söndag 2 februari 2020

Att stanna där man är.

Och "gräva där man står". Nu först förstår jag innebörden av detta. Alltså den verkliga, för mig.
Det är nu fem-sex år sedan jag började treva mig fram till en omstart för arbete med egna bilder, efter att under många år bara jobbat kommersiellt med uppdragsfoto och lite illustration.

Sedan ett par år tillbaka har jag nu återigen en ateljé att arbeta i och jag har också börjat fotografera på ett annat sätt. Försöker vara ärlig och i möjligaste mån jobba enkelt och "rent" fotografiskt. Så lite redigering som möjligt och ingen retusch. Endast grundkorrigering av färger tillåtet.
Ljus och färg ska vara som de verkligen var vid fototillfället. Mina redskap är val av motiv, vinklar, utsnitt, tid på dygnet, årstid, väder osv. Plus förstås det man kan göra med optik och exponering. Med de medlen ska jag kunna säga det jag vill ha sagt.
Jag kommer också nu så småningom att återgå till analogt efter 20 år med enbart digitalfoto. Då blir allt det ovanstående mer självklart.

Skönt är att jag inte behöver anpassa mig på en enda punkt, till någon annans åsikter, då jag tjänar de pengar jag behöver på uppdrag och därför inte behöver några stipendier eller bidrag. Inte heller behöver jag sälja några bilder så friheten känns större nu än då jag för många år sedan såg försäljning, uppdrag eller stipendier som enda inkomstkällor. Jag kan till sist göra vad jag vill!

Och då har jag upptäckt följande: jag vill inte resa eller vara "internationell" (passar ju bra nu då man ändå inte bör flyga mer än nödvändigt. Så jag har lite tur där:-). Anledningen till att jag inte vill resa är enkel. Jag har nu förstått att jag, för att kunna göra något meningsfullt konstnärligt arbete, måste vända på fler stenar inom och utom mig istället för att tro att det jag söker finns någon annanstans! Söka bilderna i det jag verkligen är rotad i och kan det mesta om. Gräva neråt istället för ut åt kanterna.
Om jag gör så, så tror jag att jag kan nå något jag inte kunnat förut. Reser jag till Obudabi och försöker jobba så blir det bara ytligt. Stannar jag istället här i mina kvarter och ser samma saker för tusende gången så börjar något hända. Då börjar jag se mer än det självklara. Och att använda motiven för att säga sådant som de kanske inte egentligen på ett omedelbart plan visar.

Jag har tre platser på jorden där jag anser mig ha hemortsrätt. Byn i Jämtland där jag föddes och växte upp. Byarna på sydöstra Öland där jag tillbringat över 25 somrar + tre helår. Och här i Stockholm och den förort där jag bott sedan 1996.
På de tre platserna vill och kan jag jobba. Den variationen räcker. Resa är kul och stimulerande, men inte för bildskapande. Inte för mig i alla fall.