onsdag 7 april 2021

Beckomberga.

Precis lyssnat klart på ljudboksversionen av Sara Stridsbergs "Beckomberga : Ode till min familj". Mer som en stämning än som en roman. Tror det är verklighet blandat med fiktion. I alla fall så blir det en nästan magisk upplevelse som inte liknar något annat jag läst. Kanske lite stämning från "Apelsinmannen" av Birgitta Stenberg i så fall. Fast det är en helt annan historia från en annan tid.

Men, det som gör Beckomberga så intressant för mig är att jag hade ateljé i sjukhuset under en del av den tid berättelsen handlar om. De sista åren när nedläggningen pågick så uppläts en korridor längst upp i "Stora mans" till konstnärsateljéer och jag fick en av dem. Jag känner igen en del, hur personer satt i parken framför kapellet och hur själva stämningen var. Speciellt det långsamma darrande "pling-plonget" i den jättestora hissen när dörrarna stängdes för upp- eller nedfärd. Och de stundtals underliga samtalen mellan patienterna man kunde höra från balkongerna under när fönstren var öppna. Tunnelbanan till Brommaplan och sedan bussen till Beckis. Mycket av det hon beskriver i boken är väldigt bekant.

Sedan stängde de (1995). Patienterna skickades ut till sina personliga undergångar. Ateljéerna avvecklades och vi som jobbade där fick återgå till ateljékön.

Men, ödet får mig att åka till detta sjukhusområde minst en gång i veckan nu igen 25 år senare. En av mina kunder är fastighetsmäklare och säljer de lägenheter byggnaderna numer förvandlats till. Follingbogatan och Styresman Sanders väg heter de två gatorna som delar adresserna i området. Så underligt nog har jag nu varit i samtliga byggnader 10-tals gånger och sett och fotograferat alla olika varianter av lägenheter som ersatt behandlingsrummen i korridorerna. I ettorna i klockhuset bor många yngre som knappt vet något alls om byggnadernas historia. Jag frågade en lägenhetssäljare en gång men han visste bara att det varit något slags sjukhus på stenåldern.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar