Vad var/är det värt?

De gamla idolerna säljs på auktionssiterna för några hundralappar... är jag indoktrinerad, hjärntvättad? Gäller detta för andra också? Historien ändrar synsättet. Jag gjorde en sökning på olika namn jag "vuxit upp med" i konstskolorna. I första hand kolorister och i synnerhet Göteborgskoloristerna, som sågs som närmast heliga av en av mina två första lärare. Den ena av dem var t.o.m. gift med en Göteborgskolorist. Andra generationens då, så han (maken) kom ibland till skolan och höll någon sporadisk lektion. Vi manglade detta måleri. Denna estetik tror jag faktiskt man kan säga. Jag anammade så småningom bit för bit detta synsett och påbörjade därmed den konstsyn (på måleri) jag har än idag. Och inte kan ändra! Har jag förstått. Jag värderar måleri efter denna måttstock. Så är det. Det som hamnar utanför är ointressant. Jag kan också, om denna inramning ska gälla, med ett enda ögonkast se om målningen jag tittar på är bra eller skräp. Vad jag värderar är hur stor del av bildinnehållet som faktiskt finns i bilden och hur stor del jag själv fyller i. Alltså hur stora luckorna är. Det ska balansera på gränsen. Antyda så mycket att jag själv kan fylla i resten men absolut inte mer. Och gärna ska det finnas en tve- eller tretydighet så att flera alternativ finns. Dessutom penselspråket och färghanteringen som skvallrar om ev. osäkerhet både motoriskt och i sättet att blanda färg. Det ska helst vara så direkt som möjligt. Ingen tvekan. Inget "pillande". Omedelbart! 
Detta synsätt kräver av betraktaren att hen inte först glor på en bild och sedan analyserar den. Ofta kommer själva upplevelsen när man tittar bort. Ser målningen i ögonvrån eller på annat sätt nästan flyttat uppmärksamheten. Det är magin med denna typ av måleri. Åtminstone för mig. Och åtminstone för de verk jag ser som bäst. En analogi med detta är, i och för sig min egen "första konstupplevelse", när jag krockade med Carl Kylberg och fick se mitt liv som ensam fritidsfiskare exponerat med några få penseldrag. Men det har jag skrivit om tidigare. Flera år tidigare tror jag om nu någon vill leta.

Men nu kommer den stora, hemska, frågan! Är detta någon slags inbillning? Ett sätt att betrakta och värdera som bara är inlärt? Eller är det något med själva perceptionen som en del målare praktiserar utan att egentligen veta om det? Jag ser på en Inge Schiöler målning och den ser ut som en mellanstadiekritteckning när jag ser på den med "andras ögon". Men när jag vänder mig bort för att se på nästa slår den till. Då kommer en bild i min hjärna som är verkligare än verkligheten! Han har träffat precis på den punkt där min perception står och väger mellan att ramla ner i skräpträsket och upplyftas till konsthimlen. För ett ögonblick känner jag lukten, hör måsskrien, som bilden på något sätt förmedlar med några klumpiga penseldrag. Så, frågan blir ju då om det här beror på att jag hjärntvättats till detta seende? Eller funkar det likadant för andra? Kan en person uppvuxen i en annan kultur se det?

Det här är såklart inget jag någonsin nämnde, eller ens tänkte på när jag tillbringade all vaken tid i konstskolor. Det hade varit helgerån. De här koloristerna var ju närmast gudar. Och det var vad som fanns! Vad gällde bedömningen av måleri alltså. De och Saltsjö-Duvnäs målarna.
Så då återkommer frågan. Hur kan jag bedöma verk framställda av konstnärer från en annan kultur? Hur kan en "konstkunnig" från Övre volta bedöma Inge Schiöler? Försök att åstadkomma en "konst utan kultur" har gjorts, till och med i Sverige av de s.k. konkretisterna, men dessa har (enligt mig) fallit på sin blodlöshet. Bara färg och form räcker inte för de flesta. Något mer måste till.

Och därmed kommer detta nu att handla om pengar. För måttstocken hamnar där hur mycket man än försöker förhindra det. Kontexten är ju (som vi alla vet) allt! Eller i alla fall väldigt mycket. 
Så orsaken till detta inlägg är (som nog framgår i början) att jag funderade på mina gamla lärare. Kom att tänka på att det skulle vara kul att ha något verk av någon av dessa, på väggen. Det handlar ju om personer som riktat mitt liv i riktningar som fortfarande gäller. Så, jag började leta på nätet. Och hittade mer än jag velat. Ett par bilder jag sett i skolor på andaktsfulla diavisningar, nu sålda på auktionssiter för några hundralappar! I min värld tron att de var närmast ovärderliga, hängda på museum. Inte i mina vildaste föreställningar hade jag trott att jag skulle ha kunnat köpa. Vilket jag ju lätt hade kunnat! Så återigen, vad är min värld? Jag kan gå på en utställning där någon av eleverna till någon av lärarna jag skriver om här, ställer ut sina verk och sätter 37000:- som prislapp. Samtidigt ser jag på en auktionssite att lärarens verk som sannolikt inspirerat och "styrt" eleven just sålts för 700:- .

Ja. Så ser verkligheten ut. Och jag kommer inte att beröra konstnärers levnadsvillkor och den debatten här. Jag bara skriver ner mina tankar om det jag faktiskt sett. D.v.s. att konsten egentligen inte går att frikoppla från den kultur där den tillkommit och att det värde den har i denna kultur inte har så stort samband med prislappar. Och att ibland ser betraktaren prislappen först och anpassar då sin smak efter den. Eller om det är sin inbillade smak.

Häckinvånarnas färger.

Min favoritfåglar är gråsparv och pilfink. Deras synbarliga fredlighet mot varandra (de kommer alltid till fågelmaten i svärmar, inte en och en eller i par som alla andra dundinosaurier) och de ser inte ut att försöka jaga bort varandra, som de flesta andra verkar göra. Trots att de är flera på samma mat håller de sams.

Sedan är det färgerna. De lite urblekta. Som om de vore second hand fåglar. Refurbished steglits liksom. Visserligen avflagnad färg och en del rost, men fullt fungerande. Deras lågmälda tjattrande läner dem också till heder. Man behöver inte gapa och ta plats.

Färgerna är kanske vad detta handlar om. En mulen vinterdag utan snö är färgspelet i naturen som bäst. När det försiktiga, dämpade  och tillbakadragna får finnas utan att bli nerskrikt av grälla skränfärger. Det är färgfototid. Sommartid får man köra svartvitt om man ska försöka sig på något seriösare. Så ser jag mina ideal, som jag dock sällan följer. För även om man har en smak så går det ju inte att låsa sig. Kill your darlings, är vad som gäller även i fotosammanhang! Men åter till fåglarna.

Övriga medlemmar i matlaget här i trädgården är de vanliga talgoxarna, blåmesarna och ett övervintrande koltrastpar som bor här varje vinter. Tre-fyra nötskrikor kommer när det finns nötter. Och skator och ibland en överdimensionerad kråka som klampar omkring på marken och skrämmer katterna. Vi har ju fyra katter som ingen fågel är rädd för. Endast en av dem kan vara ett hot men han vill inte gå ut om det är kallare än +10, så även han är ur leken på vintrarna.

Sedan kommer det förstås snart flyttfåglar nu men dessa räknar jag inte med då de inte riktigt platsar. De räknas som tunnisar här. Pallar man inte vintern så kan man fixa mat själv. 

Ett par hackspättar dyker upp sporadiskt. Hänger upp och ner och hackar på talgbollarna. Och på hösten brukar det komma en svärm sidensvansar eller två. De sätter sig i körsbärsträdet och tömmer det på kvarvarande bär på en kvart. Förutom dessa arter och alla flyttisar som snart kommer har jag en enda gång sett en liten flock stjärtmesar ta paus i denna trädgård. Och en och annan knappt flygkunnig duva. Och det var allt från förortsträdgården för denna gång.

Dödstädare och fotografier som går att ta på.

Jag mår inte bra av att ha mycket prylar runt mig. När bruset i huvudet ständigt pågår på flera olika nivåer blir det rätt olidligt att ha ett brus av ägodelar runt sig också. I själen är jag minimalist även om det sällan lyckas att i praktiken vara det och inte heller syns det på ytan, förutom mina ständiga försök att hålla ordning och inte ta in en pryl i huset utan att då också göra av med en. En gång i tiden, när jag levde ensam, var målet att inte äga mer än jag kunde bära med mig i en väska. Detta i kombination med skuldfrihet tänkte jag skulle vara idealtillståndet. Naturligtvis lyckades aldrig något av detta (och inte är det ju något idealtillstånd heller) men jag var under en kort period nära, vad gäller ägodelar åtminstone. Fast det hela föll på stereo och skivbackar som jag kånkade med mig till olika adresser på "flytt-tiden". Musiken tog lite mer plats då, än den gör idag. 

Ämnet kom upp efter att jag råkat se/läsa denna skrivelse, som lite oväntat om inte förordar så i alla fall problematiserar "dödsamlande". Funderar väl ibland på detta ämne. Vad ska man lämna efter sig? Pengar är ju det självklara svaret, hjälper alla, vad jag själv helst hade velat ha. Så lite jobb med att hantera fysiska saker som möjligt är också självklart.
Min största puck är att jag allt sedan min familj bildades har fotodokumenterat (gjorde det innan också men de albumen är undanstuvade). Kollade just nu idag och räknade till 102 foto/familjealbum. De tar rätt mycket plats. Det är inte bara födelsedagar och semestrar utan mest vardagslivet. Som jag ser det så är ju faktiskt detta, förutom pengar, det enda jag borde lämna efter mig den dag jag lättar.

Men fotografierna i albumen representerar något som fanns. Just då. I exponeringsögonblicket. Något jag alltid varit dålig på är att skriva något också. Bara en kort bildtext. När, var, vem, vilka, räcker. För när fotografen en dag är borta (eller har glömt) och kanske även ev. människor i bild skingrats, börjar det sluttande planet. Då gäller det att någon annan vet något om fotot. Att fotot sas har åtminstone en genomskinlig myceltråd förbunden till åtminstone en levande människa kvar. Och blir det liggande ett tag minskar såklart chanserna till detta. Så plötsligt, vid någon okänd tidpunkt, återvänder den sista personen som visste något om bilden dit där hen en gång kom från, och i samma ögonblick: Pang! liksom, och bilden är frikopplad från allt! Den sista osynliga tråden till fotografiet som kanske ligger i en byrålåda på andra sidan jordklotet brast! Jag föreställer mig att fotot liksom darrar till lite omärkligt när denna sista tråd släpper.

Nu tänker jag här förstås bara på personliga fotografier av människor som inte är kända på något sätt. Det finns ju många andra kategorier, fotografiska bilder som via någon form av verkshöjd kan leva sina egna liv utan behov av någon eller några speciella personer att länka till. Och även  kategorin fotografier som förädlats av tiden. Många bilder som nu är "klassiska" gjordes ju faktiskt en gång som enkla beställningsjobb för något kommersiellt eller journalistiskt ändamål.

Jaha, vad blir nu kontentan av allt detta? Jo det blir att den som vill ha någon form av fysiskt familjehistoriealbum, men inte som jag över 100 stycken, bör tänka sig för. Fotografier i denna kategori, som bara föreställer t.ex. ett landskap eller annan omgivning tar oftast bara plats och är dessutom helt ointressanta för den som inte var där, och alldeles särskilt om de är okommenterade. Sådana bilder finns på nätet. Personer på bilderna är nödvändigt om dokumentation är drivkraften. Och text. Bildtexter! För min egen del tänker jag att nästa gång jag reser någonstans ska jag bara ta med skissblocket och kanske en hålkamera (för hålkamerans natur omöjliggör produktion av "turistbilder"). Med en skörd från sådana insamlingsmackapärer tror jag ett album blir betydligt intressantare kanske till och med för den berömda tredje person(en/erna).

Byte av uttrycksmedel.

Nu har penslar och färger gjort sitt för denna mörkersäsong. Nu plockar jag ner allt jag ska ha med på utställning i Väsby konsthall i april-maj. Ställer undan. Ska spackla igen spikhål i väggen och sedan sätta upp ett grått draperi att nåla foton på.

Jag har varit ute med Steponaitis-skapelsen idag. Med vårlukt och Arvo Pärt. Kände att det är där det ständigt uppdämda behovet finns just nu. Senare kommer det att bli hålkamera och cyanotyper också. Det är vad jag vill nu och att inte lyssna och följa upp har jag lärt mig är fel väg att gå om jag vill åstadkomma något som kan vara av värde.

En annan sak. Jag bestämde när jag började skriva här för snart tio år sedan att jag inte skulle skriva om utställningar e.dyl., som någon jag känner har. Men nu får det nog iaf bli ett undantag då mångårige kumpanen i många sammanhang, Esse Li Esselius nu ställer ut på Steinsland-Berliner. Jag länkar till recension i Kunstkritikk. Gå och se den som kan!

Läsning!

"Imperiets barn" av Liza Alexandrova-Zorina. Nästan ett måste för den som vill veta något om samhällets gråzoner. T.ex. vilka byggkillarna som kommer hem till ens hus eller som kan ses på olika uppsamlingsplatser på morgnarna är, och hur de lever (något som förresten också berörs av Wanda Bendjelloul i romanen "Dalenglitter"). Alexandrova-Zorina skriver om det ryska "skuggsamhället" med ingångar ingen svenskfödd jounalist skulle ha en chans att få. Hon delar upp det pedagogiskt i olika verksamheter, leter upp typiska företrädare och intervjuar dem om deras liv. Stundtals sanslöst modigt då hon tar verkliga risker med tunga våldskapitalister bland intervjuobjekten. Helt ensam. Ett måste som sagt. Vilket jag nog förresten tycker "Dalenglitter" också är, om än i en mer lättsmält litterär form.

Åren går (54).

1968
2022

Krig.

Det händer att jag tänker att krig egentligen är ett naturligt tillstånd. Kanske naturligare än fred. I Papua Nya Guineas stamsamhällen är kriget ständigt pågående. De hundratals ofta mycket små folkgrupperna krigar alla mot alla som en normal del av vardagen. Klipp från Svenska ambassadens hemsida:

Papua Nya Guinea tros ha befolkats för över 30 000 år sedan. Befolkningen levde i grupper isolerade från varandra på grund av den svårframkomliga terrängen. Det resulterade i stora kulturella skillnader mellan byarna och än idag talas över 800 språk i Papua Nya Guinea, motsvarande en tredjedel av världens inhemska språk. De regionala motsättningarna gör Papua Nya Guinea svårstyrt. Våldsamheter förekommer mellan olika intressegrupper och klaner, särskilt i höglandet.

Dessa "samhällen" kanske är de närmaste de ursprungliga människosamhällen vi ännu har på jorden. De som bäst speglar vår egentliga sanna natur. Och på ön Norra Sentinel i Bengaliska viken, lever ett folk som anses vara det mest ursprungliga som existerar. Ön tros ha varit bebodd i över 60000 år och Sentineleserna antas vara direkta ättlingar till de första människorna som lämnade Afrika. Sentineleserna är mycket fientliga mot alla som närmar sig ön. Försök har gjorts men resultatet har i dessa fall varit att den som försöker omedelbart dödas. Det råder nu bl.a. av denna orsak strikt landstigningsförbud på ön.

För några år sedan var jag och ungarna (mina barn alltså) på en utflykt. Vi satte oss på en klipphäll vid Mälaren och plockade fram medhavd matsäck i form av en pastasallad med bl.a. bönor. Ett par bönor hamnade på klippan mellan oss och snart kom en liten kolonn myror från en närbelägen myrstack springande för att bärga hem bönorna. De måste ha känt lukten eller nåt. Vi tittade roat på. Men efter en stund kunde vi se en annan kolonn myror från en annan stack några meter bort, rycka ut för att korsa vägen för de första som då kämpade för att forsla bönorna mot hemstacken. Kolonn nummer två gensköt nummer ett och batalj började genast levereras. Ett krig i miniformat utspelades där på klippan! Myrorna såg ut att vara av samma art men från två olika stackar och det var inte enbart en dragkamp om bönorna. Andra som strömmade till från bägge håll angrep genast varandra. Det såg ut som om de beslutsamt försökte döda varandra. Inte så kul längre...

Vad ska man nu dra för slutsatser från allt detta? Tror jag avstår från slutsatser denna morgon och åker in till ateljén och försöker få något gjort istället.

Om bläckfiskar.

Essä av Kristoffer Leandoer. Rekommenderar även filmen han nämner i slutet. Och att ta in att bläckfiskar bara är ett exempel. 

"Det svåra problemet" och lite annat.

Någonstans i detta tror/vet jag att mycket av drivkraften när jag jobbar med mina bilder finns. Mao ett område intressantare än till och med själva konsten. Eller om det kanske är själva konsten? Eftersom det tydligen är ett eget forskningsområde så får jag väl börja sätta mig in i det istället för att som hittills bara famla runt i mina egna upplevelser utan att ens veta om att ett sådant forskningsområde existerar. Stötte på det av en slump när jag läste någon artikel igår. Det närmaste jag har kommit detta förut är det jag läst om panpsykismen. Men alltså ytterligare en bekräftelse på hur lite vi (jag) egentligen vet om allt annat än det som finns framför näsan på en.
Ibland får jag en känsla av att vandra i en tunnel som inte vidgas mer än här och där, inte en gång för en nyhetsknarkande evigt vetgirig textallätare som jag. Jag läser ständigt. Kan klämma två romaner i veckan plus massor av artiklar inom alla möjliga områden. men när jag sedan läser t.ex. DN:s "boklördag" så recenseras tio böcker jag inte hört talas om. Samma sak med konsten. Visserligen sällan utställningsbesök men jag plöjer alla nättidsskrifterna med ungefär samma resultat som med litteraturen. Det verkar numer finnas ett oändligt antal konstnärer (med kilometerlånga CV) som jag ändå aldrig ens har hört namnen på! Delvis såklart förklarat av min 25-åriga frånvaro från denna värld då jag jobbat som fotograf och fyllt schemat med allt vad det innebär av medhängande i den digitala utvecklingen och drift av eget företag. Men nu ska jag i alla fall försöka få ordning på mina kunskapsluckor inom de årens konst, via en distanskurs på Umeå universitet, som jag kommer att gå under våren.

Filmuppdatering.

Som tidigare nämnts är inte film något jag har särskilt stora kunskaper om. Jag går på bio ibland och ser en del filmer på TV. Men nu måste jag utöka mina kommentarer jag ändå gjort om film här. Såg Levan Akins film "Passage" på TV nu i kväll. Bara att lägga sig platt. Tidigare har jag sett "And then we danced" men då blev jag inte riktigt lika imponerad. Jag såg också att han vunnit en massa priser. Lätt att förstå!
Lägger detta till övriga funderingar i kategorin film.

Lite kul.

Läser nyhetsbrevet från Kunstkritikk, om en utställning. Nu blir det lite lösryckt ur sitt sammanhang men jag tycker att detta projekt/denna handling var så bra. Och kul också. Det handlar om tre videos, artikeln skriven av Viktoria Durnak. Den som omtalas här skulle jag verkligen vilja se, men den visas tyvärr nu i Oslo bara. Kanske komner chansen via nätet senare.

En video skapad av Eline Benjaminsen. Citat: 

"Den ene, Hedging (a.k.a. hedge heist) (2024), er laget i samarbeid med Dayna Casey, og viser de to kunstnerne på tokt i et av Nederlands rikeste boligområder mens de klipper av greiner fra noen massive hekker rundt bygninger eid av mennesker og selskaper med tilknytning til skatteparadis. Fortellerstemmen informere om ulike hekketyper og finansbegrepet hedging – en strategi som minimerer faren for uønsket forretningsrisiko. Det ironiseres over at det i Nederland er ulovlig å stjele greiner fra noens hekk, men ingen lover som forhindrer skatteunndragelse.

Den här häck-analogin är ju klockren!

Från ett pågående projekt.

Evig morgon och bilders makt.

När jag kommer till makten kommer jag att förbjuda eftermiddagar. Särskilt tiden mellan halvfyra och halvåtta. Dessa fyra timmar går bort. I stället ska morgontimmarna förlängas med motsvarande. Inkilas mellan klockan sju och klockan åtta. Anledningen är att den ångestskapande eftermiddagen (särskilt under högsommaren) måste elimineras eller helst utplånas helt. De långa skuggornas tid är skadligare för mänskligheten än de långa knivarnas natt var för det forna SA. Och detta är fakta! Om än subjektiv sådan. Vilket leder till Groucho Marx, som ju var en av historiens största tänkare. Han sade: "Detta är mina principer! Och passar det inte er så har jag andra." Vet inte varför mina tankar går till Ulf Kristersson när jag tänker på det citatet. Konstigt faktiskt. Men färdigsvamlat nu. Det jag först tänkte skriva om var bildstormare, som denna morgons DN kultur har en artikel om. Det är Sonja Hedstrand som besökt en utställning om ikonoklaster som det också kan kallas. Det handlar tydligen om antikens sönderslagna eller stympade skulpturer och SH konstaterar att hon gärna hade sett en fortsättning ända in i vår tid. Och det håller jag med om (fast jag inte ens varit på utställningen). Men det är ju välkänt att detta fenomen förekommit och förekommer lite överallt i världen när man vill skända, förfalska eller på andra sätt ändra på historien. (Skända historien! Där fick jag till det). I alla tider har det förekommit. Och såklart inte gällt bara skulpturer utan alla typer av symboler och dokument från en icke önskvärd dåtid.
Men det intressantaste är just bilderna. Att de faktiskt har sådan makt. Dessa döda föremål. En möjlig Palmemördare skjuter skarpt på sin TV när Palme visar sig i rutan. En liten papperslapp med en tafflig teckning av en rondellhund får halva världen att ladda kanonerna. Hur kan denna bildmakt vara så stor? Och hur kan den tyglas och användas för andra syften? Inom konstvärlden klagas det mycket på materiella villkor för konstnärerna. Men skulle man inte kunna finna någon väg att styra det vapen som bilderna ju tydligen kan vara mot att generera kosing? Inte bara genom försäljning?
Nu när "konstnärlig forskning" blivit etablerad alternativ fakta så borde väl någon av doktorerna intressera sig för hur man skulle kunna tygla och styra det enorma energiutbrott som faktiskt kan orsakas av en enda bild. Det är ju en analogi till objektorienterad programmering. En teckning som via små suddningar och ändringar styr sammanhang som i slutänden genererar pengar till bildskaparen. Känns som om det vore möjligt. Men hur? Där har vi ett forskningsområde!

Reslust noll.

Reslusten totalt frånvarande, förutom inom landet. Starkt påverkad av flygskam tänker jag att jag kanske förbrukat mina flygtimmar. Och dessutom är ju flyget det mest oestetiska sättet att resa. Med tåg eller buss eller bil passerar man genom orter, städer, länder och får därmed en rumsuppfattning. Upplever faktiska avstånd och kan stanna till på platser långt från närmaste flygplats. Så flyget går bort även av denna anledning. Anledning att flyga som kvarstår är tid och kostnad. Och så klart om man vill resa över hav och inga båtar finns. 

En ytterligare anledning till utebliven reslust är att de platser jag sett som intressanta resmål inte längre går att nå. Odessa, Krim, Vita havet. Det är några platser jag haft tankar om att se. Starkt påverkad av Anton Tjechovs noveller har jag velat gå på strandpromenaden i Odessa. Elias Lönnrots vandringar i trakterna runt Vita havet. Jag hade också velat åka Transsibiriska järnvägen. Se byarna.. Men inget av detta lär bli av om ingen revolt sker i Ryssland. Så jag fortsätter mitt Streetviewresande som jag kan ägna timmar åt. Underligt nog har jag väldigt lite lust att resa i Västeuropa och absolut noll intresse av såväl Afrika och Asien som av Australien och Sydamerika. Faktiskt aldrig känt någon dragning åt något av dessa håll. Allt som ibland drar ligger österut. Eller sydost. Baltstaterna är fortfarande intressanta så kanske att det kan bli någon båtresa åt det hållet framöver. Ganska lyckat ändå att de enda resmål som nu både intresserar mig och är möjliga är de som är enklast och billigast att nå!

Det är lördagsmorgon. Alla katter sover och ute viner snön. A volonterar på 4H-gården och jag ska snart städa huset. Klart slut.

Klassiska försök.

I tonåren hade jag under en period en vilja att "ta mig in" i den klassiska musiken. Jag lyssnade på vad jag fick tag i, ganska urskiljningslöst, utan att tycka mig komma så långt förutom att lära mig vad de vanligaste styckena hette och vilka de mest kända kompositörerna var. Dock fanns det ett och annat som fastnade innan jag växlade tillbaka uppmärksamheten till den för mig överlägset mer berörande jazzen. Ett exempel på detta är skivan med omslaget på bilden. Tror jag trodde att jag köpte "Le quattro staggione" men det var något annat. Och något som tog mig så mycket mer. Denna skiva, och främst då den inledande cellokonserten hänger på något underligt sätt i min hjärna ihop med mitt då gryende intresse för landskapsmåleri. Jag har kvar skivan och när jag spelar den ser jag fortfarande halvglömda landskap i mina halucinationer.

Anmälningar.

Just sett Lukas Modyssons "Tillsammans 99". Bra film! Rolig också. Inte så sanslöst bra som t.ex. "Fucking Åmål". Och "Lilja forever" har jag fortfarande inte sett. Pallar inte, jag har en dotter... Men i min värld och smak sätter jag Modysson före Ruben Östlund som ju är lite "topprankad" idag. Jag vet såklart att det finns många andra regissörer men film är inte mitt område så jag jämför de jag har att jämföra. Så med mitt begränsade perspektiv är det fortfarande Anna Odell som är förnyaren. Medan Modysson håller förstaplatsen som försvarare av den mer traditionella berättarkonsten. Tätt följd av Levan Akin.

Anmälningar var det ja. Den andra blir en bok. "Den sista boken om mordet på Olof Palme" av Jon Jordås.
Lättläst bladvändare som klaras av på en dag om man har tid. Lite nya perspektiv och intressanta inblickar i utredningen jag trodde jag redan hade, efter allt jag läst. Men inte så. Den här boken redovisar mycket jag aldrig ens hört talas om. En helt annan gärningsman som, om man tror på Jordås, faktiskt verkar betydligt mer trolig än den utpekade "Skandiamannen". Fan vet. Och inte jag heller. Men efter denna läsning så lutar jag ändå åt att Jordås har rätt.

Igår kommer att bli idag.

