Ryssland.

Det är förbjudet att inte läsa Anna-Lena Laurens upplysningsskrift "Sammetsdiktaturen". Fast vi får hoppas en viss despot inte läser den. För redan i första kapitlet levereras en manual för hur man med enkla och gratis medel uppnår det han med dyra och dödliga dito försöker nå. Således en farlig (för oss i "väst") skrivelse.

Arvo Pärt.

Missa nu inte detta! Om Anselm Kiefer gestaltar ödeläggelsen så tar AP hand om det som kommer efter. Insikten och trösten eller hur man ska uttrycka det. Såg del ett i kväll. Del två får bli snart eftersom denna tudelade dokumentär endast kan ses till sista april. SVT play.

Fimbulvinter.

Åren 536 till 539 var det vinter i Sverige. Alltså året om. Minst 36 månaders vinter (så vitt forskningen kunnat enas). Vad trodde man då? Resignerade människor och antog att detta var det nya normala? I Skandinavien tror forskarna att sammantaget ungefär halva befolkningen dog, främst eftersom det ju inte går att odla något vintertid. Alltså svält. Och kylan. Alltid kallt. Fimbulvintern brukar denna tid kallas. Som dessutom följdes av en väldigt långsam återgång till normalare temperaturer. Långt in i medeltiden sträckte sig kylan.

På Öland (det följande är såklart bara gissningar) övergav man Ismantorps borg, som låg i ett kallhål och byggde i stället Gråborg, lite längre söderut och i ett område som inte var fullt lika kallt.
Ja därom tvistar di lärde (om det var så alltså) men själva Fimbulvintern tycks det inte råda några delade meningar om i forskarsamhället. Så den får man nog tro på. Orsaken antar de flesta var en serie vulkanutbrott som skapade så stora stoftmoln så att solstrålarna blockerades.

Hur mår en människa när det aldrig blir vår? Hur var den psykiska statusen i samhället, i familjen, när inga tecken på vår eller sommar kom? När de yngsta inte visste hur en blomma ser ut? Eller att gräset kan vara grönt och träd kan ha löv? Enligt vad jag tror mig veta om oss människor är nog att depression måste, näst efter hungersnöden, ha varit det största problemet. Att ha upplevt sommar men tänka att den aldrig mer kommer tillbaka. Att föreställa sig detta...

Vad man gjorde får vi såklart aldrig veta men själv misstänker jag att en del av de offer, även människoffer, som hittats i sjöar och kärr kommer från desperata försök att blidka olika gudar och få dem att släppa på solvärmen igen. Och det kan väl åtminstone få passera som alternativ fakta? Och eftersom detta inträffade precis i övergången mellan brons- och järnålder så föreslår jag härmed ett namnbyte från järnålder till järnvinter! Ett så pass spekulativt namn skulle nog också vara till hjälp i historieundervisningen i skolorna. Lätt att komma ihåg och två flugor på smällen.

The story of art whithout men.

Av Katy Hessel. Väldigt intressant och "helande" bok i bemärkelsen att konsthistorien (västerlandets) här kompletteras med många namn jag aldrig hört tidigare + såklart bilder av verk. 

Med andra läsglasögon blir det förvirrande eftersom hållpunkterna, namnen, som annars brukar utgöra rundningsmärkena saknas eller bara nämns i förbigående. I många fall presenteras konstnärer som verkligen borde ha haft en mycket större roll i historieskrivningen, men inte "släppts fram" beroende på den då rådande synen på vad män och kvinnor borde ägna sin tid åt. På 1900-talet särskilt synligt hos surrealisterna och sedan, kanske otippat, i 60-talets popkonst, där få kvinnor gavs utrymme (blir i alla fall lite nöjd med mig själv, då jag alltid sett just dessa två "riktningar" som överskattade och ointressanta :-). I andra fall känns det lite krystat och kvoterat. Vilket iofs kanske kan bero på för få bilder.

I tegelstenen "Art since 1900" (Foster m.fl.) blir könsskillnader mindre märkbara då den är betydligt mer klarsynt och rättvist uppdaterad än äldre konsthistorier. Alltså i avseendet manligt och kvinnligt. Om man tar det ett steg till och även blandar in hudfärger och nationaliteter, religioner mm. så vet jag inte om den heller kan göra anspråk på att redovisa någon slags helhetsbild, då en del politiska och religiösa aspekter på konstproduktion saknas. Då menar jag i avseendet vad vi sett av rondellhundar och liknande. Dock är det ju en rejäl uppryckning från t.ex. "Konsten" (H. W. Janson), som var standardverket på den tid då jag gick i konstskolor. Art since 1900 har dessutom ett helt nytt upplägg där fem författare, alla med olika teoretisk bakgrund, beskriver historien utifrån sina olika perspektiv (intressant om en sjätte författare hade varit bokstavstroende muslim). Vilket såklart också är en stor skillnad och bättre liknar hur en konstnär vill att ett verk ska ses. Alltså utan några definitiva tolkningsföreträden. Men ju mer jag tänker på det dess mer inser jag omöjligheten i att i samma volym få med allt, om än aldrig så översiktligt. Det är egentligen ganska missvisande med titlar som antyder att det skulle handla om en översikt av "konstens historia", per definition. Egentligen är ju resonemanget om en internationell konst också lite tvetydigt. Vad betyder egentligen internationell?

Oundviklig tankevurpa/sidospår blir hur en konsthistoria utan ord skulle se ut? Om vi skulle tänka tanken att bildkonst faktiskt är ett eget språk, en uttrycksform att ta till när ord inte duger till att gestalta och kommunicera det som vill fram. Som instrumental musik eller dans. Det enda absolut säkra med en sådan historia skulle vara att den av nöd bara skulle kunna omfatta den konst som fotograferats.

Eller föreställ dig att du är arkeolog på 3000-talet och letar/gräver efter 1900- och 2000-talens verk för att kunna rekonstruera en konsthistoria. Alla texter är förstörda men verken finns kvar. Hur kommer den rekonstruktionen att se ut?