Grönskan.

En gång för hundra år sedan, då jag genom en närstående landskapsmålare fick mina första lektioner på det området, fick jag också lära mig något annat. Och det var hans syn på grönska. Den tid som är nu, alltså mitten av juni, utgjorde slutet på hans årliga landskapsperiod. Han började måla landskap utomhus varje vår när knopparna på träden började skifta från brunt till violett. Detta var i jämtlands fjällvärld så på andra håll ser det såklart annorlunda ut. Han tyckte inte det var lönt att försöka åstadkomma något vettigt när de olika gröntonerna började samordna sig till en enda. Och det sker ungefär vid denna tid (nu) på året. Även här i orten trots att det ju i mycket annat är stora skillnader. Där vi var ute och målade landskap fanns inga knallgula forsythior eller ginst, och inga rosablommande fruktträd. Istället rörde det sig om att urskilja nyanser i blåviolett, cyaner och brunrött ovanför trädgränsen, och de gulgröna som började nedanför den. Han lärde mig också hur man använder varmt/kallt för att skapa rum och avstånd. Allt i ett mycket lugnt tempo (ibland lite väl lugnt för mig då). Men det var grundkunskaper i konsten att se och paletten vi använde var densamma som rekommenderades som grundpalett för oljemåleri när jag senare började i målarskola. Den sitter än idag även om jag sedan länge frångått den. Men skulle jag någon gång försöka mig på att måla landskap igen, så skulle jag försöka något ditåt. I den mån färgerna fortfarande finns att få tag i (vet ej riktigt vad jag äger i den vägen eftersom jag ärvde ett litet än i dag ouppackat lager färg efter ovan nämnde landskapsmålare). Det man skulle ha på paletten var i alla fall krapplack, smaragdgrönt, ultramarin, koboltblått, ljus kadmiumrött och kadmiumgult, extra ljus ljusockra, rå terra di sienna, bränd umbra och blandat vitt. Alla andra färger kan blandas från denna palett hette det. Det var det man skulle lära sig. Blanda färg utan att "döda" den. Alltså att blanda med hänsyn till de ingående färgerna. Den som målat med olja vet vad som menas. Blanda två eller tre färger för att söka en speciell nyans. Rör sedan runt ett par gånger för mycket med penseln eller palettkniven, så dör färgen plötsligt. Den liksom tappar sin lyster. Så det var något som övades mycket.

Och efter avslutad målerisession tvättades penslarna på så sätt att de doppades i såpa och gnuggades sedan i handflatan så att oljefärgen "försåpades" och kunde sköljas bort med varmvatten. Funkar utmärkt faktiskt. Men en sak jag ibland tänkt på är hur mycket giftiga metaller man gnuggade in i handflatan på den tiden. Kadmiumfärgerna och kobolt också tror jag, blev ju förbjudna redan på 1980-talet. Jag minns faktiskt upprördheten bland eleverna på målarskolan när de röda och gula ersättningsfärgerna för kadmium plötsligt var det enda som fanns att köpa i skolans materialbutik. De nya färgerna var pigmentsvaga och fanns bara i en variant. Inte i en ljus och en mörk som kadmiumfärgerna. Krapplack försvann också från hyllorna och ersattes av något som kallades kinakridonrött och inte alls hade samma blandningsegenskaper. Borta var den blågrå färg som kunde blandas av smaragdgrönt och krapplack (lite som paynes gray idag, fast med möjlighet att balansera mot grönt eller lila). 

Ja så var det då men nu är det nu. Det som består är färgskiftningarna i naturen om nu ens de gäller längre i den globala uppvärmningens tid. Trädgränserna kryper ju uppåt och nya arter flyttar till odlingszoner de inte tidigare befolkat. Eller om det är zonerna som flyttar. Landskapsmåleri i fjällvärlden under vår och försommar kanske är något annat idag än det var då när jag fick mina första lektioner i friluftsoljemåleri på duk. Men en sak består i alla fall, det kan man se genom fönstret här i orten till och med, och det är att gröntonerna börjar smälta ihop till en enda denna tid på året.