Ett slags utkast...

Jag vet inte om det är sant, men Albert Einstein ska ha sagt något i stil med detta: "Vi har haft helt fel. Vad vi har kallat materia är energi, vars vibration har sänkts så mycket att den är märkbar för sinnena. Materia är ande reducerad till synlighet".
Ja, jag fattar, men att ta till sig detta i vardagslivet tror jag nog blir "en utmaning" som alla politiker och chefer säger :-). Det betyder ju också (som Einstein säger i något annat sammanhang) att vi på sätt och vis faktiskt inte dör. Energi kan inte försvinna, bara byta skepnad!

Det planlösa letandet.

Sedan ett par-tre veckor befinner jag mig i paralysfasen. Jag kallar det så när jag är helt vilse i tillvaron och inte har en enda aning om vad jag ska göra. Jag åker till ateljén, gör något meningslöst och åker hem igen. Jag åker tunnelbana, tvärbana, spårvagn och pendelbåt. Ändstation till ändstation. Kladdar lite. Tar några bilder. Men inget kommer fram. Bara vidriga scener från Ukraina och Israel/Libanon i ögonen.
Nu vet jag ju av erfarenhet, att något snart kommer att sticka ut, som jag måste ta tag i och ge fysisk form, men just nu limbo. Och de pågående krigen går ju inte att runda. Eller åtminstone kan inte jag det.

Lycklig den som kan vara en motvikt och sprida lite ljus istället. Som den Sverigeaktuella världsstjärnan Taylor Swift. Oavsett musiksmak och allt annat runt om så är hon ju tydligen en motpol till ondskan! Enligt mig närstående konsertvittnen så är det en helt annan stämning på hennes evenemang än på jämförbaras. Plötsligt är vänlighet ballt! Och det med en så stor publik att hon kanske kan påverka ett presidentval. Faktiskt ett fenomen som nästan liknar en ny religion.
"Swifties", som hennes beundrare kallar sig, är många miljoner från jordens alla hörn. En internationell politisk sprängkraft. En positivism som t.ex. miljörörelsen borde studera väldigt noga. Vad är det (förutom musiken då) som kan mobilisera så många? Hur får man så många med sig? Jag önskar henne i alla fall all världens makt som en av få motpoler till alla små och stora djävlar vi ser i nyheterna varje dag!

Men tillbaka till ämnet. Som var uttryckslimbo alltså. Eller planlöst letande. Som kanske egentligen inte är någon plåga? Kan det vara så att den heliga "inspirationen" som brukar styra valen egentligen inte är något mer än en lust? Avsaknad av leda? Så nu har jag bestämt att detta tillstånd av obeslutsamhet och oföretagsamhet, också det är något som faktiskt går att vila i. Bara man kan ignorera Luther (i vardagligt tal) och tagga ner lite. Så kan det vara något positivt och möjligen till och med en nödvändighet för mer produktiva perioder. Jämför också feber.

Onormaliteter.

Jag lider av, eller kanske snarare gläds åt, att jag inte lider av en egenhet som kallas Synestesi. Eller närmare bestämt associativ synestesi. Det var en bit upp i vuxen ålder jag läste något om detta och insåg att det är en s.k. avvikelse och inte något självklart för alla. Berättade för min syster och hon kunde då meddela att hon är likadan fast på ett lite annat sätt.

Synestesi (i den variant jag och min syster har) är när man upplever att tecken har olika färger. I både mitt och hennes fall gäller det siffror i första hand. Lite svagt även bokstäver för mig, men det är mer som en aning. Bara siffror är konstanta och tydliga till färgen och i mitt fall är det så här (färgbeteckningar enl. Beckers normal):

0 = vit eller genomskinlig. 1 = vit, blandat vitt. 2 = röd, mörk kadmiumröd. 3 = grön, ftalogrön ung. 4 = gul, kadmiumgul. 5 = blå, koelinblå eller något kallare. 6 = blå, ultramarin. 7 = ljusockra. 8 = blågrön, ultramarin med lite smaragdgrönt. 9 = mörkt lila.

