Lili Marlene mm.

Denna andra världskrigets största hit, nästan signaturmelodi, och på bägge sidor faktiskt. Wikipedia: "Texten skrevs 1915 av poeten Hans Leip (1893-1983). År 1937 publicerades en samling med Leips dikter där denna ingick, och då hade de två sista av de fem verserna tillkommit. Norbert Schultze (1911–2002) komponerade 1938 melodin och sången spelades in i augusti 1939 av Lale Andersen." Senare spelades den in på flera språk i flera länder. Bl.a. i USA av nazimotståndarinnan Marlene Dietrich på både tyska och engelska. MD som var ett sant barn av Weimarrepublikens kultur sökte raskt amerikanskt medborgarskap när Hitler försökte värva henne till propagandamaskineriet. Hon ägnade sig istället (förutom att bli filmstjärna i Hollywood) åt att underhålla de amerikanska frontsoldaterna. Än idag kanske den högst betalda filmstjärnan i Hollywoods historia. Så hon blev rik och använde mycket av sina pengar till att hjälpa tyska judar att fly.
Men Lale Andersen då, som spelade in originalversionen av Lili Marlene? Jo först blev propagandaministern Goebbels försurad och förbjöd radion att spela låten eftersom han inte fattade texten (det är en kärlekssång). Sedan när han insåg att det var den största hiten som frontsoldaterna ville höra hela tiden, beordrade han LA att spela in en ny version i marchtakt... Och det är nog den versionen man hör inom sig när en person i min ålder tillfrågas om denna krigsmegahit. Plus att många kanske tror det är Marlene Dietrich som sjunger och att hon var nazisuporter. Men så är och var det alltså inte. Anita Lindblom sjöng förresten in en svensk version också, även den med marchinslag, men det var ju senare. 

Ja, ja. Varför detta ämne dök upp i min skalle vet jag inte riktigt. Kanske pga Åke Edwardssonboken nämnd i det förra inlägget. Musik är ju en stämningsförmedlare. 

Under beredskapen (som andra världskriget kallades när jag var liten) hade min familj, min mormor och morfar, fik i mitt blivande barndomshem. De blev tillfrågade av någon militärhöjdare som basade över alla mobiliserade soldater som var förlagda i byn, om de kunde starta ett café. Och det kunde de. Min mamma som var liten då talade ibland om denna tid som den kanske lyckligaste i hennes liv. Hon hängde med sin bästa vän, som var evakuerat krigsbarn från Hegra i Norge. Massor med folk rörde sig i byn och sveriges artistelit kom som fältartister och uppträdde. Bio i ett stort tält. Kavalleristallar nedanför järnvägen 100 meter bort. Liv och rörelse och tåg med tyskar som kastade ut chokladkakor till ungarna, passerade på järnvägen nedanför huset. Och fiket med en ständig ström av snälla soldater från landets alla hörn. I hennes lilla värld blev krigsslutet en katastrof. Byn tömdes på folk. Fiket lades ner. Hennes bästa kompis flyttade tillbaka till Norge. Allt blev så tyst, minns jag att hon sade. Berättade hur eländigt det var när hon vinkade av kompisen som satt i tåget på väg hem till Norge. Hon hade hunnit bli 15 år då men hade bara en vag uppfattning om kriget som just avslutats. Faktiskt mest positiva minnen... På den tiden fanns ju inte ens TV och omvärldsrapporteringen kom via knastriga radiosändningar. En och annan motståndsman som deltog i Norge kunde nog berätta en del när de kom hem från uppdrag, men sådant nådde inte den yngre generationen. Många i byn hade ju på olika sätt släktrelationer med folk på andra sidan kölen, eller var på andra sätt relaterade. Minns att min morfar när han skulle åka till en stad för att handla, inte åkte till regionhuvudstaden som ju hade varit det naturliga, utan till Levanger i Norge. Fast det var ju före och efter kriget såklart. Men det jag ville säga var att de vuxna nog visste en hel del om vad som pågick pga de täta ihopflätningarna med Norge.

Men det var då och nu är nu. Dagens uppgift blir utforskning av van Dyck metoden för fotokopiering. Slut på denna morgons osållade utsvävande tankar. God morgon!