Yvesand i bilen.

Mikael Yvesands första bok "Häng city" i ljudboksform, tar ungefär lika lång tid att lyssna på som det tar att köra till ön. Så när den siktades i ljudboksappen för 2-3 år sedan lyssnade jag och A på vägen. Överens om att det var underhållning av hög klass. Likaledes riktigt bra litteratur. Skrattade mycket. 

Nu när jag körde till ön igen laddade jag ner den nya lite kortare romanen av samme författare "Våran pojke". Den börjar som om det vore Häng city 2, men med en kallare ton. Inte lika självklar. Mycket mer kaotisk och man tycker i ena stunden att denna Kafka möter Stridsberg möter Ornette Coleman berättelse är genial och tvivlar i nästa. Jag hade köpt upplägget rätt av om det inte vore för den parallellhistoria om en granne som dyker upp mot slutet. Förvisso både den och huvudspåret möjliga beskrivningar av världen inifrån den psykiskt insjuknandes huvud och den andra historien kan ju läsas som huvudpersonens halucinatoriska fantasi om grannarna, men något saknas där i sammankopplingen. Tycker jag. Men ändå. Befriande med en ny författare på svenska. Det är inte så ofta någon så pass egensinnig och originell tar lite plats från den homogena hopen.

Och MY har en formuleringskonst jag inte vet vem annan jag ska jämföra med. Det blir nästan andlöst ibland. Som när huvudpersonens tuffa och högljudda kompis Danne, van vid att ingen trotsar eller säger emot honom efter nio år som kung i grundskolan, får mothugg från en ännu tuffare tuffing redan första dagen i gymnasiet. 

Citat: "Danne blev knäpptyst. Jag hade aldrig sett det förut. Han började gapa och massera sina käkar i något slags simulerad käkledsproblematik med ett spelat bekymrat ansiktsuttryck. Så tyst att jag knappt hörde det själv viskade han: ”eee okej?” Och andades ut barndomens sista andetag." Slut citat.

Allvarligt talat.

I går kväll såg jag två TV-produktioner. En svensk film från 1963 och ett färskt program om en svensk konstnär som var på supertopp på 90-talet. Filmen svår att ta in. Att allt var så annorlunda trots att det fortfarande är samma land vi lever i. Åtminstone en ännu levande skådis också. Bo Widerberg regisserade. Inger Taube i huvudrollen. Tommy Berggren och Lars Passgård i de två andra bärande rollerna. Mästerligt foto av Jan Troell (visste inte att han var filmfotograf också). För att riktigt fatta vad det var jag såg fick jag efteråt googla på filmen. Ett svårsmält drama av underliga situationer och halva meningar. Kändes som från ett annat århundrade i ett annat land. Kan förstås bero på att det var den unge BW:s långfilmsdebut och det därför finns ett drag av överambitiös positionering också. Eller vad det nu är. En regissör som söker sitt språk kanske. Hur som helst, det märkligaste för mig nu idag var själva tidsandan. Obegripligt att jag har levt i denna tid. Att jag var fyra år när den gick på biograferna. Och att min mor precis som huvudrollen i filmen då redan var ensamstående mamma. Posören TB spelar såklart över. I vanlig ordning får jag en känsla av att han helst skulle leva sitt liv ensam med en spegel. LP lite bättre men underligt barnslig. Som en 12-åring i en 20-årings kropp, men det kanske ändå är så hans roll är tänkt så jag passar på den. IT gör sin roll bäst. Ganska krass och utan några större förväntningar på livet tar hon tag i de situationer som uppstår. Accepterar sitt öde kanske man kan säga. 

Så varför såg jag och skriver jag om denna produktion? Först och främst för att jag inte hittade något annat när jag väl för ovanlighetens skull slagit på TV:n. Och på något sätt gjorde den ändå intryck på mig. Det var något. Bortglömt. Någon liten glimt av fyraåringen som fladdrade förbi i utkanten av synfältet. Eller så var det bara JT:s foto. Om jag nu inte läst att det var han skulle jag ha gissat på Sven Nykvist. "Barnvagnen" är förresten filmens namn. Finns på SVT-play ett tag till. 

Sedan såg jag som sagt ett program om en nu levande konstnär jag hoppar över namnet på. Det allt överskuggande intrycket där var tyvärr en total avsaknad av distans till sig själv. När man tar sig själv och allt man gör på så blodigt allvar får i alla fall jag problem med skrattmusklerna. Och tyvärr skymtar tanken om människovärde fram där. För om man ser sig själv som epicentrum så är det nog nära till att man ser ned på andra människor och kanske undrar varför inte alla fattar ens storhet. Kan nog övergå i grämelse och ilska mot omvärlden också. Mycket vill ha mer som man säger. Tänker att Hasse Alfredssons klassiska svar på den motsatta frågan, alltså om han aldrig kan vara allvarlig, borde ingå i konstskolornas hjärntvättsprogram: "Humor är det allvarligaste jag vet". Ta ett steg tillbaka och släpp ner axlarna liksom. Så blir livet lättare att leva!