The story of art whithout men.

Av Katy Hessel. Väldigt intressant och "helande" bok i bemärkelsen att konsthistorien (västerlandets) här kompletteras med många namn jag aldrig hört tidigare + såklart bilder av verk. 

Med andra läsglasögon blir det förvirrande eftersom hållpunkterna, namnen, som annars brukar utgöra rundningsmärkena saknas eller bara nämns i förbigående. I många fall presenteras konstnärer som verkligen borde ha haft en mycket större roll i historieskrivningen, men inte "släppts fram" beroende på den då rådande synen på vad män och kvinnor borde ägna sin tid åt. På 1900-talet särskilt synligt hos surrealisterna och sedan, kanske otippat, i 60-talets popkonst, där få kvinnor gavs utrymme (blir i alla fall lite nöjd med mig själv, då jag alltid sett just dessa två "riktningar" som överskattade och ointressanta :-). I andra fall känns det lite krystat och kvoterat. Vilket iofs kanske kan bero på för få bilder.

I tegelstenen "Art since 1900" (Foster m.fl.) blir könsskillnader mindre märkbara då den är betydligt mer klarsynt och rättvist uppdaterad än äldre konsthistorier. Alltså i avseendet manligt och kvinnligt. Om man tar det ett steg till och även blandar in hudfärger och nationaliteter, religioner mm. så vet jag inte om den heller kan göra anspråk på att redovisa någon slags helhetsbild, då en del politiska och religiösa aspekter på konstproduktion saknas. Då menar jag i avseendet vad vi sett av rondellhundar och liknande. Dock är det ju en rejäl uppryckning från t.ex. "Konsten" (H. W. Janson), som var standardverket på den tid då jag gick i konstskolor. Art since 1900 har dessutom ett helt nytt upplägg där fem författare, alla med olika teoretisk bakgrund, beskriver historien utifrån sina olika perspektiv (intressant om en sjätte författare hade varit bokstavstroende muslim). Vilket såklart också är en stor skillnad och bättre liknar hur en konstnär vill att ett verk ska ses. Alltså utan några definitiva tolkningsföreträden. Men ju mer jag tänker på det dess mer inser jag omöjligheten i att i samma volym få med allt, om än aldrig så översiktligt. Det är egentligen ganska missvisande med titlar som antyder att det skulle handla om en översikt av "konstens historia", per definition. Egentligen är ju resonemanget om en internationell konst också lite tvetydigt. Vad betyder egentligen internationell?

Oundviklig tankevurpa/sidospår blir hur en konsthistoria utan ord skulle se ut? Om vi skulle tänka tanken att bildkonst faktiskt är ett eget språk, en uttrycksform att ta till när ord inte duger till att gestalta och kommunicera det som vill fram. Som instrumental musik eller dans. Det enda absolut säkra med en sådan historia skulle vara att den av nöd bara skulle kunna omfatta den konst som fotograferats.

Eller föreställ dig att du är arkeolog på 3000-talet och letar/gräver efter 1900- och 2000-talens verk för att kunna rekonstruera en konsthistoria. Alla texter är förstörda men verken finns kvar. Hur kommer den rekonstruktionen att se ut?