"Teritoriella Anspråk" av Frans Wachtmeister. Jag blev nyfiken efter att ha läst en väldigt positiv recension + att ämnet (som bekant för den som läst andra inlägg här) intresserar mig på flera olika sätt. Ämnet som alltså skulle vara huruvida det är möjligt att helt byta kultur. Överkomma alla olikheter. Japan är landet det gäller. Kortversionen: tysk försöker bli japan. Går inte.
Boken är en ganska underlig blandning av filosofi, pojkrumsdrömmar och action. I oväntade sjok av ibland rena klicheer, som en helt omotiverad biljakt eller ett knytnävsslag i ansiktet som beskrivs lite som i en kioskdeckare. Till exempel. Varvat med stundom riktigt kloka funderingar om kultur och identitet. Irriterande är att berättarjaget aldrig någonsin tvivlar på sin överlägsna förståelse av livet, medmänniskorna och världen, som han betraktar med allvetarens distans. En tonårings tvärsäkerhet fast både författaren och jagfiguren (jag misstänker att det stundvis är samma person) ska ha fyllt 30 (fast å andra sidan, så där är ju Jan Guillou också och han har väl fyllt 80). Och naturligtvis får han ju också alltid rätt. Lite litteraturpotpuri är det. Det mesta ingår i mixen och i slutänden blir det faktiskt en bladvändare. Svår att placera på min personliga kvalitetsskala. Nånstans i mitten tror jag. Med frågetecken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar