Borta med vinden.

Eller nersorterade till ett mörkt hörn i källaren, inser jag att mina minnen av Coronan, pandemin, redan är. Så kort tid efter. Jag läser Marianne Lindberg De Geers dagboksbiografi "Tvära kast" och blev tillbakaflyttad. De dagliga TV-rapporterna kl 14. Antal döda idag osv.. Nu kommer jag plötsligt ihåg allt. De eviga promenaderna runt västerort. Min gamla mor på äldreboendet som hade besöksförbud. Halvtomma tunnelbanevagnar då alla som kunde började arbeta hemifrån (vilken gudomlig orättvisa). Den eviga vintern som liksom överskuggade sommaren. Hösten som blev till en ny Coronavinter, tills det långsamt dog ut.
Men promenaderna. I alla väder, ljus som mörker. Det känns lite som om hela den perioden var innesluten i en dimma. Som om det inte blev riktigt ljust på dagarna.
Jag kånkade omkring min Texas Leica (Fuji GW690) överallt. Gjorde en liten fotobok, eller snarare ett häfte. Några av bilderna samlade jag i ett projekt på CFF:s portfoliosidor.

PS, nästa dag. Ny rubrik: "Livet i ankdammen". Jag måste kanske också säga något om dagbokstrenden. Tror kanske Lars Norén var först ut eller i alla fall tidig men jag har inte läst hans. Måste nog göra det nu efter MLDG:s oreserverade hyllningar (nästan lite generande här och där, tydlig husgud för henne). Däremot läste jag Ulf Lundells första två vardagar när de kom, vilket också var under pandemin. Likheterna är ganska stora vad gäller vardagsplocket alla vi andra också har, men de tre stora skillnaderna är att UL inte oroar sig för ekonomin. Inte oroar sig för att inte få träffa barn och barnbarn (för det gör han ändå inte) och inte verkar umgås med ett enda känt namn.

I början av MDLG-boken tänkte jag ibland att detta gränsar lite till "namedropping" här och där, tills jag insåg att det inte är det. Hon umgås faktiskt så gott som enbart med offentliga personer. Vilket såklart leder till en del underhållande skvaller. UL umgås bara med flyttfåglarna. Men nu tror jag det får vara nog med introspektion för ett tag, LN får nog vänta ändå. Det blir en lite kvävande känsla när man återigen (vilken gång i ordningen?) inser hur liten kultursfären är i detta land och hur den befolkas av personer som känner varandra, ofta genom att även deras föräldrar också kände varandra, och deras barn och barnbarn (som också känner eller snart kommer att känna varandra). Det går knappt en dag utan att något exempel på detta osynliga nätverk skymtas någonstans. Såg för en vecka sedan en rätt bra film på TV. Regissören hette Ernst De Geer. Insåg nu under detta läsande att det är Carl-Johans och Mariannes son, tillika förebilden för huvudpersonen i den mest lästa och älskade barnboken här i huset en gång i tiden. "Örnis bilar".