Hem. Akryl o bladguld på duk. 60x80 cm.

Nytt försök att reparera något som aldrig varit trasigt.

http://konsten.net/omhanging-pa-moderna-museet/

OSEBOL.

Marit Kaplas diktsamling, eller vad man ska kalla det, OSEBOL. Jag säger bara: LÄS! Några få gånger i livet man hittar något som har just "den där" tonen. Anslaget. I min värld så är det mästerligt.

Olja på duk. 60x80 cm.

Samtidens mångfald.

Det är titeln på årets medlemsutställning på CFF (centrum för fotografi). Kan inte komma ihåg att den utställningen har haft någon titel förut under de typ 15 år jag varit en av deltagarna. Men jag kanske minns fel. Eller så är det nya verksamhetschefen som bestämt sig för att göra ett ryck :-) Kul i alla fall! Det blir dessutom invigningstal kl 13 på vernissagedagen. Kommer inte ihåg att det varit något sådant heller förut. Men som sagt, jag har ju aldrig varit känd för mitt överlägsna minne (förutom då när det gäller att minnas sådant jag inte varit med om förstås). Som sagt, CFF har en ny ledning och en person alla gillade har fått sin tjänst indragen. Vi får se hur det utvecklas. En svag föraning säger mig att den familjära stämning och värme som alltid mött en när man kommit in där, kanske är på väg ut. Hoppas jag har fel. Vill inte att CFF ska förändras mot det elitistiska och uteslutande hållet. vi har nog av den sortens institutioner i den här stan, tycker jag. I alla fall:

Vernissage lördag den 30 november, kl 12 – 17 på galleri CFF, Tjärhovsgatan 44 i Stockholm. Utställningen pågår t o m söndag 15 december. Öppettider: onsdag – fredag, kl 12 – 18, lördag – söndag, kl 12 – 17.

Den andra världen.

Promenad i novemberregnet och halvmörkret. Klockan bara en kvart över tre men redan skymning. Stämningen helt annorlunda än om sommaren. Det är faktiskt en annan värld att leva i. Allt är lite tyngre, dämpat och mer "stängt". Människorna rör sig och pratar på ett annat sätt. En annan plats helt enkelt. Utan att man förflyttat sig i rummet. Träd och gräs sovande, döda eller döende. Allt väntar på den där uppståndelsen som solen levererar varje år. Bilden: Eftermiddag på den nedlagda trädskolan.

Esse. I sin ateljé i Midsommarkransens gamla skola.

Intressant om foto och bildsyn.

Jag läser "Photography: A Cultural History" av Mary Warner Marien. (Standardverk, rekommenderas för alla fotointresserade). Precis som med bildkonsten i övrigt så har fotokonsten genomgått många stadier och "ismer". Intressant för varje fotograf att sätta sig in i eftersom det man gör, oavsett yrkesmässigt eller som fritidssysselsättning, inte kan göras frikopplat från tidsandan och rådande normer. Jag tänkte skriva lite om det då och då här på denna sida och här kommer första funderingen:

I dag handlar "allt" om megapixlar, mtf-kurvor och upplösning. Läste t.o.m. ett uttalande från en mycket etablerad modefotograf, där hen sade att "upplösning är en kvalitet i sig". Må så vara på det området och i dag, men i min värld har upplösning inget med bildkvalitet att göra. Så därför börjar jag med en anekdot från Paris år 1850 (jag är inte så modern av mig) om hur man resonerade när det var dags att inventera landets arkitektoniska mästerverk.
På den tiden fanns två tekniker för fotografisk avbildning. Daguerrotypi och Kalotypi. Bägge ca 10 år gamla. Den första en fransk uppfinning och den senare en engelsk. Och nu citerar jag från den ovan nämnda boken :

"...the Historic Monuments Commission, which by 1850 was considering whether to use photography in its architechtural inventory. It might have been expected that the commission would choose the dagurreotype, a French invention that rendered a more detailed image than did the Brittish calotype. Yet the commission rejected the daguerrotype´s cold metallic tinge in favor of the softer forms produced by the calotype.
Further, a leading member of the commission complained that people of taste had not fully accepted the daguerrotype, because its mass of details was more distracting than artful. By contrast the calotype´s less sharply defined shapes and details and its evocative shadows more eloquently expressed nostalgia for the medieval past..." slut citat.

Vilken syn på fotodokumentation och arkitekturfoto! Lite uppfriskande tycker jag i alla fall, som alltså ligger ca 170 år efter rådande normer på området.

Diptyk. Olja o akryl på duk och träpannå.

Gunnar Smoliansky säger:

”Mitt att göra någonting sträcker sig inte längre än till att göra bilden. Jag har inga planer för bilden sedan. Jag har inga planer alls. Jag bara gör.”

Släkt.

Kroppar är förstås släkt. Men om man (likt många miljoner av världens befolkning) ser reinkarnation som något alldeles självklart, så blir ju "kropps-släkten" irrelevant. Eller?

Släkten kan vara en gemenskap och en trygghet, men också ett fängelse. Och ett dåligt samvete. En samling människor som går bättre eller sämre ihop och i vissa fall kanske inte har något gemensamt alls förutom detta att man är "släkt".

Visst, släkt kan vara bra som en gemenskap man får på köpet vid födseln och dessutom ett sammanhang där man kanske umgås mer över generationsgränser än annars. Men ibland är den bara en konstruktion som lika gärna skulle kunna bytas mot något annat sammanhang. En slags kategorisering och hopfösning av personer som annars knappast skulle träffats eller blivit vänner. Eller ens gillat varandra!

Undantaget är syskon och föräldrar/barn då och kanske en generation till i bägge riktningarna.

Så jag tror att jag, när jag kommer till makten, ska avskaffa fysiskt släktskap som företéelse. Och därmed befria folket från släktens bojor och alla problem med var julen ska tillbringas och alla släktträffar få faktiskt vill gå på, men gör det ändå eftersom man är släkt (och därmed har någon slags plikt ingen egentligen kan förklara) mot de andra som sitter i samma nät.

I samma andetag löses alla problem med hedersvåld, tvångsäktenskap, maffia, klanstrider, finansfamiljer, arvstvister, svågerpolitik, politikersläkter och en lååång rad andra problem orsakade av släkt! Ord som beskriver släktingar på längre håll än syskon, barn, barnbarn, föräldrar och far/morföräldrar kommer att strykas ur SAOL och därmed raderas ur allas medvetanden. Otillåten användning av ord som t.ex. syssling kommer att anmälas till de aderton, som med snille och smak då kommer att ta itu med saken och vidta lämpliga åtgärder.

PS. Såg just nu i tidningen att kungen tänker lite i samma banor. Inte så att han tänker abdikera p.g.a att han inte är vald (och därmed aldrig kvalificerat sig till jobbet) utan mer som att han tänker att det får finnas någon slags gräns för släkten :-) Heja kungen! DS.

 

Kom och rota i mina lådor :-) Se ny vägbeskrivning då Glasbruksgatan är avstängd nerifrån pga slussenbygget.

Nu kommer hösten dalande.

En gammal bild från utst. på Nationalgalleriet någon gång 90-talet. Datorgrafikens barndom...

Om pressens bevakning av bildkonst.

Börja med att läsa: https://www.omkonst.se/19-svd-kommentar-till-kulturchefen.shtml
Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka om detta, som ju pågått länge, och som nu verkar vara klart. I den meningen att de två största morgontidningarna i princip slutat recensera utställningar av enskilda konstnärer.
Jag undrar egentligen mest vad det är som hänt? Kulturredaktionerna styrs ju knappast av någon speciell ovilja mot bildkonst utan anpassar sig nog helt krasst till ett ointresse från läsarnas sida.

Men varför har det blivit så? Har det att göra med att konsten i vissa fall blivit så teoretisk och filosofisk så att den mer och mer framstår som en klubb som inte vill släppa in de "oinvigda"?
Det skriver jag eftersom jag hört just det ett par gånger.

Det är ju intressant att recensioner av musik och litteratur inte verkar beröras på samma sätt av redaktionernas neddragningar. Så om det helt enkelt är ett nyvaknat och något svårförklarligt ointresse för bildkonst man ser, så får man väl kanske betrakta det som ett pedagogiskt problem som borde vara upp till konstnärerna, galleristerna och kulturredaktionerna att lösa tillsammans. Fast då måste viljan finnas också ;-)
Kanske är det som med ekonomin: om tidningarna skriver att det går dåligt så gör det snart det också. Översatt till utställningsrecensioner: om tidningarna skriver många så kanske intresset från läsarna kommer!

