något sådant som funkar på fler än en liten krets av likasinnade, då skulle jag känna att jag kommit någonstans. Fast det blir väl den dagen då resten av befolkningen också förvandlats till träbockar för jag tror inte att jag har förmågan att omvandla mig till resten av befolkningen. Dessvärre är det väl så att de enda svenska konstnärer som lyckats med konststycket att nå ut till "alla" utan att tumma på verkshöjden, är Carl Larsson och några av hans samtida. Och de herrarna säger mig väldigt lite.
Så nu har jag resonerat i en cirkel och inte kommit någonstans alls. Utom möjligen att jag fått ställa frågan om konsten kan sägas ha en utveckling eller om även den bara går i cirklar.
Så går det när man hittar på inläggen samtidigt som de skrivs. Och det är så jag kommer att göra här. Take it or leave it! :-)