Igår när jag kånkade fotoutrustning från bilen till jobbet, kände jag den där svaga men tydliga doften. Eller om det är en kombination av lukt och ljus. Kanske också ljudet av vinden. Kanske bästa benämningen är ett tillstånd. Tillstånd för våren att komma. Vet inte riktigt hur detta ska beskrivas eftersom varken bild eller ord räcker. Som en förnimmelse, som brukar komma i februari, men nu i år så här tidigt. Kan vara hur isen och snön under skorna luktar och låter också. I alla fall något som inte existerar på förjulsvintern oavsett om vädret är detsamma. Den första delen av kung Bores årliga maktinnehav är annorlunda. Då finns inte denna lilla föraning alls utan istället ett mjukt mörker framöver stigen. Nu visar han små, nästan omärkliga tecken på svaghet. Vårfrun har vaknat och gör sig beredd. Bore vet att han kommer att förlora och dö igen. 

Och nu önskar jag och förutser att detta cykliska öde även kommer till Trump, Putin, Jinping, Jong-un, Ping-pong och allt vad de nu heter, all världens odemokratiska maktmissbrukare! Och så kommer det att gå även om det dessvärre bara är tidig höst på det området ännu. Men historien visar att tes följs av antites. Trotsålder och tonårsuppror (som det är nu på många håll) följs av mognad och insikt. Därför är jag rätt lugn. Sitt i båten, var ordet. Det kommer till sist att gå bra den här gången också. Vi människor är inte i grunden suicidala. Vi är flockdjur som till varje pris först och främst vill leva. Inte bara överleva.

Vad göra?

Söndag. Lågt stående stark sol. Tittat igenom Omkonst, Konsten och Kunstkritikk. Letar efter nåt intressant. Det enda som kanske skulle få upp mig ur soffan är om jag skulle ta en tur till Skärholmen för att besöka den nya konsthallen. Men inte idag då. Det är för kallt.
Läste just ut en underligt tvetydig historia om kriminalvården. En debutroman med verklighetsunderlag skriven av en person som själv jobbat som "plit" nåt år. "Sluten anstalt" heter den. Av Fanny Klang. Intressant historia men också lite mysko eftersom hon varvar kritik mot systemet med uppenbar fascination för de farligaste dömda och beskrivningar av sitt eget ganska gränslösa privatliv. 

En dubbelhet, eller om det är fantasier av olika slag som tydligt går att läsa mellan raderna. Särskilt när det gäller en speciell livstidsdömd som hon blir ganska fixerad vid. Vet inte riktigt vad jag ska tycka eller tro. Men surfade lite och hittade flera recensenter som inte tycks ha märkt detta alls utan bara ser boken som en kritik av kriminalvården. Jag får i alla fall ungefär samma känsla som jag fick en gång för en massa år sedan när Maja Lundgrens "Myggor och tigrar" kom ut. I det fallet handlar det om ett försök att närma sig Camorran i Neapel. Även där en dubbelhet. Fascination blandad med rädsla och många funderingar och fantasier om hur dessa farliga män ser på henne själv. Men jag vet inte, det kanske bara är en variant av det där att det inte är de snälla killarna som är de mest framgångrika krograggarna. För mig är det i alla fall tydligt att det är detta bägge böckerna handlar om. Lika mycket som den yttre handlingen i dem.

Arbete och fritid.

Första ateljédagen detta år.

2025 alltså.

Så nu ska man återigen vänja sig vid att skriva nytt årtal i alla sammanhang där årtal krävs. Årsbokslut också, bildligt och bokstavligen. Och trängsel på gymet i några veckor tills nyårslöftena ångrats klart. Tur man inte ger några nyårslöften. Det är nog med tomma löften som det är. De blåser omkring på alla nivåer, allt från Ulf Kristerssons (sedermera för regeringen stilbildande) löfte till Hédi Frid (bekräftat av Paul Hansen som var med vid tillfället) till mitt till mig själv, att katterna inte ska få vara på köksbordet.

Ute blåser kuling. Klockan är sju på morgonen. Svart är det. Hoppas ändå på ett bättre 25 än 24.