Prenumerera på inlägg.

fredag 3 januari 2020

Dunning-Kruger effekten.

Intressant både på gott och ont.  Citat från Resumé, artikel av Andreas Rågsjö Thorell: "...Vidare saknar personen ofta en förståelse för hur svårt det är att gå från amatör till nybörjare, från nybörjare till proffs och från proffs till mästare. Personen tror att stegen är mindre än de egentligen är och att hen ligger närmare nästa nivå än vad hen egentligen gör."
Tänker på alla åren i konstskolor. Om denna effekt inte funnits så hade man ju lagt av redan första dagen. Men just den bristande insikten om sin (o)förmåga + att man förlitar sig helt på lärarnas omdömen är nog en del av drivkraften för många. Var det för mig i alla fall.
Det där med lärarnas omdömen är förresten en anomali. Att man visar vad man gjort och läraren säger sedan om det är bra eller dåligt (grovt förenklat alltså). Säger hen att det är bra så "tror" man på det, utan att själv kunna se det! Och samma sak om det blir dålig kritik. Motsägelsen jag menar finns i detta är att om jag inte själv kan se om det jag gör är bra eller dåligt, men en lärare kan det, hur mycket förstår jag då egentligen om vad jag gör? Om jag inte ens kan bedöma mitt eget verk? Så var det för mig och så är det nog för många i början. Man famlar i blindo. Lever på hoppet.
Men tiden går och man börjar komma ikapp sig själv. Då ser man annorlunda på det man gjort tidigare. Mycket som jag varit jättenöjd med kunde jag ett par år senare se var skräp. Och så vidare. Var jag befinner mig i den utvecklingen idag vet jag inte riktigt, men jag tror jag lyckats förändra mitt tänkande/seende så pass mycket att jag kan ta in bildkonst utan allt för många skygglappar och sedan gå vidare därifrån. Möjligen är jag bättre på att bedöma "bakåt" än "framåt" om du förstår. Lätt att urskilja stadier man själv passerat men svårare att upptäcka sådana man inte nått. Och kanske aldrig kommer att nå.
Men jag kan ändå konstatera att jag gjorde rätt de två gånger i mitt liv då jag slängde allt jag gjort (första gången, efter första åren i förberedande skolor, eldade jag upp allt. Andra gången, i samband med en ateljéflytt, blev det en container). Så någon slags insikt hade jag iaf. För jag skulle inte vilja att någon fick se målningarna och teckningarna som den första brasan utgjordes av iaf.
Och nu är jag i färd med att måla över de gamla målningar som blivit hängande här hemma på väggarna. Så en framåtrörelse finns iaf. Eller om det är en kräftgång.
Intressant bieffekt av detta: Någon hittar några verk som helt klart gjorts av en sedermera berömd konstnär. Det är tidiga skisser, dåligt, men ingen ser det! Namnet styr priset. Konstnären som inte velat att någon skulle se de första försöken snurrar ett varv i sin grav :-) Någon blir rik! Många sådana exempel tycker jag att jag sett. Slutsatsen blir att även om man inte någonsin kommer att prestera något av värde för någon annan, så se till att städa allt eftersom bland det man inte vill att någon ska se. Annars kan det vara just det som blir eftermälet.