Så ser mina siffror ut. Lite andra egenskaper finns också, t.ex. är 5 matt, torrt blå, medan 9 är blankt lila. Undrar förresten om det kan finnas några kopplingar till mina obefintliga kunskaper i matematik? Min oförmåga på det området är nästan komisk, men det har inte hindrat mig från att t.ex. lära mig programmera en gång i tiden. Och jag är rätt så logisk i mitt tänkande tycker jag. Så den allmänna förvirringen om orsakssamband blir större ju äldre jag blir. I dag vet jag rimligen mer än igår, men erfarenheten säger mig också att det kan vara tvärtom. Nog bäst att bara somna om.

Mordbrand.

Under ganska många år hade jag min bas/kontor (jag reste oftast ut på jobben) i ett industriområde i västra Stockholm. Detta var när jag jobbade långa dagar som industrifotograf och därmed inte hade någon tid alls över för konstnärlig verksamhet, förutom den skissbok för snabba skisser och teckningar jag ständigt bar på (och bär på) som jag kunde plocka fram på något hotellrum efter färdig bildleverans. Plus ett par bildbloggar av typ "en bild om dagen" som jag hade under några år (de finns kvar om någon skulle vara intresserad).

En nyårsdag eller om det var annandag (jag hade varit bortrest över jul/nyår) ringde telefonen och en uppstressad granne i kontorshotellet frågade om jag hört det. Vad? Jo våra lokaler hade brunnit under nyårsnatten. Mordbrand enligt polisen. Målet var tydligen att komma åt en annan person som också hade sina lokaler i huset. Halvpanik. Snabb biltur senare blev jag insläppt under avspärrningarna för att se hur det var med min lokal. Polisen var klar med sin undersökning så nu fick vi hyresgäster gå in och inspektera förödelsen. 
De allmänna utrymmena, kök, reception mm. var helt förstörda. Mitt rum var svartmålat av rök på insidan och stank så det var omöjligt att vara där. Där hade jag utrustning för produktfotografering, reservkamerautrustning, dator, bokföring och allt som hör till ett kontor för ett enmansföretag. Katastrof. Var skulle jag börja? Tackade min skyddsängel för att jag innan helgerna (anade jag något?) hade tagit hem nyinköpt kamerahus för 60 000:- och ett par objektiv i 20-30 000:- klassen. Plus likaledes mitt Gitzo-stativ. Alltså de viktigaste arbetsredskapen.

Och nu blir det reklam. Fast utan varumärken. Jag gjorde förstås som polisen sade och kontaktade omedelbart mitt försäkringsbolag. Vilket alla SFF-fotografer vet namnet på eftersom de är specialiserade på sådana som oss. Nästa dag var en skadeinspektör på plats. Vi gick runt och kollade in förödelsen. Sedan bad han om nyckeln till lokalerna och sade till mig att inte bry mig om något mer än så. Det enda jag skulle göra var skriva en lista på den utrusning som fanns i lokalen vid branden och skicka till honom. Sedan skulle jag försöka hitta en ersättningslokal fortast möjligt, flytta in där och få igång verksamheten. Den stationära datorn som stod i lokalen, var svart av sot och luktade rövhål (förlåt) skulle han ta hand om. Köp en laptop så länge var rådet. Och allt på listan förstås. Huvudsaken var att få igång verksamheten och inte missa några jobb p.g.a. detta.
Jag gjorde som han sade och hittade snabbt en ny lokal bara ett par hundra meter bort. Den var lite finare och dyrare men det spelade ingen roll enligt skaderegleraren. De skulle stå för hyran i tre månader.

Så, det tog några dagars shoppingrunda innan jag återigen kunde jobba nästan som vanligt. Efter ytterligare ett par veckor fick jag hämta min stationära dator hos ett företag som sanerade rökskadade prylar. Den var som ny och luktade inte alls. Så då kom till sist bokföringen igång också. Allt väl. Försäkringsbolaget tog alla fakturor för utrustning utan minsta ifrågasättande och när vi hade "slutreglering" som det heter på försäkringsspråk så lade han på ytterligare tre månadshyror som kompensation för att hyran för den nya lokalen var rätt mycket högre! Alltså blev detta till en försäkringsbolagssolskenshistoria (32 tecken i det ordet) och jag jobbade vidare i nyare, finare lokaler och med ny utrusning.

Sensmoral: Det finns försäkringsbolag och försäkringsbolag. Bolaget i den här historien är egentligen bara en mäklare men med skadereglerare som förstår både hur frilansfotografer jobbar och betydelsen av nöjda kunder. Jag har även vid ett par andra tillfällen råkat slå sönder dyra kameror och det har aldrig varit några problem. Dessutom på den tiden hade mitt kameramärke kontor och verkstad i Solna och när man haft sönder något så var det bara att åka dit och låna ersättningsutrustning tills reparation eller skrotning var klar. Allt för att det skulle flyta på. Sedan reglerade de direkt med försäkringsbolaget. Tror tyvärr inte att det är lika smidigt att vara fotograf idag :-( Solnakontoret är nerlagt och reparationer görs inte längre i Sverige.

PS. Nu verkar det kanske av den ovanstående texten som om jag helt lagt ner fotografverksamheten men det har jag inte. Jag tar fortfarande en del uppdrag men har ett bantat kontor hemma och försöker att istället lägga mer och mer av min tid på arbete i min ateljé på Glasbruksgatan 25 i Stockholm. Välkommen dit förresten, för prat om bilder och en fika den som vill. Bara maila i förväg så vi kan bestämma något. Ring inte. Jag svarar aldrig. DS.

Firar idag.

Fast inget finns att fira som världsläget ser ut. Istället ska jag trösta mig med att lyssna på gamla inspirationskällor.
ART ENSEMBLE OF CHICAGO.
Jag har två vanliga och en dubbel LP med denna grupp som inte väjde för något i sin musik. Bilden här är omslaget till Nice Guys.
Oavbrutet röjde de här snälla killarna nya vägar i utkanterna av synfältet. Nu finns två kvar, tre är borta. Lester Bowie, Joseph Jarman och Malachi Favors befinner sig på okänd plats medan Don Moye och Roscoe Mitchell fortsätter utforskandet på denna sida.
Märkligt nog finns inte omslagsfotografen nämnd någonstans. Inte ens på den medföljande affischen.

Regnmorgon.

Tänker på Sandby borg (Googla om du inte vet vad det handlar om). Denna tokmassaker på folkvandringstiden, där bara de sönderhackade skelettet finns kvar. Plus värdesaker mm. så det var inte ens ett rånöverfall. Bara ett oförklarligt  urskiljningslöst mördande. 

Jag har varit där ett par gånger. Första gången var det en guidad promenad. Guiden var en pensionerad lantbrukare från en gård en bit bort. Han berättade att han inte besökte platsen förrän i typ 20-års åldern. Man gick inte dit helt enkelt. Ingen förklaring. Helst inte ens prata om det. Han mindes något vagt mummel om farliga strömmar i vattnet utanför, men fick aldrig någon riktig förklaring till förbudet för barn att vistas där.

Alltså bara en obestämd känsla av fara och hot som levt vidare sedan 400-talet! 1700 år! Hur kan det vara möjligt? Och orsaken till faran glömd sedan hundratals år.

Arv. Läste någonstans att det på den mindre etiska tiden 1950-talet, gjordes ett experiment med möss. Man spelade upp ett ljud som sedan följdes av en smärtsam elstöt. Efter att ha upprepat detta ett par gånger blev mössen såklart panikslagna när de hörde ljudet, inte konstigt. Men sedan kom det kanske oväntade resultatet av experimentet. Det visade sig att nästa generation möss också blev rädda när de hörde ljudet trots att de aldrig utsattes för någon elstöt!

Så jag undrar förstås hur mycket av mina både bättre och sämre egenskaper och förhållningssätt till livet som grundats av tidigare generationers upplevelser i sina liv? Det är klart, Sandby borgs händelserna och musexperimentet är två olika saker, men vad vet jag? Kanske lantbrukaren var en sentida släkting till någon som bevittnat händelserna i borgen. Kanske är det både och. Arv + myt som sedan visar sig vara sann.

Det är intressant med mytbildning. Jag läste i Omni idag att två skepp från det (för danskarna) fatala slaget på Fehmarn Bält, mellan den svenska och den danska flottan, i oktober 1644, hittats av dykare. Fartygen Neptunus och To Löver. De två skeppen beslagtogs av den svenska flottan efter slaget och skulle 15 år senare seglas hem och sänkas för att spärra inloppet till Stockholm. Men det blev inte så. De sjönk i en storm på väg till Stockholm. Ingen vet säkert var. Men en lokal myt på Värmdö säger att de skulle ligga i Myttingeviken. Och visst, det gjorde de! Jag tror inte man ska avfärda lokala myter och sägner så lätt som en del historiker ibland gör. Det går ju också att ställa sig frågan varför just denna myt uppstått just här? I det här fallet var det ju en 380 år gammal bleknad sägen som visade sig vara sann. I fallet Sandby Borg var det en betydligt äldre och mer urvattnad myt. Mer reducerad till en vag känsla om en ospecifiserad fara. Men likväl, den visade sig till sist vara sann. Ett frikopplat minne. En aning om något olustigt för en sekund förbiilande längst ut i synfältet.

En tredje sak som (tycker jag) gränsar till det ovanstående. Jag tror vi är lite avtrubbade och blir mer och mer så ju mer digitala vi blir, eller snarare ju mer tid vi avsätter för mobilen och lurarna. Jag märker det på mig själv. Jag är inte längre lika mottaglig för "bruset" utan söker hela tiden klarheten i en ljudbok eller musik. Tålamodet med det långsamma har också blivit sämre (en motvikt till det är storformatsfoto, som jag praktiserar så mycket jag har råd).
Katterna vet saker innan de hänt. Kan t.ex. sätta sig vid dörren och vänta på någon som kommer hem om fem minuter. De har sina sinnen intakta. Det har inte vi längre. Fast jag tror ändå att allt det ovanstående handlar om att det kanske finns rester av andra sinnen att värna om ändå. Det gäller bara att ta det på allvar. Inte avfärda. Inte tänka att vi redan vet allt. För den tanken har visat sig skadlig och farlig många gånger i historien. Jorden var platt, kritik mot den teorin bestraffades med döden. Häxor fanns och åkte till blåkulla osv. Etablerade sanningar i sin tid.

Konstkritik.

Fredag morgon och morgontidningen på bordet. Läser det mesta i första delen och ögnar snabbt igenom kulturdelen. Förr gjorde jag tvärtom. Med förr menar jag den predigitala tiden. Då fanns ev. konstrecensioner i morgon- och/eller kvällstidningarna. Och några facktidningar förstås (men dessa hade ju bara specialintresserade vetskap om och intresse för).
Jag undrar om detta att man numer är hänvisad till Omkonst, Kunstkritikk, Konsten m.fl. sidor på www har lett till en ökad spridning eller till en inskränkning och specialisering?
När kultursidorna i morgontidningen på allas frukostbord, innehöll konstkritik och anmälningar av utställningar, kunde den i grunden ointresserde ändå inte undvika att se artiklarna och bilderna vid en genombläddring av tidningen. Jag undrar om inte detta faktum då gav att fler blev intresserade? Och kanske till och med gick och såg en eller annan utställning? Trots begränsat konstintresse?
Själv tror jag i alla fall att det var så.