Jag tror att det vore bra för konstvärldens aktörer att studera lite hur bröderna Broman (Fotografiska) jobbar. Vid varje vernissage på fotografiska ringlar köerna långa. Deras sätt att lansera olika utställningar/fotografer är inbjudande och positivt och fungerar helt uppenbart otroligt bra. För jag tror att det ökade intresset för fotografisk bild har att göra med just denna institution.
De brukar ha en hel bilaga i DN där det skrivs om fotografer och utställningar på ett sätt som drar in läsarna. Inte stöter bort dem genom att i mening nummer två nämna någon filosof ingen hört talas om eller använda ord/formuleringar de flesta aldrig hört förut. Filosof och ord som visst kan vara av hur stor betydelse som helst i sammanhanget, men som i den bästa världen skulle vara något betraktaren själv, genom väckt intresse och nyfikenhet, tar reda på och går vidare med. Och på den vägen ökar sin kunskap på området vilket ju är en tillfredsställelse i sig och en morot för att nysta vidare!

Ja det blev lite osammanhängande detta kanske, i all hast skrivet nu på morgonen innan jag ska åka på uppdrag. Orsaken var mail om ett nytt nummer av omkonst i brevlådan. Och nu har jag sagt ungefär det jag ville säga och därmed skapat fler frågor än svar :-) För denna gången skriver jag inget om min käpphäst skolan och bildundervisningen.

Liv.

James Nachtwey på Fotografiska.

Såg jag i helgen. Rum efter rum med mänsklighetens mest outhärdliga scener. Krig, svält, terror.
Jag tyckte det blev för mycket. Faktiskt lite ovärdigt att stapla upp olika krig och katastrofer på rad med fantastiska bilder från varje oroshärd. För många döda kroppar. Dessutom jättebilder, bakgrundsbelysta och rummen i halvmörker.
Enligt min åsikt så blir det lite vulgärt faktiskt. Eller i alla fall spektakulärt. För mycket och för stort presenterat. För vackert återgivna katastrofer.
Jag fattar ju vilken nytta det gör att han (och andra bildjournalister) vågar och orkar, men jag tycker den här utställningen missar poängen och blir till något annat.

Work in progress. Mittdelen i en triptyk eller kanske vänster i en diptyk jag jobbar med.

Josef Sudek.

Enarmad. Släpade runt sin gigantiska träkamera på stativ och skötte fotograferingen, glasplåtar, allt med munnen och vänsterarmen. Jag har aldrig sett någon som kunnat hantera ljuset som han. Alltid bara naturligt ljus men ibland inväntat i timmar.
Lustigt. För jag kommer bara att tänka på denne fotograf när jag är på Öland. Varje sommar i säkert 15-20 år har jag på biblioteket i Mörbylånga lånat samma bok om honom och sedan legat i hängmattan och tittat på bilderna. Upptäckt något nytt varenda gång känns det som. Därefter en lång höst-vår-vinter då jag inte tänker en tanke åt "Sudek-hållet". För att sedan upprepa det hela på Öland igen när sommaren kommer...

Baltic Sea.

Jobbar till och från med en bildserie som har arbetsnamnet Baltic Sea. Så klart eftersom jag befinner mig på Öland. Efter mycket vånda har jag bestämt mig för att jobba i svartvitt och att alla bilder ska vara klara för tryck när de lämnar kameran (digitalkamera alltså). Lite ovant med svartvitt för mig, men passar bäst för detta ändamål har jag sett efter många försök. Svartvitt med lite extra tryck i dynamiken och fint korn.

Med dagens teknik går det ju faktiskt att göra mörkrumsarbetet direkt i kameran via förinställningar och inbyggda filter, för att få det precis som man önskar. Det utnyttjar jag till gränsen hellre än att jobba i Photoshop eller Lightroom. Det känns liksom mer direkt. Som att jag har bättre kontroll och vet mer vad jag gör. Mer som fotografisk bild och mindre som datorgenererad.

Svartvitt/gråskalefoto blir ju något helt annat än när färgen finns med. Man tar bort en dimension som måste ersättas med något annat. Det blir väldigt stort fokus på ljuset och förstås på komposition och bildbyggnad. En enkelhet men samtidigt en svårighet. I denna bildserie i vardande, är det i alla fall rätt metod känner jag. Både vad gäller denna sommars väder och därav följande stämningslägen och landskapet jag försöker förmedla mina upplevelser av.

Bara en sak om stör mig. Saknar oregelbundenheten i kornstrukturen man får med film. Det är något som liksom är för bra. Lite som när Laurie Anderson blev tillfrågad vad hon tyckte om ett 3D-genererat rum: "there is no dirt in there...". 

Första försöket:

Letandet.

Jag letar och letar. På tuben in till ateljén idag fick jag för mig att det är Sibelius. Sagt och gjort. Hemma igen och efter en och en halv timmes lyssnande, hoppande, vet jag att det inte var så.

Jag läste Elias Lönnrots "Vandraren" med fotografier av I. K. Inha, för länge sedan (ISBN 91-7486-699-0). Där fanns något av det jag letar efter både i texten och i fotografierna från landskapet runt Vita havet. Men ändå, det är inte riktigt det. Kanske då men inte nu. Börjar omläsning.

2010-2012 och sedan även ett par månader till 2015 körde jag runt i Sverige åt alla håll. På uppdrag av VGS (Volkswagen Group Sweden) fotograferade jag alla deras runt 350 anläggningar i Sverige från Kiruna till Trelleborg. Blev över 100 hotellnätter. Och hela tiden letade jag. Körde småvägar, omvägar. Platser jag aldrig skulle komma till annars. Ibland trodde jag att jag var på rätt väg och kanske, kanske.

Någonstans finns det där jag letar efter. Tonen. Hemma. Igenkännandet. Men jag undrar faktiskt om jag får veta eller om det är så arrangerat att svaret kommer då man drar in årorna? Jag vet hur jag ska hålla mig nära, men inte hur man kommer ända fram.

Som drivkraft i bildskapande är det i alla fall av godo. Samma sak där. Man letar och letar. Försöker. Är det så här det är? Nä. Men så här då? o.s.v. ända tills man får upp ett spår som går att nysta vidare längs. På det området funkar det faktiskt. Läs också här.

Men i verkliga livet är det en annan sak. Det är som med hemlängtan om man flyttat från sin födelseort. Det där man kan längta efter är inte bara en plats, utan det är en plats i en tid! Därför kan det aldrig bli mer än en svag doft av det man saknar om man återvänder.

Jag tror dock på att man kan återuppleva, återupptäcka mycket om man hittar den plats man letar efter. Och då menar jag inte en födelseort utan mer en plats man kan minnas även om man aldrig besökt den. Någon slags inre plats. Låter det flummigt? Så ja visst det är det. Men icke desto mindre en starkt drivkraft för mig. Och periodvis i livet alldeles tydlig och oflummig. Det som får mig att aldrig vilja ta samma väg två gånger även om målet är det samma.

Om ett par timmar ska jag åka iväg på jobb. Industri-, bygg- och fastighetsfotografering. Jag har specialiserat mig på det området. Behöver inte leta jobb för de tar aldrig slut. Folk slutar inte flytta. Så nu idag ska jag besöka ytterligare ett par adresser jag aldrig besökt. Ytterligare ett par hem. Flera tusen är det nu om jag räknar ihop alla uppdrag på det området under alla år jag hållit på. Kanske är letandet en bidragande orsak till att jag valt att specialisera mig på just detta område.

Fel person på fel plats vid fel tid.

Fel i både tid och rum. Det finns något som kallas hemortsrätt. Kan man ha hemortsrätt även i tiden? Inte bara i rummet? Mannen med den begynnande flinten. 50 år för gammal för gungan. Hoppas ingen ringer polisen.

Händelsehorisonten.

Det svarta hålet i mitten av galaxen Messier 87. Foto: Event Horizon Telescope Collaboration/Maunakea Observatories via AP

Händelsehorisonten, alltså randen av det svarta hålet, beskrivs som platsen utan återvändo. Någon skrev att det kan jämföras med att paddla kanot vid kanten av Niagarafallen. Så länge man orkar paddla motströms så klarar man sig men när man inte orkar längre så dras man ner och ingen väg tillbaka finns. Som livet och döden alltså. Händelsehorisonten är ju också lika med döden för oss människor och djur. Är det döden bilden ovan föreställer? För första gången på riktigt observerad? Tänker på de svarta prickarna på ögonbindeln i David Bowies "finalvideo", eller requiem som ju producerades vid hans händelsehorisont.

Karl Ove Knausgård skriver att varje människa (människa = kropp + själ enl. mig) har en horisont. Och den går vid de personer man minns och vid de man kommer att ha hunnit träffa innan man dör. Alltså typ en och en halv generation bakåt och framåt om man undantar sin egen generation.
Intressant tanke men förutsätter att man tror på att kroppen och själen är ett och samma och att man iom det faktiskt i alla avseenden är hopkopplad med tidigare och kommande generationer.
Det tror inte jag. Jag tror att han tänker på en horisont som snarare borde heta kroppens horisont. Det är kropparna som minns medan de lever, inte själarna.
Troligen skulle man kunna beskriva människan som en inverterad ölburk. Behållaren kan inte återvinnas men det kan innehållet (i motsats till en ölburk som ju fungerar precis tvärtom).
I alla fall så ger detta mig en bildidé som ska förverkligas så så snart som möjligt. Alla mina betongfigurer ska samlas i ett nät av något slag. Formas till en stor boll kanske, där de sticker ut här och där. Arbetsnamnet blir "släkt"! Eller varför inte "horisont"?
Kanske behövs något ljud också. Snarkningar?

Scouta platser i skogen.

Lekplatser. Tänker mig en till version av den stängda lekplatsen. Stängd pga att jag är för gammal och inte kan leka längre, att jag har glömt platsen, att förhållandena på platsen omöjliggör lek.

För gammal. Ja man blir faktiskt det. Åtminstone när det gäller den inlevelse femåringen har när han går till sängs med leksakspistolen under kudden, för att ha om han skulle bli väckt av något monster. Pistolen är en leksak men ändå på riktigt. Livet befinner sig med ett ben i fantasin och ett utanför. En annan värld. Den typen av lek går inte att backa tillbaka till.

För mig gestaltas det här problemet (för jag ser det som ett problem och kanske en sorg) i bilder där leken inte längre är möjlig. Bilder av lekplatser idag. Den översnöade lekplatsen. Lekplatsen på natten.

Lekplatser för mig var inte av den typ som finns i parker i samhällen och städer nu. Det var skogen som gällde när jag levde i den världen. Det var i skogen vi lekte och det var där livet fanns. Det liv som inkluderade och blandade fantasi, inlevelseförmåga och verklighet till den förhöjda verklighet som bara finns i leken. Vi hade platser med olika namn och olika egenskaper. Det var verkligt på ett sätt som upphör att existera någonstans runt förpuberteten.

Nu ska jag ut i solen och scouta platser och leta efter gamla repstumpar för nästa bild i min serie om den värld jag minns men är utestängd från. Bilderna jag ser framför mig blandas med nutid och andra frågor som är stora för mig.

Flyktförsök.

Rimmade verser från 1945 om den ihjälfrusna armén 1719.

I höstas vandrade jag och min familj den s.k. Jämtlandstriangeln. En vandringsled Storulvån - Blåhammaren - Sylarna - Storulvån. Tre övernattningar. Delvis samma väg, eller åtminstone korsande den väg, den Karolinska armén försökte ta sig hem från Norge på, under tre dygn med snöstorm och iskyla i början av år 1719.

Minst 3000 man blev kvar på fjället, ca 700 dog senare av förfrysningarna och ca 600 blev invalidiserade för livet.

Ögonvittnen har berättat att man såg hundratals ihjälfrusna soldater stående och sittande i alla möjliga ställningar. På hästar som frusit till döds och stelnat i stormen och kylan, eller i vagnar eller på marken. En del hade frusit fast och dött stående i klungor tätt sammanhållna för att försöka få värme av varandra. Andra kunde se ut att stå på händer då de frusit ihjäl på väg ner ur sadeln på sin stelfrusna döda häst. Det måste ha varit den värsta militära mardrömmen i Sveriges historia.

En nyårsnatt på fjällen 1719 Och nu ringa klockor i by och borg, och nu är det slut med all Norges sorg. Kung Karl han har stupat vid Fredrikshall, och svenskarnas storhet är själv på fall. Så allmänt ett jubel kring Norge går, man hälsar varandra: ett gott nytt år! Nu hänga vi bössan på vägg igen, sen landet vi värnat som tappra män. Och bonden han gläds vid sitt julebord och tänker ej mera på kamp och mord; då kommer ett bud; ibland fjällens snö ren svenskarnas här håller på att dö. Då talar den bonde med blick så blid: "Upp bröder! Här gäller en annan strid. Till kamp emot stormen, mot mänskor ej mer. En niding, som ej sig till fjälls nu ger." De löpte på skidor bland fjällen ut. Där funno de svenskarnas här till slut. Den låg där i rader, officer vid soldat. Den gången fick korpen sig julemat. Tretusen trehundra de tappraste män de sågo ej mer sitt Finland igen. De sovo så bleka i fjällarnas snö. Så dömdes, de ädle i drivorna dö.

Gånge Rolf (V. K. E. Wichmann). Publicerad i Sjung (1945) som nr 282.

Om Upphovsrättsdirektivet (eller nästan åtminstone).

I mina fortsatta garagestädningsattacker hittade jag ytterligare reliker, vilket leder till en del minnen från då och en del frågor för nu.

När jag pluggade i konstskolor var postmodernismen det som gällde. En kanske lite orenlärig konsekvens av det var lånandet och kopierandet från varandra. Inte så ofta hela bilder men gärna delar och gärna att man tog ner någon affisch på stan och ändrade, ”bättrade på”, med färg eller annat. Helt vedertagen arbetsmetod och dessutom egentligen något som alltid gjorts (jämför t.ex. jazzmusiker som lånar delar av låtar som en hälsning till varandra. Eller varför inte Marcel Duchamps Mona-Lisa) även om metoden inte alltid hade varit på första parkett som den blev på 80-90-talet.

För min egen del, jag som redan då var gammalmodig, så ansåg jag att man inte skulle plocka med något någon annan gjort innan man grundligt lärt sig ett eget språk. Eller med andra ord innan man gjort typ 10.000 timmar croquis (tyckte jag då). Som jazzmusikerna som lånade från varandra alltså. Kunskap först, sedan kan man börja ändra... Samtidigt kom Hip-hop musiken där samplandet, förutom rapen, var en del av det nya (nygamla?).

För min del, som tillbringade dagarna med färgövningar och navelskådning i min ateljé, var detta förstås frågor som behövde kommenteras. Kommer ihåg att jag såg Hip-hop som en nermonterad och sedan lite klantigt hopspikad musikvariant där kunskapen satt i baksätet och tom attityd där framme. Lite som att samplandet mest berodde på att man inte tagit ansträngningen att lära sig spela, sjunga eller skriva musik och därför istället pratade fram texten medan man repade sönder andras skivor.

Kommer ihåg att jag gjorde en bild som skulle kommentera detta på ett lite lättsamt sätt. En Hip-hop höna. Den tillkom liksom av sig själv (som alla mina bilder) under lite allmänt kluddande med färg på en liten pannå. En grillkyckling tog form. Den förstärkte jag och satte som kronan på verket en propeller på den. Och där var Hip-hopen! En död höna som flög med hjälp av en propeller.
Alltså, först dödar man hönan och hugger av huvud och vingar, sedan ger man den ”livet tillbaka”, eller åtminstone flygförmågan, genom att motorisera den och förse med propeller = Hip-hop.

Men tillbaka till upphovsrätten som detta skulle handla om. Igår fick jag en uppmaning (eller rättare sagt tre) från olika organisationer, om att skriva på ett upprop för att stödja upphovsrättsdirektivet när det ska röstas om det i EU parlamentet. Som jag förstått det jag läst om det, så kommer jag att skriva på, då det stöder enskilda upphovsrättsinnehavare och plockar lite fjädrar från Google m.fl. amasoner.
Men anledningen till denna långa skrivelse är egentligen den förändrade syn på upphovsrätten jag tycker mig ha sett under den tid som gått sedan Hip-hop hönans dagar.
Om man skulle göra en inventering i konstmuseerna och plocka ut postmodernismen så tror jag en hel del av det man hittar skulle ses som upphovsrättsintrång idag. Och ibland tycker jag nog att en annan tidsmarkör, nämligen lättkränktheten, har spelat en viss roll i utvecklingen åtminstone på det ”lilla” planet med diverse rättegångar om bildstöld. Men på det stora så ska givetvis inte några nätjättar dra nytta av material som producerats av andra. Så påskrift blir det.

Tillbaka till garaget. Och orsaken till dessa tankegångar. Jag hittade en krokig stålplatta som nu är förpassad till soporna. Storyn bakom den är att när jag gick tredje året på Konstfack (det året var en enda lång grafikkurs där alla tekniker skulle provas) välkomnades också egna initiativ för att hitta nya vägar. En kompis, Jonas Fältman, kom på att man borde kunna göra en tryckplåt genom att spränga in motivet i den. Jag hängde på och vi fick till stånd en sprängtid med dynamit i en tjock stålplåt hos polisskolan i Solna. Mitt objekt, som skulle sprängas in i stålplåten, var en grillkyckling jag hade med mig (först som lunch sedan som motiv). Givetvis blev det totalfiasko men kanske lite kul för de blivande poliserna ändå som fick se ”konstfackpatienterna” utföra vettlösheter på nära håll. Så blev det åtminstone ett gott skratt så var det värt det!

Kort sammanfattning.

Utom räckhåll.

I tid, rum och förmåga.

Den glömda platsen.

Oupptäckta gravkammare i pyramider får vara för mig eftersom det skulle vara ungefär lika underligt att komma först in i en sådan, som att vara först på Mars. Och i min värld är inte det så intressant.


Men ett slutet rum som stängts för många år sedan och som ingen varit i sedan dess. Och jag ska inse att jag minns det, det andra livet, när jag kommer in i det rummet, men inte när eller varför jag glömt. Det ska vara som att komma hem till ett hem man fullständigt glömt. En nygammal värld av minnen och ett till liv.

Jung skriver att rum kan symbolisera delar av ens personlighet. Så det kanske är det jag är ute efter. En slumrande del av min personlighet att upptäcka. Eller en reinkarnerad del, om man ska tänja gränserna ytterligare något.

Man säger att konst ska vara undersökande och kanske det är samma sak. Att man försöker hitta det där rummet man anar finns men som man inte kan komma åt. Öppna dörren till en plats som är oanvänd, eller övergiven, eller ogästvänlig på något vis så att den blir en ”ickeplats”. En plats man glömt men ändå kan ana finns där.
Men oåtkomligt.

Work in progress.

Intressant (åtminstone för mig själv) är att jag nu, i övre medelåldern och efter massor av år då jag knappast gjort några egna bilder, kan se på de bilder jag gör nu (jag jobbar lite mer med eget nu) och konstatera att inget har hänt. Om det är på gott eller ont vet jag inte.
Det är några saker som ständigt återkommer. Horisont, hav/vatten, skogen och allt som bor där, lek/leksaker och tre stjärnor. Plus en hel del vidskepelse och inbillning. Skulle andra säga alltså.

En annan iakttagelse, är att jag efter typ 25 år med kameran som yrke, men utan riktig möjlighet (tid) att jobba med egna bilder, nu ändå har hittat ett nytt sätt att göra just det på.

När jag på heltid bara jobbade med mina egna bilder (ca 1982-1994) hade jag en arbetsmetod som liknade uteslutningsmetoden. Det var ett ständigt prövande, förkastande och omprövning. Sedan börja om. Försöka igen. Alltså att testa med pensel o färg, slumpen och annat, om det funkade eller inte, ända fram tills något "hakade i" och jag kunde fortsätta därifrån. Sedan dess har jag inte haft tid till något sådant men märker att jag nu kan göra något liknande i alla fall. Fast i tankarna.

Jag lägger mig på kvällen, efter en arbetsdag som industrifotograf, och funderar på en bild eller något projekt jag håller på med. Sedan prövar/tänker jag olika fortsättningar. Försöker visualisera för mig själv hur den eller den ändringen skulle funka. Antecknar idéer. Sedan, när jag väl har ateljétid provar jag det helt enkelt. Och innan jag lämnar ateljén tar jag några foton (som det ovan) och tar med hem som anteckningar att fundera på.

På så sätt har jag hittat en arbetsmetod som går att kombinera med ett annat jobb! I alla fall kan jag konstatera att en hel del dåliga idéer inte behövt prövas i praktiken med allt vad det innebär av tid och arbete. Detta eftersom jag helt enkelt inte haft tid att göra det utan fått nöja mig med att tänka några nätter till. Och då insett bristerna.

Tid.

Ett foto – det ser man IGENOM, som om det vore ett fönster mot något som finns där utanför.
En bild i annan teknik – ser man PÅ. Som om det vore ett föremål. Hur undviker man att ge fotot karaktär av tidsdokument? Ett foto blir alltid förr eller senare ett tidsdokument och får därigenom ett värde. Ju äldre dess värdefullare. Samma gäller inte för andra bilder. De kan öka eller minska i värde beroende på omständigheterna och vem som värderar. Men fotot det blir alltid värdefullt (menar alltså inte nödvändigtvis i pengar nu) när det åldras.

Fenrisulven.

Att förstå eller inte förstå.

När jag jobbar i min ateljé brukar jag ha musik på. Jag har märkt att det går bäst när vokal musik är på ett språk jag inte förstår. T.ex. har jag en spellista med äldre musik från Ryssland och Kaukasus.  Carlos Gardell, Omara Portuendo och Ibrahim Ferrer funkar också.

"Rätt" musik där jag inte förstår texten påverkar mig till att uttrycka något jag inte medvetet kan uttrycka. Hjälper helt enkelt till att komma till det där nollställda tillståndet då man kan arbeta med en bild utan att det blir "tänkt". Skulle jag förstå texten som sjungs så skulle det blockera mig. Hämma fantasin. Jazz som ställer krav på lyssnaren, men inte för stora, kan jag också lyssna på när jag jobbar. Det handlar om stämningslägen. Inte förståelse.

Tänker på min morbror Bosse, död sedan rätt många år nu. Han kunde ingen engelska (vilket var det vanliga för personer ur arbetarklassen ur min föräldrageneration). Han pratade ofta om Hawaii. Det var hans drömresmål. Men han reste aldrig till Hawaii. Trots att han startade ett par egna verksamheter som gick bra ekonomiskt och mycket väl kunde ha rest. Delvis kanske det berodde på språkbarriären men jag tror också att han anade att det inte skulle vara som han ville att det skulle vara. Jag tror helt enkelt han föredrog att ha drömmen kvar.

Lite så är det med mig och min "arbetsmusik" Jag vill inte veta vad de sjunger för då blir det övertydligt och inte lika intressant. Lite som bra konst som inte mejslar ut varenda detalj eller kategoriskt påstår något. Det jag upplever måste tillverkas av mig i min mage och hjärna. Verket ska bara styra in mig på rätt väg. Sedan är resten ett utforskande längs den vägen. Mitt eget utforskande. Hjärnan och magen ska aktiveras, inte passiviseras av övertydliga "statements".

Därför har jag väldigt svårt för konst som har ett politiskt syfte. Och jag hoppas nu att vår nya kulturminister tänker likadant och inte understödjer de strömningar i kulturlivet som är "uppfostrande" och åsiktsstyrda. Det är lika illa oavsett politisk färg som försöker påverka kulturlivet. Konsten måste få vara en fristad där man kan uttrycka det som aldrig tänkts ut och som inte kan uttryckas på annat sätt!

Bruset.

När man (jag) är helt stilla, helt tyst och det gärna får vara helt mörkt omkring mig. Då hör jag ett ganska starkt brus. Som tusen röster som viskar i munnen på varandra. Blodcirkulationen har jag hört att det ska vara. Den förklaringen passar dess värre inte mig. Den rispapperstunna väggen till nästa dimension.

Lekplats. Sovande. Drömmande.

Förlorad kontroll som metod.

I måleriet jag tidigare höll på med brukade jag uteslutningsmetoden för att komma fram till mina bilder. Duken på golvet, sedan smeta lite planlöst med färg på den samtidigt som jag gick runt den för att se om något "hakade i". Något jag kunde associera till. Jag är nämligen övertygad om att det verkligt "äkta" uttrycket inte kan finnas medvetet. Man (jag iaf) behöver någon slags halvmedvetenhet för att vara totalt oförställd. Det sanna finns innan den sociala träningen och allt man kan och minns tar vid.
Det räcker med att man "får tag i det" så kan man jobba medvetet och utveckla bilden sedan.

När min syn började bli sämre i 40-års åldern och jag insåg att jag måste skaffa glasögon, var det först en sorg och jag såg det som ett hinder i mitt jobb som fotograf. Men nu när jag använder mig av kameran i konsten har det tvärtom blivit en fördel. Jag tar av mig glasögonen och tar en promenad med kameran. Det blir en aning suddigt men jag kan associera fritt eftersom former och färger inte är så tydliga. Många bilder jag är nöjd med har tillkommit på det sättet. Det är som att det som finns i mina tankar och min fantasi får komma fram i bilderna med den metoden, istället för att jag bara fotograferar den yttre verkligheten.

Jag tänker att konstnär och polis eller privatdetektiv ibland är ganska lika jobb. Alla har ju sett eller läst den där deckaren där hjälten som jagar boven hela tiden försöker komma på vad hen missat. Vad var det jag såg på den där brottsplatsen som jag inte riktigt kan komma på? Just så funkar det oftast för mig när jag jobbar med mina bilder. Jag vet inte riktigt vad det är jag vill säga eller visa men oftast klarnar det på vägen. Till sist kommer jag på det och då är det bara att köra! Vidareutveckla.
Att medvetet tänka ut något funkar inte alls. Tanken måste komma före medvetandet. Svårigheten ligger i att försätta sig i ett sådant tillstånd så att man kan komma åt det omedvetna. Fungerar bara sekundsnabbt och då gäller det att vara beredd, ta tag i tråden och börja nysta. :-)