Långsamma lätta flingor. -10°C. Varje ny vinter känns längre. Mer som bortkastad tid. Läser nu Åke Edwardssons "Treblinka comedy club". ÅE har som få författare en förmåga att förmedla stämningar. I detta fall, denna ohyggliga historia, kanske den starkaste förmedlare av hur det kunde kännas att vara jude i tredje riket, jag läst. Starkare t.o.m än Anne Franks dagbok, eller Steve Sem Sandbergs bok om Lodsgettot.
Deckarna han (ÅE alltså) skrivit (och skriver?) är kanske inget för mig, men böcker som denna eller "Jukebox", som jag ibland läser något lösryckt stycke ur bara för att få uppleva känslan, eller en novellsamling som "På genomresa" är stämningsförmedlare av sandemosianska proportioner. För mig alltså. Det är ju såklart olika vad som tar en i magtrakten, men ÅE har greppet om det för min del. Antar att alla har sådana "milstolpar" eller vad man ska kalla det inom de skapande konstigheterna. En annan för mig är Christer Boustedt. På det enda album han gav ut finns hans tolkning av klassikern "Ruby my dear". Där är det något i slutet av varje sats, när altsaxen tonar bort till tystnad. Går inte att beskriva i ord såklart men det är något om att blekna bort. Något obevekligt vackert och inte ett dugg sentimentalt. Livet liksom. Som när en katt kastar in handduken av ålderskrämpor. Det är OK. Som det ska vara. Tiden. Samma känsla som jag får av Gunnar Björlings minimalistiska poesi. Enkelheten och det fåordiga. Tystnaden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar