Per Gunnar Evander.

Dog i veckan. Han betydde mycket för mig. Läste allt i min ungdom och minns särskilt "Ängslans boningar" och "Se mig i mitt friska öga". Jag tror Evander är en del av vad som format mitt förhållande till konsterna. Det lite minimalistiska avskalade nakna. Inga utsmyckningar utan bara lågmält rakt på sak utan fler ord än precis vad som behövs.
Att läsa hans romaner var på allvar. Och att han inte verkade ha den där synen på sig själv som "upphöjd" och liksom på en högre nivå, som (för)många aktörer inom de sköna konsterna lider av. Evander var "da shit" uttryckt så som vi gör här i orten. Nu ska jag påbörja projektet att läsa om några av hans böcker. Att göra så (återvända till verk som var ledstjärnor i ungdomen) brukar för mig ge perspektiv på min egen väg. Ibland blir jag besviken och ibland förstår jag det på ett helt annat sätt efter att många lager av livserfarenhet lagts till.

Ett PS en vecka senare. Blev lite tagen av Carin Evanders skrivelser om sin far. Inga höga tankar. Hennes syster dog i en bilolycka och Per Gunnar skrev senare en bok om sin sorg efter detta och skilsmässan från sin fru. Den hyvlar Carin vid fotknölarna då hon anser att han bara plågade systern via massor av telefonsamtal mm. Hon skriver om psykisk misshandel. Den debatten (som inte blev så mycket debatt eftersom Per Gunnar bara höll tyst) var tydligen för typ 18-20 år sedan och jag missade den helt. Och det verkar många andra ha gjort också fram tills nu då han dog. Eller så var det bara jag eftersom jag bara läste barnböcker för ungarna vid den tiden. Intressant ändå på något sätt att det alltid verkar finnas en mörkare sida hos dem jag inspirerats av. Det är inte första gången jag fått en hjälte detroniserad. Och säkert inte den sista heller :-(.

När jag läst om några av romanerna ska jag skriva om mina intryck här.

PS 1/10. Nu har jag läst. De två ovanstående + Dagarna med Fanny + två till (minns inte nu vad de hette). 
Ja vad ska man säga. Han hade väl blivit dömd i dagens läge men enligt 60-tals måttstocken tror jag det var nästan tvärtom. Frågan som inte kan undvikas är förstås hur mycket också jag förändrats. Miljöbeskrivningarna är lite som att öppna dörrar till glömda och stängda rum. Visserligen var jag inte vuxen när det mesta skrevs, men jag var ju ändå vaken. Jag kan känna lite postumt medlidande med Evander för att vara så fel i tiden som han är nu, men också fortfarande en beundran för att han ändå var långt framme i den tid han levde i. Jag tror helt enkelt inte att hans helvete efter dotterns död och även skilsmässan var mindre än min skulle ha blivit i motsvarande scenarier. Bara att det är en annan tid nu. Vi lever efter helt andra måttstockar som inte fanns då. Och framför allt så uttrycker man sig på helt andra sätt idag.