Olle.

Inte Nyman eller Bonnier eller Skagerfors eller någon annan konstnär, utan Eliasson. Min mormors lillebror. Sedan länge med indragna åror. Han hälsade ibland på oss i sin (och min) födelseby i Jämtland när jag var liten. Han bodde sedan långt innan jag föddes i Skåne. Han var större delen av sitt liv skogsarbetare. Först med såg och yxa, sedan med motorsåg. Minns att han prisade de skånska bokskogarna där han kunde nå hygget han jobbade på med moped.
I Jämtland fick han bo veckovis i kojor ute på hyggen alltför otillgängliga för att ta sig hem från på kvällarna. Men skog högg man på vintern. På våren/sommaren var det vägbyggen mm. och sensommar/höst var han slåttkarl.
Och därmed kommer vi in på ämnet för detta inlägg, som är glömd kunskap. Vi lever ju i en tid då allt tycks gå snabbare för varje år. Kunskap försvinner och ersätts liksom yrken och sysselsättningar. Mobilberoende och Tik-Tok gör ungarna oförmögna att orka läsa en bok som inte ger omedelbar behovstillfredställelse. Men. Ska försöka hålla mig till ämnet i stället :-). Här i uthuset finns en lie. Den har helgjutet metallskaft och därmed fasta platser för handtagen. När jag var i tonåren och Olle hälsade på en sommar satte han sig före att lära mig hur man hanterar en lie. På den tiden fanns det inga metallkopior utan varje slåttkarl hade sin egen lie anpassad efter kroppstorlek, armlängd mm. Lite språkkunskaper kommer nu. På jämska heter lie jå. Skaftet till lien heter orv. Jåorvet är alltså den del som anpassas efter person, förutom bladets vinkel mot orvet som alltid går att justera efter behov.

Till varje lie hör ett långsmalt bryne, ungefär i storlek som en tillplattad gurka. Det heter på jämska jåhejn. Så varje slåttkarl ska vara utrustad med jå och hejn. Vidare måste det finnas tillgång till slipsten med underliggande vattentråg för den förberedande vattenslipningen. Hejnet har man med ut på åkern för återkommande användning när man känner att det börjar gå lite trögt.

Alltså. Olle skulle lära mig och som tur var fanns min morfars jå i vedboden. Jag var ungefär lika lång som han varit så det orvet fick duga. Ingen anpassning av högerhandens handtagslängd behövdes. Det är annars längden på det handtaget som bestämmer vinkeln bladet får mot marken och därmed hur pass nära marken det skär och hur ställningen blir när man slår.
Så vi började med att slipa bladet på slipstenen som stod vid vedboden. Jag vevade och Olle höll bladet i rätt vinkel. Ett "riktigt" blad är sett i profil format som ett L med väldigt kort bas (ska lägga till illustrationer senare) detta för att bestämma rätt vinkel mot stenen. Efter slipstenen visade han hur hejnet skulle användas. Man slipar snabbt omväxlande på bägge sidor av bladet ungefär som man striglar en rakkniv, fast omvänt då det är hejnet som rörs. Därför är hejnet ganska långt så att man kan slipa utan risk att skära sig.

Sist men inte minst kom så själva slåendet. Vi höll på lääänge med hur jag gick och stod, hur långa steg framåt osv. Och faktiskt, när allt detta görs på rätt sätt så blir det inte särskilt jobbigt! Annars är det lätt att få ont i ryggen och mjölksyreförgiftning efter en kvart. Men med en lie anpassad till kroppskonstitution och ordentligt slipad går det faktiskt att slå stubbåker utan större ansträngning. Så där har vi förklaringen till att slåttkarlarna kunde jobba från morgon till kväll utan att bli invalidiserade för livet. Glömd kunskap vilket man ofta ser på TV/film när slåtterscener filmas. Ingen vet hur man gör vilket leder till att alla som ska slå gör just det, alltså försöker slå av axen istället för att skära i rätt vinkel.

Men det finns mycket mer. All glömd kunskap är inte glömd. Mycket går bara på sparlåga och har istället blivit till exklusiv kunskap. Eller börjar komma tillbaka, som analogfoto till exempel. När jag mottog mitt mästarbrev som yrkesplåtis, under en pompös ceremoni i stadshuset (stor publik och orkester som spelade Drottningholmsmusiken när vi blivande gesäller och mästare tågade nerför stora trappan :) hade en rad skolor för hantverksyrken satt upp små bås, som på en mässa, i yttre hallen. Det finns en lång rad yrken som bygger på handens kunskap och erfarenhet mer än teorier och texter, och där tror i alla fall jag på en storartad framtid för den som söker sig åt det hållet istället för åt det akademiska. Ett gesäll- eller mästarbrev låter innehavaren dessutom verka i vilket land som helst då de flesta av dessa yrken är universella! Varför inte bli Dekopör eller Ullrådgivare? Egen firma, ingen chef, efterfrågad, rörlighet över hela världen! Se mer här om du är ung och tvekar om framtiden eller om du är gammal och vill byta bana.