Två filmer som snurrar i den sociala mediavärlden visar DH när han massproducerar målningar av något som liknar blommande fruktträd. Tre eller fyra oblandade färger per bild. Tiotals eller om det är hundratals dukar han duttar färg på. Alla ungefär lika förutom färgvalet. De s.k. hötorgsmålningar som såldes av ambulerande nasare på 50-60-talen i Sverige var långt mer genomarbetade.
Så vad är det han egentligen gör? Låter sig filmas när han producerar skräp och dessutom med text som uppmanar tittaren att reservera sin målning innan de sålt slut. Filmas antar jag för att bevisa att det verkligen är han som gör dem. Jag kan inte se annat än att han testar gränser. Hans "namn" i konstvärlden har blivit så stort att han kan tillåta sig att göra precis vad som helst så länge det är bevisat att det verkligen är han som gör det. Han har helt enkelt förvandlats till en sedelpress. Det är det som är verket. Han visar oss vad som händer när man nått en viss nivå av internationell berömmelse. Målningarna är så simpla att de lika gärna kunde ha föreställt prislappen på duken. Men då kanske ironin kommit i kapp köparna. För jag betvivlar inte att alla kommer att säljas. Hängas över soffor i miljonärshem i Quatar och USA, de är ju oförargligt dekorativa och kommer i alla tänkbara färger så att de passar över alla tänkbara soffor. Och några kommer säkert att låsas in i förråd som investeringar för framtiden. Konst så långt från konst det går att komma. DH visar oss vad "branding" egentligen betyder i konstvärlden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar