Borta med vinden.

Eller nersorterade till ett mörkt hörn i källaren, inser jag att mina minnen av Coronan, pandemin, redan är. Så kort tid efter. Jag läser Marianne Lindberg De Geers dagboksbiografi "Tvära kast" och blev tillbakaflyttad. De dagliga TV-rapporterna kl 14. Antal döda idag osv.. Nu kommer jag plötsligt ihåg allt. De eviga promenaderna runt västerort. Min gamla mor på äldreboendet som hade besöksförbud. Halvtomma tunnelbanevagnar då alla som kunde började arbeta hemifrån (vilken gudomlig orättvisa). Den eviga vintern som liksom överskuggade sommaren. Hösten som blev till en ny Coronavinter, tills det långsamt dog ut.
Men promenaderna. I alla väder, ljus som mörker. Det känns lite som om hela den perioden var innesluten i en dimma. Som om det inte blev riktigt ljust på dagarna.
Jag kånkade omkring min Texas Leica (Fuji GW690) överallt. Gjorde en liten fotobok, eller snarare ett häfte. Några av bilderna samlade jag i ett projekt på CFF:s portfoliosidor.

PS, nästa dag. Ny rubrik: "Livet i ankdammen". Jag måste kanske också säga något om dagbokstrenden. Tror kanske Lars Norén var först ut eller i alla fall tidig men jag har inte läst hans. Måste nog göra det nu efter MLDG:s oreserverade hyllningar (nästan lite generande här och där, tydlig husgud för henne). Däremot läste jag Ulf Lundells första två vardagar när de kom, vilket också var under pandemin. Likheterna är ganska stora vad gäller vardagsplocket alla vi andra också har, men de tre stora skillnaderna är att UL inte oroar sig för ekonomin. Inte oroar sig för att inte få träffa barn och barnbarn (för det gör han inte ändå) och inte verkar umgås med ett enda känt namn.

I början av MDLG-boken tänkte jag ibland att detta gränsar lite till "namedropping" här och där, tills jag insåg att det inte är det. Hon umgås faktiskt så gott som enbart med offentliga personer. Vilket såklart leder till en del underhållande skvaller. UL umgås bara med flyttfåglarna. Men nu tror jag det får vara nog med introspektion för ett tag, LN får nog vänta ändå. Det blir en lite kvävande känsla när man återigen (vilken gång i ordningen?) inser hur liten kultursfären är i detta land och hur den befolkas av personer som känner varandra, ofta genom att även deras föräldrar också kände varandra, och deras barn och barnbarn (som också känner eller snart kommer att känna varandra). Det går knappt en dag utan att något exempel på detta osynliga nätverk skymtas någonstans. Såg för en vecka sedan en rätt bra film på TV. Regissören hette Ernst De Geer. Insåg nu under detta läsande att det är Carl-Johans och Mariannes son, tillika förebilden för huvudpersonen i den mest lästa och älskade barnboken här i huset en gång i tiden. "Örnis bilar".

Det är skillnad på olika.

Efter åtta år i konstskolor plus ett par års trevande och vinglig "karriär" som konstnär med halvtids brödjobb, bestämde jag mig för att lämna konstvärlden och istället satsa allt på mitt "andra ben", foto (som jag ju praktiserat nästan lika länge som jag ritat) alltså fotograf. Detta för att kunna leva ett "normalt" liv och dra in lite pengar men ändå få jobba med bilder. Det blev en berg och dalbana med deltidsanställningar som fotograf och mediautvecklare, lärarjobb mm. Som slutade i heltid egen firma som fotograf och som pågår ännu fast numer på deltid.
Allt gott så, jag ångrar inget, och jag tror mitt yrkesliv som "allmänpraktiserande" fotograf har gett mig insikter jag inte hade fått om jag försökt hålla mig kvar i konstvärlden. Hundratals hotellnätter. Kunskaper om vårt lands styrelse i uppdrag jag fortfarande inte får berätta om. Tusentals besök i olika hem inför försäljningar. Möten med människor som precis ska ändra sina liv med allt vad det innebär av både tråkiga och komiska händelser. Produktplåtningar från nubb till långtradare. En och annan tom lägenhet med "likfläckar" på golvet där ägaren dött. Bilkörning till snart sagt varannan tätort i landet. På förmiddagen fotografering av total misär och på eftermiddagen kungafamiljen eller ett statsbesök. Inne på mitt tredje kontor (numer hemma) efter att det första brann upp och det andra till sist byttes mot en ateljé. Det finns många historier att berätta efter ett yrkesliv som ambulerande fotograf med affärsidén att ha all utrustning batteridriven och beredd i firmabilen för utryckning var som helst på alla tider och i alla väder.
Men nu till det egentliga ämnet för detta inlägg. Som är olika bildsyn. En historia som visar att det finns stora skillnader i hur man ser på och använder bilder i olika branscher.

Mina konstskoleår medförde en slags smygande hjärntvätt eller vad man nu ska kalla det. Allt övande på att teckna mellanrum, se ytor och bygga bilder med pensel o färg eller collage. Ett fullständigt väsensskilt sätt att producera bilder än kamerans. Noll intresse för representation utan bara de två dimensionerna på duken eller papperet som genom färg och form skulle ges ett uttryck.
Så, när jag "hoppade av" och tog till kameran var en av de första företeelserna för att förvandla bild till pengar jag undersökte, bildbyråerna. Detta var före den digitala tiden och man skickade in diabilder till bildbyråerna. De som antogs visades sedan upp i tjocka fyrfärgskataloger som levererades till alla tänkbara kunder. En fotograf som antogs som fristående leverantör till en bildbyrå kallades "stringer". Jag blev stringer på ett par byråer men fick ändå ständigt stordelen av mina inskickade dior refuserade. Det tog säkert ett år innan jag började fatta varför. De i mina ögon sämre bilderna antogs ofta medan de lyckade kom i retur.
När dimmorna till sist skingrades började jag inse att min bildsyn var helt fel. Här behövdes litterärt innehåll, något som jag lärt mig att sky utan att kanske riktigt fatta det. Under konstskoleåren hade jag visserligen fotograferat flitigt men då inte som något annat än dokumentation av livet. Nu när jag skulle bli fotograf "på riktigt" trodde jag att jag kunde dra nytta av mina formella kunskaper om bildbyggnad, färg och komposition och därmed ha en fördel gent emot fotografer som inte visste halvsju om bilder men allt om kameror och teknik. Vilket då, i min värld, omfattade ungefär alla fotografer:-).
Jag såg en bild som ett antal former och färger som skulle samspela och skapa spänning, motsättningar eller harmonier på en tvådimensionell yta. Lite som musik. Alltså valde jag bilder där jag kunde peka på att den där färgen ju kommer tillbaka där uppe till höger och binder ihop bildrummet på det sättet medan mellanrumsformen där kommer fram och blir en motvikt till bla, bla bla, osv. Jag hade helt enkelt vant mig av med att se en bild som ett fönster. Jag såg på bilden, inte genom den!

Alltså lära om igen. Vilket i och för sig gick rätt snabbt när jag förstod att det inte var någon slags konstfotografier som efterfrågades utan helt enkelt skarpa och entydiga avbildningar av livet. Alltså lite som jag redan gjorde innan, när jag fotograferade privat. Sedan kom digitalfoto och de nätbaserade bildbyråerna som under några år var stadiga inkomstkällor, för att sedan sakta dö ut fram till dagens obefintlighet. Men det är en annan historia jag tar en annan gång.

Aksel Sandemose.

En till notering på listan med konstnärer som betytt mycket för mig i olika skeden av livet. AS, som bl.a. myntade begreppet Jantelagen i en av sina romaner (tror det var i "En flykting korsar sitt spår"), var en stor inspirationskälla för mig i ungdomen. Inledningen till "Tjärhandlaren" var och är (har läst om för säkerhets skull) magnifik, och då menar jag inte äktenskapsproblemen utan överföringen som inte förklaras eftersom den inte kan förklaras. Enkelheten missriktad. Jag hade aldrig läst något liknande när jag första gången läste den och det har jag fortfarande inte gjort. Den drömska stilen där allt inte är förklarat men ändå starkt realistiskt. Efter den boken gick jag till biblioteket och lånade det som fanns. Resten köpte jag. Med början i "En sjöman går i land" läste jag allt. Det var omtumlande eftersom jag aldrig läst någon författare som skrev på det sättet. Liksom mellan verklighet och fiktion. Etablerandet av imaginära platser som Misery harbour och Erlingvik blev till symboler lika starka och otvetydiga som punkterna i Jantelagen. Historien om Felicia Venhaug och hennes förhållande till sina två män, som sedan också inspirerade Cornelis Vreeswijk till kompositionerna på "Felicias svenska suite" (som gavs ut som ett dubbelalbum) där kanske "Felicia adjö" är den mest kända sången. Felicia uppträdde först i romanen "Varulven" och tog CW mycket starkt. Vilket jag som synes förstår. AS var också nominerad till nobelpriset i litteratur men fick det aldrig. Svårbegripligt för en sån som mig som ändå läst en del pristagande stolpskott. Men smaken är ju delad och de aderton vet förstås bäst.

Sedan har på senare år såklart (det verkar alltid bli så) framkommit mindre smickrande saker om AS bl.a. från hans släktingar, men liksom att jag utelämnade miljöaspekterna när jag skrev om bilen utelämnar jag privatlivet när jag skriver om konstnärer. Annars skulle det inte bli mycket att skriva om tyvärr. Och AS var kanske ett as privat, men han begick inga allvarligare brott som jag förstått det, så då får jag leva med det. Hans bokproduktion gjorde och gör samma intryck ändå.

Vintermorgnar.

Tillbakablick. Solgrönt.

2018.

Tillbakablick. Järtecken.

Tungt arbete.

Är titeln på en artikel om Claes Hake, Frans Josef Petersson skrivit i senaste numret av Kunstkritikk. Nu är väl inte jag någon jättestor Hake-fan men inte heller ifrågasättare. Jag ser Claes Hake som en slags motsvarighet till exempelvis Jojje Wadenius eller kanske Bodil Malmsten. Många har hört/sett något men inte närmare tänkt på upphovspersonen. Hake är ofrånkomlig i den offentliga konsten. Lite institution eftersom man svårligen kan förväxla hans monumentala stenskulpturer med någon annans + att de är spridda över hela södra Sverige. Enligt mig är han inte nog uppmärksammad i det svenska konstlivet. En slags bakgrundston som bara finns där. Som man tar för givet.

Före och efter 1970.

Färg-TV. 40 timmars arbetsvecka. Hotellet var färdigbyggt och mor fick jobb som kioskbiträde och senare också receptionist. Minns att hon var själaglad för detta. Det fanns hissar där. Första gången i livet jag såg och åkte i en dylik anordning. 

Allt kändes modernt 1970. Framtiden var så ljus och allt var möjligt. Underligt faktiskt att jag, som 11-åring då, så tydligt minns skillnaden när vi gick från 60 till 70-tal. Det var som om en enorm spotlight plötsligt tänts. Allt var plötsligt vitt och nytt. Omstart liksom.

Anledningen till att jag skriver om detta är att jag intresserar mig för hur det kan komma sig att just detta decennieskifte satt så djupa spår hos mig. Mycket mer än t.ex. millennieskiftet som gick mer eller mindre spårlöst förbi. 

När jag tänker på mitt liv i termer av färg/ljus/skugga, uppdelat på ett sätt som möjligen bara synestetiker gör så är det en lång linjal där tiden före 1970 är mörk och den efter ljus. Att just 1970 är brytpukten mellan det gamla och det nya kanske bara är i min värld, men jag tycker mig minnas att jag läst att det är så för en del andra också. Just 1970. Då blev världen låg och vit. Innan var den hög och svart.

Nu kan jag bara inbilla mig att jag minns så mycket mer än så eftersom det egentligen inte går att säga att man minns sin världsbild från en annan tid. Ingen vet hur man faktiskt såg på världen t.ex. före persondatorerna. Eller mobiltelefonerna. Det går inte att förhålla sig till något man inte kan föreställa sig och inte vet ska komma. Jag kunde inte tänka mig bank-id med allt vad det innebar av förändrat betéende innan det fanns där. Framtiden är faktiskt otänkbar! Men analys av det förgångna kan man ju roa sig med desto mer. Även om samma problematik finns där. Det går inte att föreställa sig en världsuppfattning, tankar, känslor och förhoppningar om något som ännu inte uppstått. Det finns ett tomrum där som man antagligen ska vara glad för.

Tiden "går" olika fort beroende på hur gammal man är. Om jag är tio år så är fem år halva livet, men är jag femtio så är fem bara en tiondel. Så på så sätt passerar faktiskt tiden snabbare och snabbare ju äldre man blir. Jag undrar också om en insekt som lever i ett dygn uppfattar tiden på samma sätt som vi? Alltså att den "går" eller passerar? Jag vet att det finns fysiker som säger att detta bara är en konstruktion men det är ganska svårt att verkligen ta till sig det. Särskilt om man har en tid att passa. Andra vetenskapare säger att den största omställning man någonsin drabbas av är den precis den sista stunden före döden, då tiden faktiskt upphör. Lite svårt att ta till sig det med, men i det fallet kommer i alla fall svaret en dag till oss alla.

Men nu ska jag städa. Städning är bra för ett rörigt inre där tankar och infall ständigt osammanhängande snurrar. Yttre ordning gör livet lättare.

Lekens oundvikliga slut.

Jag gjorde, när bägge mina barn var i lekåldern, många försök att återerövra förmågan eller åtminstone verkligen komma ihåg hur det var att leka. Med lek menar jag det tillstånd ett barn kan försätta/befinna sig i då fantasi och verklighet är en och samma sak. Att kunna lägga sig på kvällen med knallpulverpistolen under kudden och känna sig trygg trots vetskapen om att det bara är en knallpulverpistol.

Det är inte samma sak som att leka som vuxen. T.ex. spela datorspel eller delta i ”lajv”. I vuxenvärlden är gränserna klara. Gränsen mellan lek och verklighet är absolut och alla försök att överskrida den misslyckas. Därför att de görs medvetet.

Jag fotograferade mina barns lekar och leksaksarrangemang och intervjuade dem så gott det gick under deras ”lekår”. När så min dotter var i 12-års åldern berättade hon att det närmade sig slutet. Hon kunde då leka i ungefär 5 -10 minuter innan verkligheten trängde sig på och hon drogs ur det halvmeditativa tillstånd leken är. Hon berättade faktiskt för mig precis vilken dag hon märkte att det inte längre gick!

Jag har också frågat ut andra jag känner om detta och fått lite olika svar. En del förstår inte riktigt vad jag menar medan andra vet direkt. Det mest förbluffande svaret fick jag av min egen syster som påminde om en händelse jag ibland tänkt på och undrat över. Så här skriver hon, citat Eva Alexandersson:

"...jag vet att den julen jag fick den hett önskade Barbie Twist (som jag tjatat om under sommaren) och packade upp paketet med darrande händer, överlycklig, tog sorgen över när jag helt plötsligt inte kunde leka. Jag satt där med den plastdoftande dockan i handen och pillade på hennes riktiga ögonfransar, böjde armar och ben utan att känna någon sensation och tårarna bara rann. Stackars mamma. Hon blev helt förtvivlad över att ett barn helt oförklarligt grät på julkvällen när allt var så ljust och glatt och mysigt. Jag hade inte någon förklaring, visste bara att det hade med en tappad förmåga att göra. Jag kände ingenting! Jag kunde inte leka! Men jag var så förvirrad över detta att jag bara sa till mamma att jag blev illamående och kanske skulle kräkas. Det var en bra lögn, för de andra gick tydligen på det och så blev jag lite extra omhuldad.
Jag lekte aldrig med Barbie Twist. Andra saker körde över henne..."

2001- 2002, när mina barn var 8 och 10 år och kunde leka i timtal inneslutna i sina fantasivärldar, tog jag tag i de här funderingarna lite mer handfast och arrangerade en serie bilder där jag försökte komma åt lekandet ur barnens perspektiv och efter deras expertrådgivning. Jag hade då också en utställning på dåvarande Nationalgalleriet i G:a stan. Fotografier blandat med leksaker. De flesta bilderna fick positiv kritik (av mina barn som var där som kritiker:).

Nu har många år gått sedan dess men den här frågan om leken, som liksom aldrig lämnat mig någon ro, har blivit nästan påträngande igen. Vad var det för tillstånd jag befann mig i när jag själv kunde leka? Och är det verkligen omöjligt att framkalla som vuxen?

Min gamla, nu tyvärr avlidna, mor hade passerat 90 år och bodde på ett demensboende den sista tiden hon var talbar. Hon kom ihåg mycket från sin barndom men knappt något från samtiden. Mycket hade blivit levande för henne igen och en del jag hörde när jag besökte henne var sådant hon aldrig berättat om förut. Hennes minne hade liksom dragit ur kontakten till nutiden och kopplat in den i barndomen istället. Det finns ju ett uttryck att ”gå i barndomen” som mer och mer stämde in på henne. Tyvärr kunde jag inte få svar på frågan om hon började kunna leka igen. Jag tror inte hon hade förstått vad jag menade om jag ställt den frågan. Eller så skulle hon bara blivit sårad.

Så frågan kvarstår. Finns det någon möjlighet, utom kanske i demensens värld, att återfå förmågan att leka?

Bil.

Detta nödvändiga ont om man bor så att inga andra kommunikationer finns. Jag som inte gör det sitter på tunnelbanan in till stan på morgonen. Gröna linjen. Den går parallellt med bilvägen i nästan en mil. Långa sträckor är bilarna bara 30-40 meter bort. En ofta nästan stillastående bilkö österut. Som sedan på eftermiddagen vänder västerut. Det är lätt att se in i bilarna då tunnelbanan alltid är några meter högre upp. Varje dag passerar mer än 75 000 bilar Tranebergsbron som knyter ihop staden med västerort. Sjuttiofemtusen! Och merparten av dessa är personbilar.

Jag tittar in i bilarna som köar för att komma in till stan. Många, om inte de flesta, upptas endast av föraren. En person i varje bil. Varför? Jag tror jag vet. Ensamhet. Väl på jobbet kan det vara helt slut på ostördheten. Kanske efter en hektisk morgon med barn som ska till dagis/skola, stress inför jobb mm. Jagad av mobilen, mail, sms och meningslösa möten som bara ökar på stressen. Ensamheten i den stillastående bilkön, en timme kanske, kan vara den enda stunden på dagen då någon form av eftertanke och lugn tillåts. Spela sin egen musik. Lyssna på sin egen valda ljudbok. Eller bara tänka utan att behöva förhålla sig till någon annan. Det kan vara andningshålet som behövs med tanke på tempot och kraften i livet som rusar runt den stillastående plåtbubblan. Att komma undan en stund.

Samtal och tystnad. En biltur kan också vara bra för samtal om man inte är ensam i bilen. I bilen är det OK att sitta tyst ibland. Det går att avstå från att hela tiden kommunicera utan att det blir pinsamt eller ansträngt. Det blir tillåtet att tänka efter. Att sitta tyst tillsammans i ett rum, på ett kafé eller ens hemma vid köksbordet är svårt. Det blir jobbigt och någon part känner sig till sist tvingad att säga något. Så icke när bilen rullar och världen passerar förbi utanför. Det går bra att bara titta ut och vara i sina egna tankar.

Bilen är en statussymbol om man är en person som tror att status är något som har med kapitalistisk pengaekonomi att göra, alternativt om man är kriminell. För oss andra är den ofta en möjlighet att ta oss från plats a till plats b utan att behöva åka på tider tidtabellen visar eller dit rälsen är lagd. Alltså mer en pryl som väsentligt ökar på den personliga friheten (och ju mindre bil dess lättare parkering). Och nu följer ett citat saxat ur en artikel från 2007 skriven av Fredrik Borne Skans för en historietidskrift (det blir lite meta eftersom även FBS citerar):

"Litteraturprofessorn Fredrik Bööks resa i en Cadillac genom Sverige 1924: ”Det är en underbar makt- och frihetskänsla som man erfar i den starka susande bilen: man är fullkomligt oberoende, herre över tid och rum, det finns inga avstånd att tala om, varenda ort, som dyker upp inom horisontlinjen kan man nå på några minuter, världen ligger öppen för oss, översållad med bensinstationer, luftmotståndet bara friskar upp oss, driver blodet till kinderna, ja liksom bär oss. Det är något av berusning och äventyr...”

Nu låter ju detta såklart överdrivet idag, men jag tror ändå att han sätter fingret på en av drivkrafterna till att vilja ha en bil även för den som inte måste. Något uråldrigt behov man inte visste att man hade men som efter att ha erfarits inte längre går att nonchalera. Narkotika för sökaren.

En helt annan aspekt: Jag brukar ju skriva om det tillstånd jag försöker försätta mig i när jag t.ex.ska  påbörja en målning eller något annat skapande projekt. Det som handlar om att försöka undvika den medvetna viljan. Undvika det "tänkta". Och på så sätt komma sanningen närmare. Det finns en aspekt av bilkörning som liknar detta tillstånd. Det är när man kört en sträcka och plötsligt liksom vaknar upp och ser hur långt man kommit. Den vetenskapliga förklaringen är att hjärnan kan sova och vara vaken samtidigt. Alltså utföra inövade uppgifter med all den uppmärksamhet och teknik som behövs men ändå inte riktigt vara medveten om det. Det har hänt fler än en gång att jag just vid bilkörning i ensamhet löst ett bildproblem i det omedvetna. Plötslig liksom vaknat upp och vetat hur jag ska göra.

Som nog framgått nu så har jag en uttalat positiv inställning till bilresor. Jag är lika medveten som vem som helst om miljöaspekterna men dessa ligger utanför området för detta inlägg så jag skriver inget om det. I stället blir det lite om min barndom. Som innefattade en hel del bilinslag i form av en morbror som på helgerna samlade familjen (hans syster = min mor, min syster, jag och ibland även min mormor och någon av morbroderns "väninnor") för en biltur. Kanske till något närliggande kafé eller en dagsutflykt till Norge eller annorstädes. Kortare eller längre. Jag minns allas entusiasm då vi packade in oss i bilen utan bälten i baksätet osv. Jag minns också att om jag hade turen att få en fönsterplats så brukade jag ofta efter ett tag då jag satt och tittade ut på det förbiflyende landskapet, hamna i ett tillstånd av "ett med resan" eller vad jag ska kalla det. Jag ville då inte bli störd och reagerade med surhet och "stör mig inte" om jag blev tilltalad. Kanske var detta också en variant av att någon del av min hjärna sov medan en annan del upplevde en förhöjd känslighet för det som fanns på andra sidan rutan. Jag vet inte men jag vet att detta tillstånd tyvärr försvann med åren. Kanske vid samma tidpunkt som jag förlorade lekförmågan.

Känslan av glädje och upptäckarlust inför en bilresa har jag dock kvar. Den har inte mattats av med åren. Kanske snarare tvärtom. Fast förutsättningen är att jag får ta en väg jag åtminstone bitvis aldrig tidigare kört. Det är detta att se något mina ögon aldrig tidigare sett också. Stimulansen. Sökandet efter något jag inte vet vad det är, är också en betydelsefull del i det hela. Tron att jag efter nästa kurva ska få något slags svar på en fråga jag inte kan formulera. Odefinierbar längtan. Eller om det är saknad.

Avslutar detta med en något skakande artikel om de nyaste bilarnas övervakningssystem innan jag går ut till min åtta år gamla lite slitna kombi och åker till dagens uppdrag. Som bl.a. innefattar att lämna in denna bil till 15000-mila service.

Ängslans boningar.

Heter en något daterad roman av Per Gunnar Evander. Kom ut för 34 år sedan. Jag läste den då och blev ganska tagen av berättelsen. Läste om den för något år sedan och insåg att den nog med dagens måttstock inte hade varit riktigt PK. Sannolikheten för mötet mellan medeålders vit man och yngre kvinna skulle inte ha passerat utan kommentarer. Även om sådant kanske till och med kan hända på riktigt (fast i detta fall är mannen ganska fattig och ingen kändis, så mindre troligt). Och då är den delen av berättelsen snarast bara en parentes. Men inte ens den rena fiktionen passerar numer utan att man känner när något kanske inte är säkrat för angrepp från något håll.

En sådan skevhet är ännu tydligare i konstvärlden. Denna ängslan för att inte göra rätt som i många fall påminner om 60-talets jakt på oliktänkande. Ibland känns det som när man går till vårdcentralen med ett brutet finger och möts av ett batteri av frågor om matvanor, alkoholvanor, rökning (gud förbjude) sömn, träning, och vilket lag man håller på. Kanske inte det sista då, men fatta vad jag menar. Det ovidkommande har blivit det viktigaste.
Så jag blir inte förvånad när jag klickar in på "Konsten" och ska läsa första recensionen. Den inleds så här:

"Det är inte utan en viss bävan som jag numera kliver in på större grupputställningar. Hur många samtidskonstsäkrade checkboxar har curatorn klickat i? Hur ser könsfördelningen ut? Finns det något minoritetsperspektiv som inte beaktats tillräckligt mycket?”.

Sedan kommer själva recensionen (Anders Olofsson om utställningen "Stockholms Kosmologi"). Men denna inledning... Den visar på just den ängslighet jag sett överallt sedan 2018 då jag drog ner på jobben för att försöka ta mig tillbaka till konstvärlden igen efter många års liv i den "vanliga" världen. Det är ganska sorgligt. En slags skruvad parallell till mobiltelefonernas tyranni. Ständigt påpassad. Svara!

Larm (f.d. Far For).

Strutsar och påfåglar.

Att konsten idag viktar internationalisering (undantaget s.k. urfolkskonst) högre än djupdykning på plats, har kanske både för- och nackdelar. En viss politisering blir ju ofrånkomlig vilket såklart är avskräckande för dem som minns 60-talets dogmatik och jakt på oliktänkande (också upprepad på senare år om än i blygsammare skala). Men, att helt stoppa huvudet i sanden som Ruben Östlund verkar göra (artikel i dagens DN av Jacob Lundström) blir bara pinsamt. Tänker på Hasse Alfredsson: "Jag hade ingen aaaning...". RÖ:s uttalande i GP också: "personligen är jag väldigt trött på dem som delar in människor i ideologier. Det känns nittiotal" får mig som haft höga tankar om RÖ att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Skojar han? I så fall på en nivå som inte uppfattas av vanliga tidningsläsare. 

Den som inte vet vad detta handlar om (jag kan inte länka till tidningarna) kanske kan bli upplyst genom att googla RÖ, Georgien, intervju i Sputnik e.dyl. I korthet handlar det om en blind fläck för regimer som förtrycker såväl folk som kulturyttringar. Eller kanske om den verkligt 90-talistiska hållningen att en konstnär står över politiken och inte behöver ta hänsyn till sådant som vanliga dödliga håller på med. Då skulle konstnärer vara en slags påfåglar som verkade på ett högre plan. Åtminstone kommer jag ihåg en del sådana diskussioner från min skoltid. RÖ var ju inte så gammal på 90-talet så han kanske blandar ihop det :-).

Monument (arbetsnamn).

Ett par bilder från ett pågående projekt. Tre andra bilder från detta långdragna arbete kommer att ingå i en utställning på Arbetets Museum i Norrköping 2024.09.28 till 2025.01.12.

Morgon. Tillbaka i orten.

06.30, sätter mig ute med kaffemuggen. Trädgården totalt igenväxt efter sommarens fred från saxar och klippapparater. Buskar, häck, gräs i samarbete med insekter, fåglar och rådjur har skött det dagliga med ett helt annat resultat än vi tvåbeningar av oklar anledning brukar åstadkomma. Egentligen tycker jag nog att det är vackrare som det är nu, än det kommer att bli kommande helg när vi gått löst på allt grönt med våra vassa redskap. Men en förortsradhusträdgård kan inte se ut hur som helst. Det finns outtalade regler. Bl.a. påverkas priserna för grannar som tänker sälja. Och hänsyn till människor måste ju i detta självvalda sammanhang gå före hänsyn till växter och insekter. Hävda annat blir som att hävda att hakkorset (om än  sant) bara är en solsymbol. Korkat och barnsligt alltså.

Men nu över till något annat. Hemkommen till skivbackarna och ensam i huset blir det en återblick till 80-talet. Det årtionde då alla blev tvungna att lyfta blicken från populärmusiken, eftersom inget i den genren (frånsett Waits) nådde över ens kvalgränsen till korpen (jodå, jag var med, så jag vet :). Jag som börjat se åt andra håll än västerut hade precis hört den andalusiske gitarristen Paco de Lucia. Hans musik fick mig liksom att se ytterligare en öppning mot den då lediga och outforskade världen. Så jag besökte en skivaffär för att inhandla något, och där fick jag se det. Det mest fantastiska skivomslaget någonsin! Och det var dessutom till en flamencoskiva med nyskriven musik av PdL. 

Skivomslagen på LP-tiden var ofta små konstverk i sig. Format 30x30 cm. På denna skiva som heter Castro Marin (bara det..) spelas det en del tillsammans med två andra gitarrister jag har lite svårare för, Larry Coryell och John McLaughlin, men helheten blir ändå remarkabel och jag ryser fortfarande vid en del passager. Särskilt när jag lyssnar på Soleán Herencia. När allt liksom faller på plats i slutminuten... Vet ej om denna musik finns streamad men även om den gör det så går man ju då tyvärr miste om omslaget och all text på innerkonvolutet. Helheten. Det fysiska att hålla i den.
Omslagets framsida. Omslagsbild: Katsu Yoshida, albumdesign: Shigo Yamaguchi, foto: Yukio Ichikawa.

Kom ihåg minnet.

Erinra sig. Dra sig till minnes. Svåra uppgifter när ens minne fungerar så att inget ordnas i kronologi utan snarare viktas. Och när det dessutom säkert finns fantasier och falsarier inkilade lite här och var. Dock brukar det gå att räta upp ett och annat genom att titta på gamla foton.

Att skapa sin egen historia. Det finns mycket skrivet och sagt om fotografier i fritt fall. Alltså fotografier där ingen avfotograferad längre lever och fotografen är okänd och sannolikt också död. Där ingen vet vilka/vem som syns på bilden, var fotot är taget eller någon som helst bakgrundsinformation. Likväl finns bilden där. Beviset på att det/den/dem som representeras befann sig framför kameran vid fototillfället. 
Den typen av bilder kan användas av vem som helst för vilket ändamål som helst. Ingen finns längre som kan berätta sanningen. Detta är en liten del av allt vad ett fotografi är. Just detta att det handlar om en tvådimensionell representation av en verklighet som faktiskt varit.

Jag har en del gamla foton. Riktigt gamla där släktingar mm. avbildas. På några av dessa finns en eller flera för mig okända personer med. Och ingen finns längre att fråga vilka de är. Det är som om dessa bilder är på väg att glida mig ur händerna. För om jag nu i övre medelåldern inte kan identifiera mer än hälften av personerna i t.ex. en gammal gruppbild, så vem ska veta något alls om denna bild när det blir min tur att knäppa ihop? De jag kan identifiera är också sedan länge borta och även om jag minns några röster, skratt och till och med lukter, så är ju det inget jag kan förmedla vidare eftersom sådana upplevelser inte går att gestalta mer än en broiler med propeller gestaltar en levande kyckling.

Jag sitter i mitt arbetsrum medveten om att dessa gamla foton finns på flera ställen runt om i huset. I det ena eller andra skåpet. Och känslan är att om jag här och nu lämnar in så gör även dessa foton det på sina respektive platser. Detta är en funktion av att tillhöra den generation som står på tur. Och inte sorgligt alls. Bara en tanke...

Ett annat liv, en annan plats.

Den årliga transformationen börjar nu. Och jag kommer att återgå till något inlägg i veckan istället för som den senaste tiden, varje dag. M.a.o. tillbaks till vardagen (men vill du bara se några bilder så titta här så länge).

För att fira/sörja detta lägger jag upp denna bild och text av Charles Bukowski. Något mera klarsynt, enkelt, eller mer intelligent, har i alla fall inte jag läst. Det enda vi behöver göra är att lägga ner vapnen och bete oss som vuxna. För ingen av oss kommer ändå undan.

Startskotten.

Fotografering som teknik för att ta med en bit av verkligheten, tiden, hem. Så startade detta livslånga intresse, för att inte säga denna fanatiska fixering. Det gick aldrig över. Tvärtom. Mitt allra första sparprojekt var för att kunna köpa en plastkopia av en Rolleiflex. Fungerande men fixfokus och en tid/bländare. Som en lådkamera i plast formad som en Rolleiflex. Känslan av att bära den med sig sitter i än idag. Jag kunde fånga och hålla kvar verkligheten. Ta fram sommaren på vintern! Tror jag var sex år då detta livsavgörande hände. Sedan blev det hembyggt mörkrum i en garderob tillsammans med min syster, foto som "fritt valt arbete" på högstadiet, PRYO (som det hette då) hos den lokale fotografen och resten är historia brukar man visst säga.

Det andra startskottet då? Det kom någon gång i slutet av grundskoleåldern. Jag ritade ofta och hade högsta betyg i teckning i skolan men trodde såklart att målet var att kunna rita av något så verklighetstroget som möjligt, vilket inte ifrågasattes av någon lärare. Min klass skulle då på studieresa till regionhuvudstaden och bl.a. besöka länsmuseet. Där, bland allt tråkigt och trist, fanns på en vägg en utställningsaffisch från en utställning med Carl Kylberg. Bilden på affischen föreställde en av hans "stilla kväll" eller "hemkomsten" målningar (minns inte riktigt). Och då föll 25-öringen ned för mig! För denna bild sammanfattade men några penseldrag och två färger, allt jag kände, tänkte, upplevde, då jag ensam rodde hem över sjön en sommarnatt efter en fisketur. Jag kunde känna lukten och kvällsluftens fukt. Se de sovande svärtorna flytande som små bojar i det spegelblanka vattnet. 

Det blev min introduktion till konsten. Då förstod jag skillnaden på bild och avbild. Och min fortfarande pågående utredning om hur detta kunde vara möjligt, och om och hur det kan gå att lära sig började då.

Bägge dessa "startskott" levererades i maghöjd och utan att ett ord av introduktion behövdes. Ingen teori, inga förklaringar.

Sedan har ju såklart detta förgrenat sig ut åt alla håll under årens lopp och jag är mycket intresserad av konstteori och även debatten om t.ex konstdoktorer och om hur utbildningarna förändrats (som ju kommenterats i flera tidigare inlägg). Plus att jag fortfarande använder skissblock och penna så gott som dagligen för avbildande av den yttre verkligheten, men nu som "skalövningar" och anteckningar. Det är något annat än konst.

Inte klar med detta inlägg men nu vaknar huset så jag får fortsätta senare.

Olle.

Inte Nyman eller Bonnier eller Skagerfors eller någon annan konstnär, utan Eliasson. Min mormors lillebror. Sedan länge med indragna åror. Han hälsade ibland på oss i sin (och min) födelseby i Jämtland när jag var liten. Han bodde sedan långt innan jag föddes i Skåne. Han var större delen av sitt liv skogsarbetare. Först med såg och yxa, sedan med motorsåg. Minns att han prisade de skånska bokskogarna där han kunde nå hygget han jobbade på med moped.
I Jämtland fick han bo veckovis i kojor ute på hyggen alltför otillgängliga för att ta sig hem från på kvällarna. Men skog högg man på vintern. På våren/sommaren var det vägbyggen mm. och sensommar/höst var han slåttkarl.
Och därmed kommer vi in på ämnet för detta inlägg, som är glömd kunskap. Vi lever ju i en tid då allt tycks gå snabbare för varje år. Kunskap försvinner och ersätts liksom yrken och sysselsättningar. Mobilberoende och Tik-Tok gör ungarna oförmögna att orka läsa en bok som inte ger omedelbar behovstillfredställelse. Men. Ska försöka hålla mig till ämnet i stället :-). Här i uthuset finns en lie. Den har helgjutet metallskaft och därmed fasta platser för handtagen. När jag var i tonåren och Olle hälsade på en sommar satte han sig före att lära mig hur man hanterar en lie. På den tiden fanns det inga metallkopior utan varje slåttkarl hade sin egen lie anpassad efter kroppstorlek, armlängd mm. Lite språkkunskaper kommer nu. På jämska heter lie jå. Skaftet till lien heter orv. Jåorvet är alltså den del som anpassas efter person, förutom bladets vinkel mot orvet som alltid går att justera efter behov.

Till varje lie hör ett långsmalt bryne, ungefär i storlek som en tillplattad gurka. Det heter på jämska jåhejn. Så varje slåttkarl ska vara utrustad med jå och hejn. Vidare måste det finnas tillgång till slipsten med underliggande vattentråg för den förberedande vattenslipningen. Hejnet har man med ut på åkern för återkommande användning när man känner att det börjar gå lite trögt.

Alltså. Olle skulle lära mig och som tur var fanns min morfars jå i vedboden. Jag var ungefär lika lång som han varit så det orvet fick duga. Ingen anpassning av högerhandens handtagslängd behövdes. Det är annars längden på det handtaget som bestämmer vinkeln bladet får mot marken och därmed hur pass nära marken det skär och hur ställningen blir när man slår.
Så vi började med att slipa bladet på slipstenen som stod vid vedboden. Jag vevade och Olle höll bladet i rätt vinkel. Ett "riktigt" blad är sett i profil format som ett L med väldigt kort bas (ska lägga till illustrationer senare) detta för att bestämma rätt vinkel mot stenen. Efter slipstenen visade han hur hejnet skulle användas. Man slipar snabbt omväxlande på bägge sidor av bladet ungefär som man striglar en rakkniv, fast omvänt då det är hejnet som rörs. Därför är hejnet ganska långt så att man kan slipa utan risk att skära sig.

Sist men inte minst kom så själva slåendet. Vi höll på lääänge med hur jag gick och stod, hur långa steg framåt osv. Och faktiskt, när allt detta görs på rätt sätt så blir det inte särskilt jobbigt! Annars är det lätt att få ont i ryggen och mjölksyreförgiftning efter en kvart. Men med en lie anpassad till kroppskonstitution och ordentligt slipad går det faktiskt att slå stubbåker utan större ansträngning. Så där har vi förklaringen till att slåttkarlarna kunde jobba från morgon till kväll utan att bli invalidiserade för livet. Glömd kunskap vilket man ofta ser på TV/film när slåtterscener filmas. Ingen vet hur man gör vilket leder till att alla som ska slå gör just det, alltså försöker slå av axen istället för att skära i rätt vinkel.

Men det finns mycket mer. All glömd kunskap är inte glömd. Mycket går bara på sparlåga och har istället blivit till exklusiv kunskap. Eller börjar komma tillbaka, som analogfoto till exempel. När jag mottog mitt mästarbrev som yrkesplåtis, under en pompös ceremoni i stadshuset (stor publik och orkester som spelade Drottningholmsmusiken när vi blivande gesäller och mästare tågade nerför stora trappan :) hade en rad skolor för hantverksyrken satt upp små bås, som på en mässa, i yttre hallen. Det finns en lång rad yrken som bygger på handens kunskap och erfarenhet mer än teorier och texter, och där tror i alla fall jag på en storartad framtid för den som söker sig åt det hållet istället för åt det akademiska. Ett gesäll- eller mästarbrev låter innehavaren dessutom verka i vilket land som helst då de flesta av dessa yrken är universella! Varför inte bli Dekopör eller Ullrådgivare? Egen firma, ingen chef, efterfrågad, rörlighet över hela världen! Se mer här om du är ung och tvekar om framtiden eller om du är gammal och vill byta bana.