Om mig

Mitt foto
Fotograf och konstnär. Bilder: https://www.instagram.com/skenbilder/

torsdag 8 februari 2024

Alla dessa självbiografier.

Som jag konsumerar helt urskiljningslöst. Jag tycker ju att alla människor har något att berätta. Men ofta är den person man kanske tror ska vara intressant istället den minst intressanta. Och vice versa.Tråkigt också att alla numer verkar känna sig tvungna att fabricera något barndomstrauma om inget verkligt finns. Värst är jättenepobabymännen. Som alltid beklagansvärda på fler än ett sätt. Den ene snyftar om att ingen såg honom i barndomen och den andre koketterar med att vara så "härligt" oförmögen att klara vardagen att han tvingats anställa en person som ser till att han betalar sina räkningar. M.a.o. en personlig assistent. Vilket sorgligt öde.

Men, nu var det inte det som fick mig att skriva detta, utan något annat jag funderat rätt mycket på. Nämligen minnet. Eller minnesförmågan. Under året som gått har jag plöjt kanske 10-15 självbiografier av skiftande kvalitet. Gemensamt för alla är detaljerade minnen från tidig barndom, kronologisk järnkoll på olika händelser i livet mm. 

Detta är något fullständigt utom räckhåll för mig. Mina minnen är kaotiska, uppblandade, oordnade och säkert hälften är dessutom felaktiga/inbillade. Jag har mina minnen mer som i en drömvärld och flera fullständigt polisförhörbeständiga, som inte kan ha inträffat. Alltså ganska klara minnen av händelser jag inte kan ha upplevt. Men som icke desto mindre ingår på likvärdig basis i min minneskatalog. Tur är att jag efter att mitt första barn föddes 1993, kraftigt utökade mitt redan tidigare näst intill maniska fotograferande av precis allt i vardagen. På så sätt kan jag bara gå till något av de över 100 fotoalbum jag har märkta med tidsperiod, om jag vill kolla något.

Värre är det med äldre tider. Där blir det oftast fel. Jag har också massor av gamla skissböcker och hittade en låda till med sådana i en vindsröjning förra året. Alltså anteckningböcker med både bild och text. Nu har jag läst i några av dem och redan där fått ändra och flytta om en del händelser jag trodde mig veta allt om. Och då pratar jag om sådant som hände när jag var 20-25 år gammal! Så vad gäller minnen ligger jag inte med bland de främsta :-).

Så vad ska jag nu tro om allt detta? Först såklart att jag är ensam om att bara ha fragmentariska och ibland t.o.m. falska minnen. Hur kan annars alla som skriver självbiografier ha allt så klart för sig? Sen blev jag lite lättad då min kompis D. och jag bestämt att vi ska återuppliva brevskrivandets konst och jag fick det första brevet från honom i förra veckan. Han skriver nämligen till en del om samma sak. Alltså falska och okronologiska minnesbilder. Så då är vi i alla fall två då. Och det får jag väl nöja mig med nu. Jag är i alla fall inte ensam!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar