Klagosång.

Kung Bore jäser i sin självgodhet. Kylan håller i sig och begränsar livet. Än har inte vårfrun vaknat för att börja den årliga fajten. Än stannar katterna inne och trottoaren utanför huset är fortfaranfe ogångbar. Städdagsmorgonen är vit. Luft himmel och mark. Ingen solstråle. Bakis utan att ha druckit något. 

Ett sådant där obegripligt minne ploppar upp. Obegripligt för att det är oansenligt och odramatiskt och obetydligt som minne sett. Ett sådant där minne som inte borde ha fastnat. Jag är 25 eller 26 år. Morgon, snöglopp. Går längs Ringvägen förbi Blomsterfondens fik. Ingen halsduk så snö letar sig in i glipan vid kragen. Tänker på hur korkad jag ändå måste vara som accepterar detta. Att jag måste styra om mitt liv och komma iväg någonstans där snöglopp inte existerar. 

Och det var allt. Sen minns jag inget mer från den morgonen. Och det blev ju inte som jag tänkte då och nu skulle jag inte vilja bo någonstans där det inte finns årstider. Bara om vintern kunde komma snabbt någon dag före jul och sedan vara i en vecka. Sedan vår. Flera månader vår och ännu fler höst. Mitt ideal. Men det finns inte i det här landet. Kan bara hoppas på den globala uppvärmningen som dessvärre än så länge tvärtom har gett oss här i sydost både kallare och längre vintrar. Läste om en förklaring till detta men den var alltför invecklad för att jag skulle kunna komma ihåg och återge den här. Men kontentan var iaf att det är just uppvärmningen som paradoxalt orsakat de senaste vintrarnas eviga skidföre och stoppat mig från att gå var jag vill.