Dödstädare och fotografier som går att ta på.

Jag mår inte bra av att ha mycket prylar runt mig. När bruset i huvudet ständigt pågår på flera olika nivåer blir det rätt olidligt att ha ett brus av ägodelar runt sig också. I själen är jag minimalist även om det sällan lyckas att i praktiken vara det och inte heller syns det på ytan, förutom mina ständiga försök att hålla ordning och inte ta in en pryl i huset utan att då också göra av med en. En gång i tiden, när jag levde ensam, var målet att inte äga mer än jag kunde bära med mig i en väska. Detta i kombination med skuldfrihet tänkte jag skulle vara idealtillståndet. Naturligtvis lyckades aldrig något av detta (och inte är det ju något idealtillstånd heller) men jag var under en kort period nära, vad gäller ägodelar åtminstone. Fast det hela föll på stereo och skivbackar som jag kånkade med mig till olika adresser på "flytt-tiden". Musiken tog lite mer plats då, än den gör idag. 

Ämnet kom upp efter att jag råkat se/läsa denna skrivelse, som lite oväntat om inte förordar så i alla fall problematiserar "dödsamlande". Funderar väl ibland på detta ämne. Vad ska man lämna efter sig? Pengar är ju det självklara svaret, hjälper alla, vad jag själv helst hade velat ha. Så lite jobb med att hantera fysiska saker som möjligt är också självklart.
Min största puck är att jag allt sedan min familj bildades har fotodokumenterat (gjorde det innan också men de albumen är undanstuvade). Kollade just nu idag och räknade till 102 foto/familjealbum. De tar rätt mycket plats. Det är inte bara födelsedagar och semestrar utan mest vardagslivet. Som jag ser det så är ju faktiskt detta, förutom pengar, det enda jag borde lämna efter mig den dag jag lättar.

Men fotografierna i albumen representerar något som fanns. Just då. I exponeringsögonblicket. Något jag alltid varit dålig på är att skriva något också. Bara en kort bildtext. När, var, vem, vilka, räcker. För när fotografen en dag är borta (eller har glömt) och kanske även ev. människor i bild skingrats, börjar det sluttande planet. Då gäller det att någon annan vet något om fotot. Att fotot sas har åtminstone en genomskinlig myceltråd förbunden till åtminstone en levande människa kvar. Och blir det liggande ett tag minskar såklart chanserna till detta. Så plötsligt, vid någon okänd tidpunkt, återvänder den sista personen som visste något om bilden dit där hen en gång kom från, och i samma ögonblick: Pang! liksom, och bilden är frikopplad från allt! Den sista osynliga tråden till fotografiet som kanske ligger i en byrålåda på andra sidan jordklotet brast! Jag föreställer mig att fotot liksom darrar till lite omärkligt när denna sista tråd släpper.

Nu tänker jag här förstås bara på personliga fotografier av människor som inte är kända på något sätt. Det finns ju många andra kategorier, fotografiska bilder som via någon form av verkshöjd kan leva sina egna liv utan behov av någon eller några speciella personer att länka till. Och även  kategorin fotografier som förädlats av tiden. Många bilder som nu är "klassiska" gjordes ju faktiskt en gång som enkla beställningsjobb för något kommersiellt eller journalistiskt ändamål.

Jaha, vad blir nu kontentan av allt detta? Jo det blir att den som vill ha någon form av fysiskt familjehistoriealbum, men inte som jag över 100 stycken, bör tänka sig för. Fotografier i denna kategori, som bara föreställer t.ex. ett landskap eller annan omgivning tar oftast bara plats och är dessutom helt ointressanta för den som inte var där, och alldeles särskilt om de är okommenterade. Sådana bilder finns på nätet. Personer på bilderna är nödvändigt om dokumentation är drivkraften. Och text. Bildtexter! För min egen del tänker jag att nästa gång jag reser någonstans ska jag bara ta med skissblocket och kanske en hålkamera (för hålkamerans natur omöjliggör produktion av "turistbilder"). Med en skörd från sådana insamlingsmackapärer tror jag ett album blir betydligt intressantare kanske till och med för den berömda tredje person(en/erna).